dubbeldiagnos

Kom nyss hem efter ett kalas för mina två kusiner Noel 9år och Myra 2år.
Det va rätt mycket folk där men det gick rätt så bra kände jag, hade i alla fall inga större problem med det. Kanske lite att det va sånt surr överallt så att jag nästan trodde ett tag att jag blivit schizofren.
Lite för mycket helt enkelt.
Pratade inte allt för mycket eftersom jag inte i alla lägen gör det, beror ju oftast på vad det är för människor som sitter runt omkring mig också.
Det är lite svårt att uttrycka sig på ett ställe med så många olika människor som det finns i vår släkt och dom andra som va där. Kan förmodligen bli rätt provocerande.
Jag själv tycker att vissa människor kan vara för jävla jobbiga och säger saker med en spydig underton. Därför håller jag käften istället och nickar och ser glad ut.

Min faster Carina sa att hon ska åka till Ullared imorgon med några ifrån jobbet. Det fanns eventuellt en eller två platser över och jag fick i alla fall första tjing. Jag hoppas verkligen att jag får platsen så att jag kan försöka fylla ut lite tomrum i morgon.
Det är alltid skönt att komma iväg en stund ifrån Alingsås och bort med andra människor, även om jag inte känner dom. Allt är bättre än att sitta här och ruttna för tillfället. Det hjälper om man slipper att se skitvädret lika mycket som man gör när man sitter där jag just i denna stund sitter.

Är lite avundsjuk faktiskt på hur det ser ut i deras hem nu. Eller ah, väggarna är det jag syftar på.
Känner själv hur jag har tjatat om att måla om hallen och dom 3 väggarna i mitt vardagsrum som aldrig blir gjorda.
Jag vet ju fan inte ens vad det är för färg jag ska ha.
Men här i vardagsrummet ska det bli en vit färg, den vita som finns inuti en del av blommorna i fonden.
Och hallen... den vet jag fortfarande inte vad jag vill ha för färg. Men det finns en väldigt ljus rosa/lila färg i min fondtapet som är på blomstjälkarna, den är jag nog rätt sugen på att ha där ute. Det hade blivit rätt fint tror jag faktiskt då allt annat nästan är vitt här hemma sen.
Det finns ju en massa häftiga vägg dekorationer nu att köpa på olika ställen och då kan man i så fall ha dom i vitt där.
Ska suga på den karamellen ett tag och faktiskt försöka att ta tag i det här jävla vardagsrummet först och främst.
Pappa får kanonrabatt av sin kompis på färg så det är ju bara för mig att välja någon och sen räkna ut hur mycket som behövs..

Min dag har annars varit rätt okej. Sov hemma hos mamma i natt eftersom jag somnade på golvet i Linus rum igår kväll när vi kollade på film. Det va skitväder ute när jag vaknade upp vid två tiden så jag sov över, inte på golvet dock.
Så mamma väckte mig i morse och då traskade jag hem.
Fick färgat mitt hår så nu är jag svart i huvudet igen, korpsvart. I Love it!
Har inte varit överdrivet ledsen idag utan mest en del kaos i huvudet och en del agg också, men det kan jag skriva om ifall det blir ett till inlägg under kvällen.

Trött på att en person b.la som alltid ska berätta allt som jag gör in i minsta detalj, hon har inte rätt överhuvudtaget att berätta vad jag gör och inte på mina dagar.
Om någon frågar nåt om mig så svarar man ett kort svar typ  -söker arbete, eller något annat väsentligt.
Inte om hur mycket jag sover eller vilken tid på dygnet jag går och lägger mig.
Det kan jag berätta själv om jag vill det, din uppgift är det i alla fall inte. Berätta om dig själv istället!

Nu ska jag städa, det kan behövas känner jag. Det rensar tankarna..

Ha en fortsatt trevligt kväll!!


Och Em, du är visst länkad om du läser där bland mina länkar. Det står inte ditt namn utan vad du är för mig. Love you!

Har haft en katastrof natt! Som tur är va jag jävligt trött igår kväll så det tog inte allt för lång tid innan jag somnade efter att Coffe kom hem.
Men sen den jävla natten.. Drömde och vaknade, somnade om. Drömde och vaknade, somnade om.
En av gångerna vaknade jag upp helt jävla kallsvettig och nästan skrek. Alla dom mardrömmarna förstör nästan hela dagen efteråt. Och det började ju precis så. Har legat i sängen under täcket, försökt att somna om sen 8:30 och gjorde det några minuter till och från, vred och vände på mig och det va så förbannat jobbigt.

