Jag är inte dum i huvudet...

Jag är ett psykfall. En person som inte fixar närheten, en sån som stöter bort dom jag älskar.
Hur fan kan man vara så jävla dålig att man bara skiter i allt och alla?
Jag orkar verkligen inte med det här.
Saknar det som va förut och jag hatar nuet, precis i denna stund.
 
Det är klart att jag fattar vad som håller på att hända, det finns dom som är bättre och mer intressanta.
Vad har jag att ge egentligen?
Ångest för oss båda, en bergodalbana av känslor, ett likgiltigt jag och ett superglatt monster. Beroende av piller i alla dess former för att kunna klara av vardagen. Och ett drogsug från helvetet till och från.
Mot mina missbruk av droger och alkoholen, mot psykoser, för att hålla min stämning i schakt och mot ångesten.
Jag sitter på toaletten och håller i ett rakblad för att få nån sorts tröst.
Håller det mesta inom mig då det bara skadar att öppna munnen. Han vet allt dock.
Men jag pratar inte om mina känslor vidare mycket och jag är paranoid, svartsjuk även om det är jävligt sällan.
Jag är glad så få stunder att jag själv känner mig som en idiot. Får för mig saker som jag många gånger gör till en sanning i huvudet, vilket skapar en dålig Alex.
Ofta äcklas jag av mig själv och det finns inget som kan lindra det. Jag försöker duscha bort det men det går inte.
Gråter i smyg. Har ingen som helst självkänsla och heller inget bra självförtroende.
Aldrig kan jag se det han säger att han kan se i mig. Vad gör det mig till för en människa?
Jävligt ofta har jag dessa vakendrömmar om självmord och riktiga självmordstankar finns hela tiden där, det skapar ju bara en oro för han..
Jag förstör för mig själv, och även för honom.
Hur ska han kunna förstå mig överhuvudtaget, det krävs mycket uppmärksamhet, tålamod och försåelse både för min sjukdom samt missbruket för att ens förstå en liten del.
Att älska honom mest av allt men jag kan inte lita på han till 100procent. Tilliten har av någon anledning försvunnit ut igenom fönstret, långt ifrån helt. Den är inte borta.
Han betyder så mycket för mig och jag vill aldrig att han ska må och känna så som han antagligen gör. Det suger att jag måste ha det på sitt samvete också.
 
Jag är inte dum i huvudet jag ser vad framtiden har i sin famn och det är inte den ensamheten jag känner nu, det är den ensamheten som jag inte får välja själv.
Men som sagt har jag orsakat det själv och får då också skylla mig själv.
Allt är bättre än jag och det vet jag. Jag skulle välja vem fan som helst för att slippa mig.
Ändå vill jag bara bli älskad men hur skall någon klara av att älska mig så mycket som jag kräver och med alla mina problem och laster?
 
Min jävla sjukdom har tagit över helt, jag kan inte kontrollera den nu och jag tar extra lugnande för att inte försvinna in i mitt apatiska tillstånd som ibland dyker upp, som tur är så är det väldigt jävligt ovanligt.
Jag ligger i sängen med täcket över huvudet och har nästan min krokodil i munnen så han inte ska höra mig.
Förtvivlad, förvirrad och har en helvetes ångest över att veta vad som ska hända.
Jävla-fitt-hor-skit-fan!
 
För att lämna allt depp nu så pratar jag lite om gårdagen istället.
Jag och min syster rensade nu ut mammas garderob vilket vi verkligen behövde eftersom pappa börjat slänga saker.
Vi valde vartannat plagg och vi fick typ det vi ville ha båda två.
Nu har vi bara smycken, skor och jackor. Det ska bli skönt när det är över, då slipper vi tänka på det och kan gå vidare ytterligare.
Det har dagen efter min födelsedag gått 9 månader sedan hon gick bort. Tiden har sprungit iväg dom senaste månaderna, tidigare stod den helt stilla men för alla andra så va det som ingenting och dom jäktade som vanligt.
Det är en konstig känsla när tiden springer iväg för alla andra och man själv sitter kvar i stillheten.
Riktigt skönt att även den är borta, att bara sitta där helt förvirrad och fatta noll av vad som händer.
Tillbaka till kläderna så va det väldigt mycket som varken ja eller min syster ville ha så jag har nu lagt ut en massa annonser. Hon hade massa märkeskläder så det skall nog inte vara så svårt att få sålt dom..

Nu ska jag försöka klara av resten av kvällen och försöka överleva härdsmältan.
 
Peace, Love and fucking understanding! ♥

Tv-spel & smaskig mat.

Det blev aldrig att gå ut och gå med min farmor idag.
Jag hade en dum jävla tvätt-tid och va verkligen tvungen att ta den då det är svårt att få en lämplig här i huset.
 
Fick tillbaks brev ifrån hon som har hand om mitt försörjningsstöd. Hon skulle ta upp det med hennes grupp imorgon om jag kunde få pengar eller inte.
Så jävla taskigt om dom inte ger mig någonting, då blir jag ju fan utan och hur ska det gå i så fall?
Jag har fortfarande el som inte är betalad, min hemförsäkring, tv, sjukvård samt några avbetalningar som jag har till inkasso fortfarande.
Det suger lite måste jag säga för dom börjar med räntan direkt igen då.
Jag kan inte heller betala min räkning till Tradera och då kan jag heller inte sälja mer grejer så jag får några extra pengar som kan gå till diverse saker.
Jag får hålla tummarna att jag får någonting så jag kan betala tillbaks till dom som ska ha pengar för hyra och telefonräkning.
Min idiot till pappa ger mig den i födelsedags present, det va ju schysst... Eller inte!
Hade min mamma levt hade hon fan inte gett mig det i födelsedagspresent. Förra året fick jag 3000 som skulle gå till resa eller annat som va viktigt att betala om jag behövde pengar.
 
Annars mår jag sådär idag, har dagdrömmar igen om självmord och ser allt framför mig precis som det va för några månader sedan.
Det är fruktansvärt jobbigt då jag faktiskt blir rädd att jag skulle göra något så idiotiskt som att försöka ta livet av mig igen. Hur många skulle jag inte såra då nu efter allt som redan hänt?
Och vad skulle det göra mot Nicke.
Jag skulle aldrig såra honom medvetet, det kan med all säkerhet bli så att jag gör det då jag inte tänker och det kommer grodor ur munnen på mig. Får skylla mig själv då att jag är så dum i huvudet.
Dock skulle jag inte vilja ta livet av mig då det är någonting av det egoistiska man kan göra, men tyvärr blir man jävligt ego när man mår skit av någon anledning.
Han är något av det underbaraste som finns i mitt liv och jag skulle lätt kunna gå över lik för honom, hoppas iofs att jag slipper, men OM.
 
Idag har det inte svängt så mycket uppåt, inte så att det har påverkat dagen i alla fall. Kan ju vara så att jag inte märkt av det så mycket heller eftersom jag har suttit inne i tv-spelet och då varit totalt kontrollerad på det.
Det är ett av mina tidsfördriv och även det som jag använder mig av för att kunna släppa allt runt omkring. Det funkar utmärkt som distraktion från verkligheten.
Idag har det varit Dead Island som har suttit i mitt Xbox360 hela dagen.
Har ju mest Zombie spel då jag får ut lite aggressioner när jag hugger huvudet av alla levande döda.
 
Vi får se hur jag mår imorgon om jag klarar av dagen eller om jag får lägga mesta tiden på tv-spel då också.
Ska försöka träffa farmor imorgon istället och ut och promenera med henne och hunden Selma som min faster passar åt en kollega.
 
Men nu ska jag återgå till min matlagning. Idag blir det lchf igen, hamburgare i salladsblad med dressing. Jag tänkte att jag delar med mig av receptet också.
Efter som jag gjorde om dom lite så är det mitt eget recept.
 
Ingredienser:
800g blandfärs, 4st ägg, 3msk olivolja, 1st gul lök, 4st vitlöksklyftor, 1msk dijonsenap, 9st skivor cheddarost (använder mig av färdigskivade som finns i 10pack), salt, peppar, chilikrydda, vitpeppar.
dl str
Ingredienser till dressingen:
2cl creme fraiche, 1msk sambal oelek garlic (vill du ej ha starkt så ta mindre av detta och 2tsk chilipeppar istället), ¾ tsk vitlökspulver eller 3 vitlöksklyftor. (du kan ha i ca ½dl ströbröd om du ej kör lchf.)
 
Gör så här:
• Hacka lök & vitlök, blanda sen med färsen. • Tillsätt äggen, olivoljan, senapen & ströbröd. Blanda ordentligt och smaka av med kryddorna. • Forma sedan biffarna efter önskad storlek, kom ihåg att dom drar ihop sig i pannan. • Låt sedan biffarna stå i kylen ca 10-15min. • Blanda sedan creme fraiche, sambal olek garlic och vitlökspulver i en skål och låt också den stå i kylen och dra sig medan du gör i ordning tillbehören. • Stek eller grilla ena sidan, vänd sedan och lägg på cheddarosten. • Servera i stora salladsblad, du kan ju köra i bröd om du inte kör någon diet eller bara vill prova på vårt sätt. Sen kan du mixa tillbehören själv, t.ex rödlök, tomat, gurka, bacon eller ananas.
Smaklig måltid!
     

Jag mår superbra dåligt!

Mår verkligen kanon idag, men någonstans där inne sitter jag och mår inte alls så bra.
Jag är på väg upp, upp, upp i det blå för att leka med fåglarna en stund antar jag.
Det är verkligen underbart att må bra för en gångs skull men det är ju inte så jävla häftigt när man kommer ner sedan, och det är inte så kul att må dåligt inuti heller.
Mitt riktiga jag sitter inne i min kropp och skriker och vill ut, men det går inte för nu har det "braiga" tagit över.
Än så länge har jag inte kommit upp så långt för stegen, kan fortfarande hoppa ner utan att skada mig.
Det dröjer nog dock inte länge till innan jag klättrat ifrån mig själv och närmar mig toppen. Eller så har jag oturen att trilla ner för fort och hamna i kolgruvan istället.
För min och Nickes del, som ändå bor med mig hoppas jag att jag inte hamnar i någon rapid cycling och svänger upp och ned hela tiden.
Det är bättre om det nu går upp och är där en stund och sedan ner i så fall.
I min sjukdom så har jag lärt mig att jag aldrig kan gå bara upp utan det blir alltid en nedgång i samband med att man får må bra ett litet tag.
 
En sak som kan vara rätt påfrestande dock nu när jag vet vart jag är på väg, än så länge... Det är att jag får för mig massa saker, blir paranoid och då mycket värre än vanligt.
Trodde ju fan till och med att min psykolog och kontaktperson på beroende snackade skit om mig och skrattade när jag gick upp lite för mycket senast.
Alla är arga på mig, alla tittar konstigt på mig, alla hatar mig mer eller mindre.
Det va ju en av anledningarna till att jag la mig på tågspåret ´09 när jag va på behandlingshemmet.
Då fick jag ju för mig att alla tittade konstigt på mig, det va något i ögonen som fick mig att bli rädd och få mig att tro att alla verkligen hatade mig och snackade skit om mig så fort jag vände ryggen till.
Eller jag behövde inte ens göra det utan enligt mig så snackade dom även när jag va där, fast ett tyst språk med blickar och näst intill osynliga grimaser.
I efterhand så förstod jag att det mesta va inbillning, det va rösterna som sa till mig vad dom andra tyckte och tänkte. Jag va ju mitt inne i en psykos också så då blev det ju ännu mer verkligt.
Det är ju också nackdelen med att bli manisk, dessa psykoserna som till och från kommer.
Nu har jag inte haft någon riktig psykos på några år, känningar ja men inte hamnat i någon.
Jag har ju varit duktig och lärt mig tecknen som visar sig precis innan det slår till och då är det bara att proppa i sig lite Zyprexa eller en Seroquel extra.
Man tycker ju att 600mg Seroquel skall hjälpa mot dessa hjärnspöken och psykoser, men icke!

Får se hur Nicke fixar det här nu då när vi bor ihop och jag inte har varit riktigt sjuk på ett tag.
Det kan ju vara så att detta endast håller i sig i någon vecka, men med lite otur så kan det ju hålla i upp till 2 månader lite drygt.
Och på detta så har dödsångesten satt igång då det är dags för en ny födelsedag alldeles snart.
Förra året hade jag mamma att ligga och kräkas galla och ha ångest ihop med, nu får Nicke ta hand om mig.
 
Fy fan vilken påfrestande människa jag måste göra som vare sig jag ill eller inte behöver folk som mer eller mindre tar hand om mig i perioder.
Och som de flesta människor jag mött med Bipolär sjukdom så blir skov och depressioner värre med åren.
Det känns riktigt för jävligt för jag har ju sett även hur dem blivit i olika situationer.
Jag vill verkligen inte bli sån, jag vill verkligen inte vara den krävande och omständig människa som jag ibland tyvärr blir.
Om jag fick bestämma hade sjukdomen försvunnit och jag blivit frisk för evigt, men annars om jag nu ska leva med denna skiten så önskar jag att jag hade sluppit bli så krävande, paranoid och överdrivet needy när jag blir sjuk.
Det jag kan göra nu är att vänta ut stormen och hoppas på att jag överlever denna gången också, det vet jag iofs att jag gör.
 
Snart kan jag återgå till mitt vanliga jag igen hoppas jag och så blir det bra igen.
 
Denna veckan ska jag hålla igång så mycket som möjligt för att slippa hamna i alla jobbiga tankar.
Imorgon är det stan och Borås som händer. Tisdag ska jag promenera med farmor och träffa Lizze. Onsdag vet jag inte än, torsdag träffa min Case och på fredag så blir det party hos syrran.

Jag ska snart lägga mig i sängen och krama krokodilen. Han finns alltid där när man behöver honom, han har ju till och med bott med mig på psyk.
Han lyssnar på allt, är mjuk och alltid tillgänglig. Han lämnar mig aldrig. <3
 
Natti natti!
 

Sjösjuk i soffan.

Det känns som att mitt huvud ska spricka när som helst, jag kallsvettas och det känns nästan som att luften skall ta slut här inne.
Gång på gång sticker en kniv mig i hjärtat och det känns som om någon petar mig stenhårt i magen så jag tappar luften då och då.
Dom gånger någon petar mig i magen är när jag läser något som gör ont, att Nicke säger något som jag i normala fall inte hadereagerat på överhuvudtaget.
Jag är överkänslig och har ont i magen som fan, känner mig rastlös och sjösjuk då alla tankarna rusar.
Det känns som det är säkert nu att jag är på väg in i antingen en depression, skov eller rapid cycling igen.
Nu va det ju ett tag sedan jag va sjuk på riktigt, har ju endast varit dåliga eller bra dagar nu.
Varken sämre eller bättre som min psykolog säger, det är stabilt men ändå svajigt.
Det är jag ju van vid och det är så jag lever, men nu ska man behöva ställa om igen till sjukling.
 
Jag har svängt mellan att vara rätt glad idag till att bara vilja storgråta, och det har jag också gjort. Både en, två och tre gånger.
Den här sjukdomen är hemsk att ha då den förpestar så jävla mycket.
Det får bli en längre uppdatering imorgon för nu blir det att inta ryggposition i sängen och snarka en stund.
 
 
Tjipp!

Människan - den ensamma varelsen.

Nu ligger man äntligen i sängen. Gött som fan!
Tog mig en bärs som sällskap framför datorn ute i köket innan jag hoppade ner i vår sköna säng, Nicke sitter vid datorn så då kan jag passa på att avnjuta både öl och säng i ensamhet.
 