Är jävligt trött nu men det kanske går över om en stund bara jag och Linus kommer på vad vi vill göra.
Han vill göra en pannacotta. Det vet jag inte om man orkar göra idag, har varit förbannat mycket bakande den här veckan. Dumlekaka, bärmuffins och igår va det brownies med 3 sorters choklad. Allt har faktiskt varit väldigt lyckat. Kanske skulle tagit lite mindre mörk choklad men vi följde receptet. Ska försöka hitta lite recept som jag kan ändra lite på och göra lite egna. Det finns ju några stycken menar jag.

Men idag.. Morgonen va piss och pannkaka, ändra fram tills 14 faktiskt. När jag kom hem till mamma och pappa för att invänta Linus så satte jag mig och spelade lite Left 4 dead på xbox360. Om jag koncentrerar mig så har jag ingen tid att tänka på någonting annat så därför använder jag mitt tv-spel väldigt mycket nu. Försöker variera mig lite vad det gäller spel men jag har fastnat fullständigt för zombie spelen. Det har kommit ett nytt nu på Games vilket jag nog ska köpa faktiskt. Alltid kul med nya spel, ännu roligare nu när jag även har skaffat Live Gold nu hemma också så jag kan spela på internet ihop med andra spelare världen över.
Blev lite sur förut när det va någon jävla idiot som ville rösta ut mig ur spelet men det va ingen annan som höll med h*n. Tackar dom för att jag fick vara kvar.
Har blivit jävligt grym nu och hamnar ofta på första och andraplats nu. Det gör mig lite lycklig.
Därför tänker jag fortsätta att vara den spelnörd som jag en gång va för några år sedan.

Jag hoppas att kvällen blir lugn i huvudet och att det inte blåser upp till storm. Jag är tyvärr fortfarande lite död, men ska försöka att göra mig själv lite mer levande idag.
Efter att ha fått det blev en sjuhelvetes krock igår så måste jag laga hålet som blev där. Jag avskyr när man blir så besviken på någon. Det gör väldigt ont och jag hoppas att det är något som går över rätt fort.
Men jag kanske kan byta ut den besvikelsen då jag nu har stött på en person som jag inte alls va beredd på att möta här i denna lilla staden.
Jag sken tydligen upp som en sol ifrån att ha kommit med ett åskmoln över huvudet, det såg näst intill ut som att jag skulle mörda någon när jag kom gående va kommentaren jag fick.
Men det va ett kärt återseende och vi ska höras imorgon. Så kul och jag ser verkligen fram emot det. Han har ju faktiskt en liten stjärna i kanten som han fått av mig för ett bra tag sedan, 2 år sedan tror jag.
Det va en sak som gjorde en del av min dag.

Den andra saken som kommer att göra min kväll blir nog att jag ska färga tillbaks mitt hår till den färgen som jag alltid har varit mest nöjd med. Den färgen som faktiskt får mig att känna mig rätt fin.
2009 när jag gick ifrån väldigt pundig till att jag kom till Iris och va drogfri dom 3 första månaderna. Mitt fina svarta hår. Gjorde alltid saker med mitt hår och klippte till en del schyssta frisyrer, det ska jag fortsätta med nu. Färgen va helt ärligt en liten del av mig och min personlighet.

Jag försöker att planera min morgondag.
Ska möta upp han med stjärnan och så får vi se vad vi hittar på. Han ville ta en titt på mitt nya hem så jag hade tänkt att bjuda hem honom.
Jag ska också att göra min egna och första polka glass. Hoppas verkligen att den blir som jag själv tänkt mig, antar att den inte blir det men hoppas kan man ju alltid göra.
Får se om det kommer en kvinna och hämtar ett par Hello Kitty flipflops som hon har köpt av mig. Ännu mer pengar i min spargris. Me like!
Det är vad jag har att förvänta mig av morgondagen hittills.

Har ju Limpan nu fram till 18-19 tiden för mamma och pappa är på trav. Måste komma på någonting att hitta på nu också. Det kanske blir att baka något, kanske kan det ta rätt lång tid så vi håller oss sysselsatta under en lång tid.


Jag kanske skriver ett till inlägg ikväll om vågen av någon anledning skulle komma, det kan ju bli storm. Man vet aldrig.