Känns som jag har varit jävligt aktiv idag och fått gjort grejer, dock ser det inte som jag kom någonstans.
Diskat, städat, bytt lampskärm och duschdraperi, vart på apoteket, läst lite om hur den psykisk hälsan påverkas efter olika ingrepp, handlat, lagat mat och bakat godis.
Så va jag även på möte med min Case manager under eftermiddagen också.
Vi pratade lite om att idiot-jäveln på försörjningsstöd fuckat mig totalt och att jag inte fått ett jävla öre denna månaden, att hon räknat att jag fått bostadsbidrag osv fast jag inte fått något beslut om det än i år.
Så jävla dum i huvudet är hon.
Min case tyckte jag skulle ringa henne på Måndag under hennes telefontid men inte en chans att jag gör det, jag skickar ett mail så får det vara bra för jag kommer bara bli arg och frustrerad av att prata med henne.
 
Vi pratade också om det här med ensamheten, att jag känner att jag fortfarande är den ensammaste i världen trots människor kring mig, trots mannen i hemmet.
Jag lever fullt ut i ensamheten och jag hade även samma diskussion med min psykolog för 2 veckor sedan. Egentligen är alla människor ensamma trots att vi råkar ha massa människor runt omkring sig.
Man är ensam i sina egna tankar, man är ensam i sina val, man är ensam i sin sorg och man är ensam i sin smärta. Släppa in folk kan man, en bit men du kan inte få in dom i ditt privata rum, i ditt ensamrum.
Alla har ett sådant rum och det är ingenting vi kommer ifrån.
Jag tror mer eller mindre att alla också har fått känslan av att vara helt ensam trots att du är på ett ställe med massa människor omkring dig, både som du känner och inte känner.
 
Trots att jag är en person som kräver en del ensamtid, som inte har några problem att åka rätt ut i skogen helt ensam bara för att andas en stund så hatar jag ändå den ensamhet jag känner just nu.
Den är så påtaglig, riktigt jobbig på nåt vis och jag gillar den inte alls.
Det kan ha att göra med vad som har funnits i huvudet på mig senaste veckorna, trodde det skulle va över nu. Eller så beror det på det andra alternativet jag också kommit på.
Kan tänka mig att det har med lite av varje att göra och tyvärr finns det inga botemedel för det.
Bita ihop och låtsas som att det regnar, frammana mina röster i huvudet så kanske jag känner mig lite mindre ensam.
 
Jag får lita på min psykologs ord att vi alla är ensamma egentligen där vi står och att vi bara har folk omkring oss. Symbios existerar inte på riktigt. Ingen annan kan nå in i dina hörn.
 
Jag kanske ska ringa L eller E och kolla om dom har någon tid över snart.
Tror att jag behöver göra något annat än att bara vara hemma, det brukar bli att jag klättrar på väggarna när jag har för lite saker på schemat.
Det va en grej att ligga hemma och inte ta ett steg utanför dörren när jag och Nicke precis träffats och vi inte bodde ihop men det funkar inte längre det heller.
Jag antar att jag behöver någon annan att prata med just nu, tjejsnack och sån skit.^^
 
Nu har John Blund varit här med sitt magiska pulver och blåst lite i ögonen på mig känner jag.
 
Sov gott!
 
p.s Jag undrar om jag inte håller på att få en lättare mani. Känslan av rastlöshet och att jag måste träffa folk brukar ju vara små tecken. Vi får vänta och se ;)!

Det svarta 2012 är äntligen över.

Det är första fredagen 2013, ett nytt år som jag hoppas kommer bli och vara allt som inte förra året blev och va.
Förra året va så präglat av död, elände och sorg.
Hur mycket gick egentligen rätt förra året?
2012 kommer så länge jag lever vara det värsta året i mitt liv.
Det kan ju mycket väl bli så i framtiden att nåt ännu värre händer i mitt liv, men nu så kommer jag alltid minnas 2012 som ett svart år, året då min mamma försvann men också många andra.
Jag kommer också komma ihåg det bra som hände, att jag träffade Nicklas. För det va det enda riktigt bra.
Att jag vågade ge efter och släppa in någon annan i mitt liv igen, ge upp ensamheten och ge efter för känslorna.
 
Men allt det här med känslor har också fått mig att inse att jag hela tiden måste springa ifrån den gamla Alex, hon passar inte in här och hon är den som kan förstöra mitt liv på riktigt.
Hon hinner ikapp mig titt som tätt, oftare sedan jag tryckte på knappen för att sätta på känslorna igen.
Jag blir så vilse varje gång hon knackat på min rygg och gett mig den vanliga käft-smällen. Då kommer allt hat mot mig själv upp till ytan, avskyn och äcklet.
Igår ville jag ställa mig i duschen med en disksvamp och skrubba bort allt det äckliga och onda, jag hade skrubbat tills huden varit borta om det nu hade krävts.
Men bara för att utsidan är ren så gör inte det insidan ren, där är det svårast att ta bort alla spår.
Jag skulle gärna druckit rengöringsmedel om det inte hade frätt så förbannat på allt som behövs inuti kroppen.
Och inte har jag den blekaste om hur jag ska göra för att få bort allt.
På grund av henne sitter jag många gånger och dinglar med benen på vardera sida av gränsen mellan av och på.
Jag skulle göra vad som helst för att inte stänga av igen men ändå är jag där många gånger och snuddar.
Men många små saker blir en stor sak, bara grejen att vakna bredvid Nicke på morgonen är en sån sak som påminner mig om varför jag ska stanna kvar i nuet och i känslorna.
Han är orsaken till att jag inte bryter av allt och stänger av igen hur mycket jag än vill det.
För det är en sådan sak som jag många gånger önskar mest av allt att göra, men jag kan inte bara tänka på mig själv nu för jag har ju också han att tänka på.
 
Jag vet tyvärr inte än hur jag ska göra för att stänga ute äckelkänslorna. För det är dom som känns värst.
Det finns inget bra i mig utan endast det äckliga och det onda, det som förstör och drar i mig i tid och otid.
Och jag vet att jag har mig själv att skylla för allt, jag är den enda som har orsakat allt det här och jag är den som också kommer att få leva med det så länge jag lever. Jag kommer att få bära all skit men jag hoppas att det en dag blir lite lättare att leva med.
Jag ska försöka att gräva ner en del av det jobbiga från det förflutna så kanske man kan leva med det utan att deppa ihop varje gång det flyger förbi i ögonvrån.
 
Jag tar gärna många överraskningar i år så länge dom är bra, jag hoppas på några faktiskt.
Det blir förhoppningsvis ett spännande år och jag önskar mest av allt att ha Nicke med mig.
Jag hoppas på att få göra detta året till något bra på många sätt. Spendera tid med vänner vilket inte blev mycket av förra året. Hoppas på att sorgen släpper något så när då årsdagen sedan närmar sig.
Jag hoppas på att kunna återta mitt liv och inte längre vara styrd av det som är dåligt och det som gör ont.
Vill få ett jobb så man kan göra någonting minnesvärt. Jag vill göra så mycket!
Jag kanske helt enkelt får vänta och se vad 2013 har i sina gömmor.
Jag hoppas att jag slipper att gå under pga oväntade bakslag av större slag.
Så ge mig bara bra överraskningar och kanske inte för många på en gång. Och något bra måste ju va stort i år!
Livet måste bli värt att leva igen på alla sätt.
 
Frågan är om jag hade kommit så långt som jag ändå har gjort idag om jag inte hade träffat Nicke, jag är tveksam till det. Jag tror inte ens att jag hade haft ett förhållande nu.
Han kom in i rätt tid men tyvärr har det ju gett han en del smällar, det är inte schysst men det har heller inte gått att undvika hur mycket jag än velat.
Jag kan inte göra mycket annat än att försöka gottgöra det på något sätt.
Han är en av dom få sakerna som faktiskt betyder något för mig på riktigt, han är det som får mig att vilja ändra på saker i livet.
Och nu bor vi ihop. Det är en stor sak och någonting som är bra, en rätt stor förändring så här till det nya året.
Jag gillar inte stora förändringar fort men denna har jag ingenting emot. Jag får finna mig i vissa saker även om jag har svårt för det. Jag får helt enkelt lära mig att kompromissa.
 
Det är dags att avsluta här för idag.
Dags att jag fortsätter ta tag i mitt hår så jag blir blond någon jävla gång och inte orange. Ser för jävlig ut i håret nu!
 
 
Peace Out!

Snö & Kyla.

Sitter hemma i soffan under ett täcke och dricker varm choklad.
Jag är så fruktansvärt trött och seg i skallen efter att sömnen varit så jävla obalanserat och för att strö lite till salt i såren så fryser jag halvt ihjäl.
Kommer inte gå en cm utanför dörren mer idag, räckte att jag följde med min Nicke till tåget och sedan hem igen och nu tänker jag inte gå ut mer om jag absolut inte måste, vid brand till exempel. Ska posta ett brev dock kom jag på så jag är illa tvungen att gå ut.
Skulle ju vara i Borås idag men jag känner mig inte helt hundra i huvudet och så är jag så fruktansvärt trött så jag är hemma idag och åker till beroendeenheten på fredag istället då jag fått ny tid.
Ska tanka ner Weeds eller Dexter och titta på ifrån början
Har sett nästa alla weeds säsonger men den sista har jag inte sett någonting av, Dexter har jag bara sett hela första säsongen och sedan bara en massa strö avsnitt.
Gillar båda serier så det kanske är lika bra att ta hem båda två och så kan jag byta lite om jag skulle tröttna efter en stund.

Det är så sjukt vilken jävla skillnad det blir i tankesätt när jag inte har Nicklas i närheten. Tankarna börjar genast snurra runt i huvudet och tomhetskänslan kommer tillbaka och hjärtat slår som det brukar göra när jag är orolig.
Inte så att jag har blivit deppig utan mer att den ångest som har varit näst intill bortblåst sen Nicke kom är nu tillbaks för att göra mig sällskap igen.
Gud va jag önskar att det fanns ett vaccin mot ångest!
 
Jag märker dock att det inte hjälper ett skit att skriva idag så jag tänker lägga ner detta för nu.
Skriver när jag har något bättre att komma med och när inte huvudet tar upp all koncentration.
 
Ha en fortsatt trevlig dag!
 
(Svar på kommentar till Nickepicke; Hör av dig på fb eller något istället! Härja kommer aldrig att hända.)
 

Sena nätter & tomma glas.

Helgen har varit halv givande medan jag va bra vilse i Lördags.

I fredags fick jag äntligen träffat Nicklas andra del av familj.
Har ju träffat hans pappa ett x antal gånger eftersom farsan är polare med han.
Men i fredags träffade jag hans mamma, styvfarsa och lillasyster.
Vi käkade där och drack lite.
Det va mysigt och jag hade inga problem alls att bara vara mig själv.
Pratade på och det gick betydligt bättre än vad Nicke hade föreställt sig tydligen.
Jag är en öppen person och har inga problem att prata om mycket som hänt i mitt liv.
Har ju dock aldrig varit sådan bland några andras föräldrar än A's med tanken på att jag hade en bra relation med hans mamma och styvfarsa.
Det va första bra delen i helgen.

Lördagen där emot va lite obekväm. Jag är som jag är, har svårt för människor överhuvudtaget och det blir ännu mer jobbigt när alla är fulla och inte jag.
Att Vårgårdabor kan va så jävla olika Alingsåsare.
Inte min sorts humor och bonniga.
Vi va på försenad halloween-fest hos Nickes vän och där befann sig nästan alla hans vänner ifrån VGA, jag hatar för övrigt den byn men känner ju en del folk som är rätt okej där ifrån.
Tur att jag tog med min syster Så jag slapp va helt vilse.
Det fanns folk som va schyssta, iaf dom jag pratade med.
Jag gör så gott jag kan för att min man ska bli nöjd.

Igår va det endast soff-häng. Nicke va dålig men inte jag, kan berott på att jag knappt drack nåt alls dan innan.
Det blev för jävla mycket gos igår, det är underbart att endast ligga i soffan och kramas.
Nicke älskar att bli kliad och jag har inget emot att göra det heller.
Jag vet att han njuter av mina långa naglar och det får jag också ut nåt av.
Så våran söndag bestod av gos, film, pizza, ligga, prat och chill.

Ja och idag har vi en ny vecka igen. Det är jobb, Borås idag, löning på fredag, Nicke åker hem imorgon vilket suger, träffas igen nästa helg och så är det allt jävla åkande. Säterigatan-Aås station buss, Aås-Gbg tåg, Gbg-Mölndal tåg el. buss, Gammag.-Mölndal buss, Idrottsv-Chalmers buss, Chalmers-Korsv spårvagn, Gbg-Borås buss, Södra torget-Borås sjukhus buss fram & tillbaka, Mölndal-Gbg tåg, Gbg-Aås tåg och till slut Aås station-Säterig. buss.
4 timmars åkande varje dag och vara borta i 12 jävla timmar varje dag. Det är rätt mycket flängande om man säger så.
Åka 5:42 varje dag och vara hemma 17:34.
Och på det sover jag som en kratta.
Tack gode Gud att jag får sova någorlunda när Nicke är hemma eller när jag är där.
Det är ju några timmar i varje fall.
Hoppas dom säger nåt om det i Borås idag för detta funkar inte alls.

Men nu ska jag strax av bussen i Borås.
Ska springa och köpa snus och kaffe innan jag drar upp till psykologen.
Ska ju lämna prov idag också, känner mig fortfarande jävligt misstrodd.
Har inte lämnat ett enda positivt prov sedan jag började sub-programmet.
Alla har varit negativa så dom har ju inget att gå på direkt.
Jag har inte gjort nåt!

Men ha en fortsatt trevlig dag alla!
Peace out!


Abstinensen.

Idag har varit en hemsk jävla dag, en av dom 10 jobbigaste dagarna på mina 2år och 4 månader som drogfri.
Värsta dagen va när mamma gick bort, även första gången hon blev sjuk va en av dom dagarna, när hon blev sjuk igen och vi fick reda på att hon inte skulle överleva cancern en gång till.
Där i mellan har det varit några dagar som har sugit fullständigt.
 
Idag i alla fall så vaknade jag och mådde piss, gårdagen va jävligt dålig också och kvällen katastofal men idag kändes det som att jag skulle gå under.
Jag fick sjukskriva mig ifrån jobbet och vägrade att gå upp ur sängen, tänkte det värsta att det ena leder till det andra och sedan sitter jag där igen.
Det kändes så konstigt eftersom jag hade riktig abstinens.
Jag vet att vi lärde oss en del när jag va på IRIS att det finns någonting som heter PAA, postakut abstinens. Trodde ju att det va nåt som bara dök upp dom 3-9 första drogfria månaderna men efter att jag varit inne och läst lite så såg jag folk som fått det 1, 2 och 3 år efter att dom blev av med sitt missbruk.
Svettningar, myrkrypningar och ett otroligt jävla sug efter en fix.
Trodde ju också att det kunde varit för att jag inte tog medicinen exakt samma tid som jag brukar och att det va den jag fick abstinens efter men när jag hade tagit den så försvann känslorna ändå inte.
Har knappt kunnat tänka på någonting annat och har därför isolerat mig utom då jag pratat med psykakuten och så.
Det finns en stående plats om jag skulle behöva den under helgen, tack o lov för den kan faktiskt behövas.
Allt som har kretsat kring mitt dåliga psyke, abstinensen och vad som har hänt idag skriver jag inte här utan dom som ska veta vet.
Mer än att det har varit en fruktansvärt turbulent dag behövs inte sägas.
 