Förresten så har jag fått ett samtal ifrån ett av ställena jag har sökt jobb på. Hoppas att det är om en intervju och att man sen får jobbet. Hade verkligen behövts nu.

Ha en bra kväll!

Borde det inte vara så att jag själv spikar i mina spikar i min egen kista och inte att andra ska göra det?
Helt plötsligt verkar det som att det är okej att såra någon bara för att personen redan mår dåligt, som om det ändå inte skulle göra någon skada.
Det är väl ett jävla fittigt tänkande?
Om en person vet hur en annan person mår så ska man väl göra allt för att inte göra saken värre. Om det finns risk för det så kan man la lika gärna ge fan i att prata med personen då så slipper det bli så.

Ibland kan jag råka få förhinder då och då men det behöver inte betyda att det kommer att vara så för alltid, bara en enda dag. Som om aldrig någon annan har fått det.
Människor har en förmåga att sticka käppar i andras hjul, det verkar vara någonting som är vanligt idag ungefär som att det är ett inlärt beteende för alla.

Jag ska sluta att lita på folk, dom få människorna som är 100% vågar jag tro på. Men man får verkligen visa framfötterna för att få mitt förtroende.
Antar att jag har varit på tok för naiv, det vet jag. Alldeles för godtrogen, blåögd.
Men det kan inte hjälpas. Vissa av oss är ju det, man önskar att det ska vara som dom säger och tror därför också så.
Alla människor ljuger, självklart! Vem gör inte det, men det finns olika saker att ljuga om och det finns också olika sätt att ljuga på.
Dom vita lögnerna är harmlösa, jag bryr mig inte om dom.

Men nu orkar jag inte bli sårad längre, det händer gång på gång. Det är så jävla tröttsamt.
Hoppas bara att folk någon enda gång kan prata sanning. Åtminstone en gång för mig.
Jag slutar hoppas och väntar bara på att motsatsen bevisas.

Tänk på det, säg sanningen så blir allt så mycket bättre!

God natt!

I natt så sköljde allt över mig som en jävla tsunami.
Hur fan kunde det gå så, hur kan en människa göra så mot någon annan. Någon som man påstår att man älskar?
Att slå, bita och kasta omkring. Göra precis vad som helst med då den andra personen inte kan göra ett skit tillbaks.

Det är Martin jag pratar om. Han som förstörde mitt liv totalt, han tog allt ifrån mig.
Allt jag ägde och hade, då menar jag precis allt. Sånt som jag har haft sen jag va liten, dom ända minnen jag hade ifrån personer som har lämnat mig och gått över till den andra sidan. Inte någonting fick jag med mig. En väska med kläder va det enda.
Det som va värst är att han tog all fysisk och psykisk styrka av mig, det fanns inte den minsta lilla gnutta av glädje, lycka och allt annat som gör livet lite lättare att leva.
I natt kom precis allt tillbaks. Alla känslor främst och återigen fick jag uppleva varenda händelse i mitt huvud igen.
Alla dom månader jag levde i terror, som ett slaget och torterat djur. När jag väl kom där ifrån va jag en strykrädd hund som levde i någon sorts apati inuti och även utan på under en väldigt lång tid.
Jag levde på autopilot och gjorde det jag skulle göra. Jag sov väldigt mycket och sedan blev det att jag började dricka mer och mer. Jag använde alkoholen för att bedöva mig och för att jag trodde att jag skulle må så mycket bättre av det, men oftast blev det bakslag och effekten blev tvärtemot den jag ville ha.
Mamma ordnade så att jag fick komma tillbaks till jobbet och det gjorde ganska mycket. Ju mer jobb jag fick desto bättre för då va jag tvungen att vara konsentrerad hela tiden. Men det va mycket tankar så fort det inte va så mycket arbete, men jag hade blivit världsmästare på att dölja allt jag hade inom mig, försökte vara glad och le och det fungerade för det mesta.
Det va nog inte någon som någonsin såg något annat på mig, jag va bara en vanlig tjej med vanliga bekymmer som alla vanliga människor har.