Dagen har gått som den ska annars trots den jävla abstinensen och depressionen från helvetet och jag har hållt mig ifrån att prata med nästan alla.
Dom få samtalen jag har svarat på kommer ifrån Limpan, pappa och morfar. Resten vägrar jag att svara på, till vilken nytta hade det varit?
Måste ju säga att det suger att jag inte är med Nicke idag heller. Saknar han massor men när det är sådana här dagar så är det ju extra mycket.
Jag va ute och gick i regnet förut för att få tankarna på lite annat, så saknaden inte blev så påtaglig som hemma och sen behövde jag storhandla också.
Rensade kylskåpet i natt så det enda som fanns kvar va sylt, fil, björnbärskräm, mjölk och saft. Inte mycket att hänga i granen.
Så jag gick och storhandlade, fick kämpa som fan för att få hem allt och vet inte hur många gånger jag faktiskt stannade på den korta vägen ifrån affären.
Nu blir det i alla fall mat i dag också, pepparbiff och delikatesspotatis med chili-bea.
 
I morgon hoppas jag att lill-brorsan dyker upp här och stannar över natten, pappa ska eventuellt ha en kompis på besök och det får han mer än gärna ha så jag kan ta över Limpan en stund.
Måste ha någon sorts sällskap men inte av massa människor så då blir min broder ett bra val .
 
Nu ska jag släpa mig själv ut i köket och kirra maten så jag inte svälter ihjäl och så kanske man kan stilla abstinensen med kött eller daimen som jag har köpt till senare.

Ha en bra kväll alla!
 
 

Ett skott i huvudet..

Sitter hemma och lyssnar på musik.
Idag har verkligen varit en riktig skit-dag, ingenting har varit bra med den.
Gick upp vid 6 för att skicka mejl till jobbet och säga att jag kommer in senare.
Jag är super deppig och önskar att jag hade en pistol som jag hade tryck upp under hakan och skjutit mig i huvudet.
Vill inte leva alls och jag ser fan inget ljus i slutet av tunneln, bara svart.
Ont i halsen hade jag som fan också och va super täppt i nosen, så där kul känner jag.
Det va så kallt i lägenheten att jag fick springa runt invirad i täcket för att inte få frostskador.
Sen va jag tvungen att ta det jävla drogtestet idag eftersom jag inte gjort det än fast det va tal om det i Måndags redan. Jag har slingrat mig för att jag hatar att göra det framför männniskor jag inte känner på vårdcentraler och labb på sjukhuset.
Men i alla fall gick jag dit och personalen där kändes inte som dom tittade ner på mig bara för att jag tog ett jävla drogtest.
Trots trevliga kvinnor som skulle stå med mig inne på toaletten så gick det inte att lämna något jävla urinprov första gången.. Så jag gick ut till sjukhus kafeterian och köpte kaffe och en Coca-Cola.
Jag hade ju inte ens gått på toaletten när jag gick upp på morgonen bara för att det skulle gå med en gång. Så efter kaffet va jag sprickfärdig och jag fick nästan springa tillbaka till labb och lämna provet. Över 2 timmar tog det allt som allt.
Ni som inte förstår hur det kan vara så svårt att lämna urin framför en människa du inte känner fattar inte hur mycket psykologiskt det sitter i huvudet på mig.
Jag blev först och främst spänd att gå in på sjukhuset där min mamma dog, sedan att jag skulle lämna ett prov som jag egentligen inte borde vara nervös över, men det är jag. Sen så va jag fruktansvärt stressad för hur sent jag skulle komma till jobbet. Och att någon sen då står och glor på dig när du ska kissa i en liten mugg som du själv får hålla i plus att en jävla kran står på och rinner, alla dom sakerna ihop gör att det blir tvärstopp.
Men det blev gjort och nu behöver jag inte tänka på det mer.
Jag mådde dock ännu sämre efter att ha varit på labb där jag varit med mamma flera gånger och sedan ens vara på sjukhuset igen, min mamma gick bort där och det va även där jag såg henne sista gången.
Hon hade kläderna på sig som jag valt ut och hon såg fridfull ut, såg nästan ut som hon log.
Jag satt och klappade på hennes arm och kände på hennes hand som då va kall.
Hon va vacker och hon såg ut som att hon faktiskt kommit till ro.
Jag tror Anders, Mats och mammas alla andra vänner på andra sidan mottog henne.
 
Sjukhusbesöket gjorde det helt enkelt inte till en bättre dag. Jag grät och hade mig och sjukskrev mig faktiskt idag. Skulle verkligen inte fixa att jobba idag.
Idag är jag sjukt deprimerad.
Vakendröm om att jag hade en häcksax som jag klippte mig i benen med och en avbitartång typ som jag knipsade mig själv i ansiktet så det blev stora hål.
Har önskat att jag hade den där pistolen och fått skjuta ett hål i huvudet på mig själv.
Orkar fan ingenting idag och vill hoppa ifrån en bro, vi har dock inga höga broar här i Alingsås så det går ju inte och berget är inget alternativ.
Jag får helt enkelt ge fan i att ta livet av mig och stanna kvar och kämpa, det är det mamma hade velat och jag vill inte svika henne, inte heller mina syskon.
Eller Nicke.
 
Shit, idag har vi varit ihop i 2 månader. Det känns som att tiden har gått fort som fan. Det va ju slutet av sommaren vi träffades, nu är det höst och regn.
Snart är det vinter.
Har knappt hört nåt av han alls idag och jag har ju inte hört av mig själv direkt heller.
Jag vet inte om jag orkar eller om det är någonting annat, mitt huvud är det som säger saker och då kanske jag ska göra som det säger.
Saknade han så fruktansvärt mycket igår kväll så jag tog på mig en av hans t-shirts och sov i för den luktar fortfarande Nicke och då känns han lite närmre.
Saknar han mycket idag också måste jag säga.
Samtidigt som jag vill vara ensam och ligga och gråta under täcket så vill jag också ha honom här.
Det är ju fan aldrig roligt att vara helt ensam när man är så deppig som jag är nu.
Jävla kuk-skit helt enkelt.
Förra helgen va jättebra, det va bara vi och på Lördagen låg vi kvar i sängen länge och myste. Sånt gillar jag massor.
Vi kollade film hela helgen, drack lite på kvällen och jag somnade på soffan.
Men i stort sett va hela helgen bra.
Han va med mig där uppe vid mammas grav och det kändes jätteskönt att han va med faktiskt.
För hade jag inte varit hypo hade jag med all säkerhet brytit ihop fullständigt.
Jag va inte alls lika ledsen som jag normal skulle ha varit.
 
Men nu då, nu är jag ledsen hela tiden istället och det va jävligt bra att stanna hemma ifrån jobbet idag för jag hade aldrig fixat det.
Jag måste ju tänka på mig själv också, kan inte bara tänka på jobbet. Tyvärr..
 
Men va fan, nu hoppas jag in i sängen!

Bara så ni vet så älskar jag faktiskt Nicklas...

Glastankar.

Nu sitter jag här på jobbet och är i slutet av lunchen.
I dag är en sån där jobbig dag då jag är paranoid as fuck och jag misstolkar allt, jag är mycket väl medveten om det också vilket gör det ännu jobbigare.
 
Dagen började rätt bra idag med att jag vaknade 05:11 och va jätte pigg, gick upp utan svårigheter och gjorde det som skulle göras.
Hade till och med tid över att ta det lite lugnt sisådär på morgonkvisten. Hur skönt som helst verkligen!
Jag somnade sent också så nu märks det verkligen att någonting inte står rätt till också.
Samtidigt försöker jag att inbilla mig om att det inte är några fel, det är ju så mycket enklare att vara normal.
Så hur fan ska detta gå då?
Hur ska jag fixa att hålla ihop på jobbet framför folk?
Det är inte så jävla lätt att bara bita sig i läppen och "låtsas" att vara som alla andra.
När jag jobbade för detta företaget sist så va mamma min närmsta chef plus att jag satt för det mesta inte inne på kontoret utan va ute på en av foto-stationerna.
Inte fan mötte man så mycket folk där ute förutom dom få människorna som också jobbade som fotografer.
Det va ju olika till en början och sedan på slutet va det 2 killar som va väldigt enkla att ha å göra med.
Jag behövde ju inte bry mig överdrivet mycket om hur konstig jag va eller inte där för vi va rätt underliga alla tre fast på olika sätt.
Det va inga konstigheter helt enkelt.
Här är det städat och inga konstigheter..
Inte lätt när hela huvudet vill få ett spel och jag nästan har kramper i kroppen för att jag vill hoppa omkring som en jävla idiot och skrika rätt ut.
Istället blir det så att jag sitter här och asgarvar åt allt och folk som går förbi måste ändå tro att jag är tokig.
Inte tänker jag sjukskriva mig heller så länge jag vet att jag klarar av uppgifterna jag får. Så länge jag kan hålla mig ifrån människorna så mycket som möjligt idag.
Lite mänsklig kontakt är ju klart att jag måste ha men inte för mycket.
 
Usch, jag ser verkligen inte fram emot att komma hem idag.
Trist och ensamt.
Jag ska köpa med mig en stor påse med weinerbröd som jag tänker sitta och tröstäta ikväll. Har världens crawings och är så jävla sötsugen så det finns inte nu.
Har nästan ätit upp en hel jävla påse med tuggummi för att få något sött, druckit för mycket kaffe och till och jag hade till och med med mig godis hit.
Ätit ca 8 klubbor, plus att jag köpte en choklad croissant på vägen hit som jag sparade tills nyss.
Jävla cp-sug!
 
Men skit samma, nu snackar jag bara strunt och det har jag inte riktigt tid för.
Nicke har varit hos mig i helgen och det va jävligt underlättande.
Jag har ju dock varit uppåt hela tiden så det har inte blivit så jobbigt som jag trodde det skulle vara.
Torsdagen va ju värst och då satt jag ju uppe på graven en bra stund också.
Det va ljust när jag kom och svart när jag åkte.
 
Men jag måste packa nu, kanske skriver en lite mer sammahängande blogg senare om jag kan samla tankarna.
 
Tjipp!

Flashback från något dåligt.

Jag vet nu både varför jag bröt ihop och ville hem när jag va hos Nicke.
Det va ju dock flera faktorer som spelade in men det som gjorde mig mest illa va att jag kände igen smällen från dörren, ett ljud jag hört många gånger förut men i fel sammanhang.
Det va som att jag va där samtidigt som jag inte hängde med i huvudet riktigt varför det kändes som en upprepning.
Smällen i dörren och dom hårda fotstegen fick mig att tänka på M.
Därför har det fastnat så hårt i huvudet och jag inte riktigt kan släppa det.
Antar att det låter jätte fjantigt men så är det.
Vaksamheten sätter in och jag är på helspänn.
Därför tyckte jag det kändes bättre just då att åka hem men så blev det ju inte till slut i alla fall.

Jag har ju blivit fruktansvärt konflikt rädd efter allt där och det är ju inte konstigt.
Pratar mycket med min psykolog om det också.
Det är ju så nu att jag håller hellre käften än att säga vad jag tycker är fel till en kille, jag är nästan alltid med på deras noter och spelar inte efter mina egna.
Efter hela M förhållandet har jag blivit en komplex och mer inåtvänd individ, säger inte ofta vad jag tycker om det kan skapa en reaktion som jag inte klarar av.
Visst kan jag bråka med folk/killar men det är på en nivå jag själv fortfarande kan ha någorlunda kontroll.
Många fattar inte hur förstörd och trasig i själen jag blev efter den tiden och det är ingenting som går över på en natt.
Jag önskar att det vore så. Kommer antagligen aldrig kunna lita på en kille fullt ut och kommer alltid att vara rädd för att det ska smälla, putt eller strypt.
Hur mycket en kille än bedyrar att han aldrig skulle röra mig så kommer det ändå sitta inpräntat i huvudet på mig och rädslan hänga över mig.

Alla som någonsin slår en tjej, ens rör henne på ett sånt sätt att hon får ont utan att hon själv är med på det, borde verkligen själva bli brutalt misshandlade av någon som är större och starkare än dom. Någon som tar ifrån dom all kontroll.
Man kan aldrig säga att en sån sak inte är meningen.
Jag vill att ni ska lida era jävlar!
Ibland får man gå ner på samma nivå som dom för att dom ska förstå.

Nu är jag i alla fall på väg ner till Gbg och ska hem till Jimpi en stund och sen ska jag in på H&M och kolla om dom har en väst och en skjorta. Behöver verkligen lite nya kläder när jag ska jobba inne på kontoret 5 dagar i veckan nu.
Ikväll kommer Nicklas och även Lizette kommer över på några glas.
Det blir hur mysigt som helst nu när mitt mående inte är på topp och jag får ha människor jag tycker om runt mig.

Puss å kram på er godisar!


Vem är inte förvirrad?

Jag sitter på tåget nu och är på väg mot Växjö.
Min psykolog ringde och trodde att jag hade försvunnit, rättare sagt trodde min kontaktperson på suben det.
Sa hur läget nu är och att det faktiskt är svårt att stå upp själv.
I förrgår kväll slog allt till ordentligt och fan va ont det gör!
Efter att Nicke åkt har jag mått rätt kass precis när jag ska somna.
Tryggheten är inte helt borta men nästa och man lämnas ensam i mörkret.
Och på det kom sorgen, på riktigt den här gången.
Igår vägrade jag att gå upp ur sängen på nästa hela dagen.
Jag hade bokat in mig på två pass på Sportlife då jag nu är lycklig ägare av ett årskort!
Så om inte Marie hade kommit för att hämta sina verktyg igår hade jag säkert inte gått upp utan endast legat kvar där i min skit och grävt ner mig mer.

Men jag kom iväg och körde båda passen utan större svårigheter.
Först Bodystep en timme och sen blev det ytterligare en timme på Bodypumpen.
För jävla skönt och jag har sluppit någon värre träningsvärk.
Blir att träna på måndag kväll igen, det känns verkligen helt grymt att äntligen kommit igång.
Så har jag börjat sola igen så jag slipper vara så blek, är ju fan som ett jävla spöke efter den här jävla "sommaren".

Men men, nu sitter jag i alla fall på tåget och det ska bli schysst att umgås lite med Nicklas igen.
Inte för att det va så längesedan.

Kanske slänger in en rad senare eller nåt.

Ha en fin fredag. :D


Allt tar sin tid..


Det va en månad sedan jag skrev här nu och jag får be om ursäkt för det.
Jag har inte haft tid och det har varit så mycket med jobb och andra känslomässiga saker.
Mycket börjar att ordna upp sig och det är väl kanske för att jag försöker att slappna av lite mer i tillvaron som är.
Allting känns som att jag först har slitit ut mitt hjärta, stampat på det och sen delat det i små små bitar för att sedan svälja det igen. Samma sak med huvudet.
Som jag har beskrivit det tidigare att våra liv kan jämföras med ett glas så har mitt glas trillat i golvet men ändå har gått att laga.
Jag har börjat hos min psykolog igen också. Det känns skönt även om det va väldigt skönt att slippa allt för några veckor under sommaren också.
Då har det ju ändå varit så mycket annat med jobb och vi begravde ju min mammas skal för några veckor sedan.
Det va en liten fin ceremoni med bara oss närmsta och pappa bara mammas urna upp till graven och dom ringde i klockan när vi gick hela vägen upp till hennes grav.
Jag väntar bara på att stenen ska komma dit så jag kan plantera ett träd där som inte blir så mycket högre än en meter och som har grenar som hänger ner väldigt fint. Sen kan man ju börja sätta lite ljus också nu när det börjar bli mörkt igen.
Sommaren är ju mer eller mindre över nu och vi är inne på hösten. Jag vet inte riktigt hur jag känner för det här med höst men jag har ändå träffat en person som kanske gör att jag inte riktigt bara kan fokusera på allt det dystra.
Så nu avslöjade jag det också, jag antar att min kära faster Carina som brukar vara här och läsa min blogg blir glad nu.
Vi är på G och vi får se hur det slutar, hoppas bra i alla fall för den här gången känner jag att jag tycker om personen. Ingenting för att jag är trött på att vara ensam längre och allt det där, utan jag har våga släppa ut mina känslor på riktigt igen. Det va ju över 2 år sedan som jag hade dom känslorna. Där efter har det mest varit platonisk kärlek jag känt till vissa. Fejkade känslor. Det är elakt att göra så men så blev det bara.
Nu står jag fast vid han jag träffat och blir det bra så blir det det och blir det dåligt, så funkar det inte helt enkelt.

Men nu ska jag hoppa i säng för jag är tvär-trött!!
Puss å kram


Jävla huvud!


Det börjar bli lite svajjigt med sömnen igen, inte bra alls tycker jag.
Om kärlek kunde göra sömn hade jag varit väldigt lycklig. Både hemlig och icke hemlig kärlek.
Alex då!

Jag va hos min psykolog idag, det  va ett bra samtal och det kommer inte att bli en så jobbig nu i efteråt.
Man måste ha det så ibland också.
Om det hade varit dö-jobbigt hela tiden så hade jag nog inte velat gå tillbaks och jag kanske hade tröttnat trots att jag verkligen vill, och behöver, mina samtal på Måndagarna.
Nästa vecka blir det Onsdag eftersom det är Påsk alldeles strax.

Imorgon ska jag hämta hem lite ris som jag kan pynta med dom fina fjädrarna jag köpte förra året.
Så ska jag med min mor på uppdrag. Det är ju alltid roligt.

Jag är alldeles för trött för att skriva nu så jag ska gå och gosa ner mig i sängen så fort BB är slut.
Inget Law & Order: SVU idag inte.
Allt finns på internet AB.. :)

Sov gott!

Spendera pengar och titta på Big Brother.


Idag har jag varit hos min psykolog i Borås. Morfar körde och mamma & Linus va med i bilen.
Efter att jag hade varit på mitt en timmas samtal så åkte vi vidare till MediaMarkt där jag äntligen fick köpt mig en ny telefon.
Det blev en vit Iphone 4S som jag har velat ha sedan den kom.
Så jag skaffade ett abonnemang via Telia som nu står på mamma, men jag får ju betala räkningarna så dom ska vi göra att dom kommer hem till mig.
Jag är riktigt nöjd med mitt köp för jag har känt länge att jag behövt den där jävla telefonen, har länge funderat på abonnemang så det fick det bli.
Ni som jag glömt lämna numret till kan fortfarande höra av er till mitt gamla så får ni det.

Igår kväll började ju Big Brother igen och det är ju verkligen underbara deltagare, eller inte.
Så jävla mycket idioter!
Sirpa ifrån Örebro som är 23 år va första in i programmet. Han kom in med sin extrema förorts-svenska och det kändes jävligt överdrivet. Han vill ju bli kallad för Leif istället då det skulle vara lättare att komma ihåg..
Annica 21 år kom in tvåa med självförtroende till max. Utseendefixerad va väl bara förnamnet. Hon kommer ifrån Östersund och där kunde hon stannat kvar. Men hon är förmodligen en av ögongodisarna som tv11 anser.
Tenny va tredje personen in. Helt klockren och jag hade velat se mer av personer som han i huset. Han är en 36årig Skåning, f.d racerförare. Gillar hårdrock. Och han har också varit ihop med en av Sveriges glamour modeller när han gick i 5-6:an.
Jessica 36 år ifrån Helsingborg. En riktig pratkvarn som lyckats bli sparkad två gånger ifrån samma jobb när hon bodde i Japan. Jag ser lite Katerina från förra säsongen i henne. Känns som hon kan bli för högljudd och är nog bra att ha på sin sida.
Amandus som kom in som femte person i huset känns som en liten Martin ifrån förra säsongen. Det som skiljer dom är att M va ganska korkad ibland och Amandus verkar ändå vara rätt skärpt. En lillgammal 23åring ifrån Gnesta helt enkelt.
Camilla 26 år ifrån Sthlm och som också bor en del i Dubai. Modell och egenföretagare. En jävla bimbo som skryter om sitt Jetset liv och hur mycket pengar hon har.
Marcel 23 snart 24 år ifrån Sundbyberg. Jobbar som träslöjdslärare. Känns som att han är en av dom mest fungerande personerna inne i huset.
Petronella också hon snart 24 år ifrån Göteborg. Vegan och bimbo-hatare. Hon och Marcel ska låtsas att ha ett förhållande den första veckan inne i huset och jag tycker att dom förmedlar lite fejkad kärlek ganska bra. Dom andra verkar gå på det i alla fall. En rätt så ärlig tjej med starka åsikter. Antagligen lätt att börja bråka.
Hannah 20 år ifrån Vallentuna och London. Bloggare, dansös, kåt-slyna och helt störd i huvudet, en mer uppmärksamhets-kåt person får man leta efter. Hon är ett obstinat barn utan någon större hjärnfunktion. Det räcker att man tittar på henne innan hon öppnar munnen så blir man trött. Sex är hennes reklam..
Jimmy en 32årig bartender/hovmästare ifrån Höllviken. Hans civilstatus är okänt så man får väl se om han kommer guppa under täcket med någon eller inte. En öldrickande boss enligt han själv. Väldigt finklädd men jag har svårt att få något grepp om honom när man bara ser människan på tv. Lite egen är han i alla fall.
Hanna snart 23 år ifrån Stockholm och jobbar som danslärare. Älskar Britney Spears och äldre män. Jävligt underlig människa som även hon är ett uppmärksamhets freak.
Nadja 30 år ifrån Hudiksvall. Gick inte in ensam utan har på köpet med sig sin stora mage vilken inte kommer att vara så stor länge till då hon är i vecka 34. Hon studerar socionomprogrammet och ville nu studera detta experiment inifrån istället från tv-soffan. Hon fick ett eget litet lyxrum.
Kija kom ju in en stund senare än alla andra. Hon är 30 år och ifrån Malmö. Exhibitionist som ser dans som hennes drog. En stormig prinsessa. Hon kan nog bli väldigt rolig att titta på då hon verkar ha lätt för sig att ta för sig och även att hugga tillbaks om någon skulle bli allt för jobbig.

I år har dom ju också någonting som kallas Loftet där det sitter 4 personer varav en av dom ska in i huset om jag inte har förstått fel.
På loftet bor Illustratören och skådespelaren Alexander som är 35 år ifrån Sthlm. Emo-stilen trodde man va utdöd men inte för Alexander.
Joe 24 år som är snickare ifrån Karesuando. Vilket jag aldrig har hört talas om. Pratar nästan som Kalle Anka och är rätt svår att förstå.
Ludvig 24 år, budbils förare ifrån Stockholm. Han drömmer om att bli programledare.
Och sist men absolut inte minst så är det Jackie 32 år. Hon är en klubbvärdinna och underhållare ifrån Stockholm.
Ingen riktig tjej heller men silikon brösten va hon snabb på att visa.
Antar att det blev ett måste för tv11 att ta med ännu en trans person efter förra omgången.
För mig gör det inte ett smack då det rörs om lite i grytan.

Det återstår ju nu tre till personer som en efter en går in i huset nu.
Hanna J 29 år ifrån Filipstad. Hon är utbildad undersköterska men jobbar som personlig assistent. Får se om jag kan skriva lite mer om henne när jag fått se henne i huset.
Lars 33 år ifrån Umeå, arbetslös. En vegan som inte dricker någon alkohol. Han är inne för att spela ett spel, så han vet man nog inte vart man har honom vare sig man är hans vän eller inte.
Juliana är en 23årig livsnjutare ifrån Stockholm. Hon är uppmärksamhets-kåt och kommer nog göra både det ena och det andra för att få rampljuset mot sig.

Huset blir fulländat inom kort och då sätter tävlingen igång på riktigt.
Än så länge va det bara bråk med Hannah som är en jävligt jobbig och krävande person som tjata om sina LV-väskor och om att döda krokodiler för att få sin väska.
'Vadå, dom äter ju barn och så!?' Hon kommer få varenda människa emot sig då det redan har börjat bli så. Jävla snorunge.

Men nu ska jag gå och lägga mig.
Det är en ny dag imorgon!

Sleep tight!

Tröttare än tröttast.


Jag har legat i soffan i flera dagar nu och knappt gått ut genom dörren, som längst till affären för lite färska örter.
Det blir att man följer varenarda serie som går på tvn som är något intressant.
Saken är den att det har varit så här under en period nu. Jag går bara ut om jag absolut måste.
Har varit lite hos mamma, varit över hos Z med några av hennes böcker eller gått till affären.
Det är inte speciellt mycket luft.
Jag har ju dock varit i Borås två gånger i denna veckan och jag har varit en stund hos min Case Manager, vilket är tur för annars hade jag ju aldrig ens kommit utanför dörren.
Kanske om ingredienser till all min tröst-bakning saknas eller om brödet är slut.
Mitt huvud tillåter inte mig att anstränga mig alls.
Det är många ljudböcker som lyssnas på, fick ett tips här på bloggen om att lyssna på 'En liftares Guide till galaxen. Jag har ju läst boken och tycker den är riktigt bra men det va längesedan så jag ska ta ner den till min Ipod och lyssna på den igen.

Igår somnade jag när klockan va runt 21 vilket resulterade i att jag vaknade när klockan va 2:50 i natt och kunde inte somna om.
Jag låg och tittade på film till klockan va ca 9 i morse och sedan fick jag sova en timma till.
Hade jag somnat bara någon timma senare igår hade jag nog fått sova hela natten. Det finns inget värre än att vakna när det inte ens har hunnit bli morgon och man inte kan somna om.
Men nu ska jag i alla fall klä på mig och ta en sväng in till stan. Ska hämta lite semester kataloger och se om man kanske kan komma iväg någonstans med sin syster en vecka.
Det kan faktiskt bli riktigt bra.
Vi har ju inte umgåtts på bra länge och glidit mer och mer isär då vi är väldigt olika som personer, men att ta en resa ihop kan nog va riktigt roligt.
Enda kruxet är la att hon dricker bra mycket mer än jag och det kan väl bli det enda som är lite konstigt.

Ha en bra dag allihop!

Vi mot dom..

Idag sitter jag Göteborg och skriver.
Jag fick 4 biljetter till Frölunda - Djurgården, hockey alltså. Fick med mig trevliga killar och en tjej.
Matchen slutade bra med 4 - 3 till Frölunda efter straffar.
Så det va en bra kväll.

Jag stannar kvar här i natt i alla fall, kanske mer.
Vi ska titta på min favorit serie OZ. I love it!!
Jag är kär i Adebisi!
Finns ju många andra snyggingar i serien också Ryan O´Reily och snorungen Kennth Wangler bland annat.
Så får vi se när John Blund dyker upp.

Liten rapport sådär.

Bye Bye

Hackers!


Jävla hackers som har hackat bloggtoppen, dom har ju lagt ut en lista på över 90 000 lösenord där ifrån så det är dags att man själv byter nu.
Det är så jävla idiotiskt, varför måste folk förstöra sånt.
Så glöm inte det nu!
Byt lösenord på alla dina olika internetkonton med samma inloggningsuppgifter!!

Här kan ni läsa lite om det, och om dom ytterligare 57 sajterna som är hackade..
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13838087.ab

Mer regn än tårar..


Kom nyss hem efter ett kalas för mina två kusiner Noel 9år och Myra 2år.
Det va rätt mycket folk där men det gick rätt så bra kände jag, hade i alla fall inga större problem med det. Kanske lite att det va sånt surr överallt så att jag nästan trodde ett tag att jag blivit schizofren.
Lite för mycket helt enkelt.
Pratade inte allt för mycket eftersom jag inte i alla lägen gör det, beror ju oftast på vad det är för människor som sitter runt omkring mig också.
Det är lite svårt att uttrycka sig på ett ställe med så många olika människor som det finns i vår släkt och dom andra som va där. Kan förmodligen bli rätt provocerande.
Jag själv tycker att vissa människor kan vara för jävla jobbiga och säger saker med en spydig underton. Därför håller jag käften istället och nickar och ser glad ut.

Min faster Carina sa att hon ska åka till Ullared imorgon med några ifrån jobbet. Det fanns eventuellt en eller två platser över och jag fick i alla fall första tjing. Jag hoppas verkligen att jag får platsen så att jag kan försöka fylla ut lite tomrum i morgon.
Det är alltid skönt att komma iväg en stund ifrån Alingsås och bort med andra människor, även om jag inte känner dom. Allt är bättre än att sitta här och ruttna för tillfället. Det hjälper om man slipper att se skitvädret lika mycket som man gör när man sitter där jag just i denna stund sitter.

Är lite avundsjuk faktiskt på hur det ser ut i deras hem nu. Eller ah, väggarna är det jag syftar på.
Känner själv hur jag har tjatat om att måla om hallen och dom 3 väggarna i mitt vardagsrum som aldrig blir gjorda.
Jag vet ju fan inte ens vad det är för färg jag ska ha.
Men här i vardagsrummet ska det bli en vit färg, den vita som finns inuti en del av blommorna i fonden.
Och hallen... den vet jag fortfarande inte vad jag vill ha för färg. Men det finns en väldigt ljus rosa/lila färg i min fondtapet som är på blomstjälkarna, den är jag nog rätt sugen på att ha där ute. Det hade blivit rätt fint tror jag faktiskt då allt annat nästan är vitt här hemma sen.
Det finns ju en massa häftiga vägg dekorationer nu att köpa på olika ställen och då kan man i så fall ha dom i vitt där.
Ska suga på den karamellen ett tag och faktiskt försöka att ta tag i det här jävla vardagsrummet först och främst.
Pappa får kanonrabatt av sin kompis på färg så det är ju bara för mig att välja någon och sen räkna ut hur mycket som behövs..

Min dag har annars varit rätt okej. Sov hemma hos mamma i natt eftersom jag somnade på golvet i Linus rum igår kväll när vi kollade på film. Det va skitväder ute när jag vaknade upp vid två tiden så jag sov över, inte på golvet dock.
Så mamma väckte mig i morse och då traskade jag hem.
Fick färgat mitt hår så nu är jag svart i huvudet igen, korpsvart. I Love it!
Har inte varit överdrivet ledsen idag utan mest en del kaos i huvudet och en del agg också, men det kan jag skriva om ifall det blir ett till inlägg under kvällen.

Trött på att en person b.la som alltid ska berätta allt som jag gör in i minsta detalj, hon har inte rätt överhuvudtaget att berätta vad jag gör och inte på mina dagar.
Om någon frågar nåt om mig så svarar man ett kort svar typ  -söker arbete, eller något annat väsentligt.
Inte om hur mycket jag sover eller vilken tid på dygnet jag går och lägger mig.
Det kan jag berätta själv om jag vill det, din uppgift är det i alla fall inte. Berätta om dig själv istället!

Nu ska jag städa, det kan behövas känner jag. Det rensar tankarna..

Ha en fortsatt trevligt kväll!!


Och Em, du är visst länkad om du läser där bland mina länkar. Det står inte ditt namn utan vad du är för mig. Love you!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0