Råttorna och insekterna ville ut ur bröstet på mig och dom riktigt rev där inne. Dom gjorde allt för att komma ut och det gjorde så jävla ont.
Dom senaste dagarna har jag haft just så ont. Det kliar i kroppen på ett sånt där obehagligt sätt som det gör när ångesten kryper över kroppen, och som att mina lungor va på väg att fyllas med vatten och jag fick svårt att andas.
Den onda människan har övertaget igen, återigen har han och hans beteende tagit över min hjärna och jag vill bara slå, skära eller spy ut han. Jag vill att han ska bort.
Alla mina ärr på benen och långt upp på låren kommer ifrån då jag va ihop med Martin, när han hade slagit mig och han gick runt i lägenheten satte jag mig oftast i ett av hörnen i sovrummet och skar mig flera gånger för att slippa ha så ont, för att bara fokusera på att det kom blod. Jag försökte komma bort på mitt eget sätt helt enkelt. Jag satt alltid och hukade där inne medan han sprang runt och skrek på mig, hotade mig eller kastade saker i lägenheten. Hörnet va mitt och jag va precis som en hund i det förhållandet.
Han behandlade mig så och det va bara att finna mig i den situationen. Att han satt på makten och jag va något han kunde behandla som skit. Allt på hans beställning.
Enda tiden då jag kan säga att jag trivdes i hans sällskap va precis när vi träffades och va påtända dygnet runt med en massa av hans idiot kompisar omkring hela tiden. Han hade dock en kompis som jag skulle ha lyssnat på, en jävligt bra kille. Men jag tog inte det han sa på allvar, och jag kan inte ångra mig idag.
Tiden då vi bestämde oss för att vara rena, bara rökte gräs lite då och då, startade hela helvetet. Då kom hans narcissistiska och psykopatdrag fram. Han blev helt annorlunda.
Sen när vi kom till Vänersborg så började vi med drogerna igen. Amfetamin, piller och heroin. Han va för det mesta på tjacket och det är någonting jag inte har gillat dom senaste åren. Man blir alldeles för uppe i varv och jag får dödsångest. Avtändningarna har jag alltid haft problem med vilket också va en av anledningarna till att jag började avsky den drogen.
I slutet av tiden tillsammans så köpte han alltid mycket piller åt mig, ibland gick vi hem till några som bodde där borta och jagade draken. Det sist nämnda va det som jag va överlycklig om jag fick för jag visste precis vad som skulle hända när vi kom hem, innanför våra dörrar. Då va jag ändå helt inne i mitt eget huvud, jag förberedde mig.
All hans ångest och frustration tog han ut på mig varje dag. Men om jag va hög på något så hjälpte det mig bort, jag såg på mig själv utifrån och kände inte slagen eller smärtan ifrån dom saker han kastade på mig, inte huvudvärken efter att ha fått huvudet dunkat in i väggen gång på gång och inte heller hur hans tänder gick igenom min hud. Efter att han va klar och jag hade gråtit klart, vilket jag egentligen inte heller fick göra för då va det mitt fel om vi blev vräkta, då hade jag alltid mer piller undangömt som jag hade låtsas tagit vid andra tillfällen. Jag somnade efter det och önskade varje kväll att jag inte skulle vakna mer, aldrig mer.
Men det jag gjorde, och det gjorde också han.
Nätterna då jag låg vaken för att jag inte ville sova, då skulle det bli morgon mycket fortare, låg jag och tänkte på hur jag skulle döda han när han sov. Jag ville verkligen göra det och om jag hade stannat kvar så skulle jag ha varit så avtrubbad efter ett tag av både hans förnedring och våld som ha utsatte mig för, gjort att jag faktiskt skulle ta livet av honom till slut. Jag är ganska säker på det.

Dom 3 år som har gått sedan jag kom bort där ifrån har jag plågats av hans spöken hela tiden. Jag har tur att jag under rätt långa perioder mår skapligt bra nu men hans finns ändå där i alla stunder. Bara att jag kan handskas bättre med dom när jag är glad.

Förhållanden som jag har haft efteråt har verkligen varit svåra. Jag är fortfarande rädd för konflikter i förhållanden jag är rädd att dom ska höja handen och att allt börjar om igen, jag kan inte lita på dom fast jag verkligen vill.
Många gånger har dom fått trösta mig när jag sover pga att jag gråter, dom har väckts när jag själv vaknar upp helt kallsvettig och med ett tystare skrik. Och dom har så svårt att förstå hur dåligt jag egentligen mår.
Det dom skyller på när jag mår dåligt är alltid - "Jag vet att det är din sjukdom som...", och jag kan säga till dom att det inte bara är det utan att det även har med saker som har hänt.
Men dom vet inte hur det va att vara jag då.
Dom kan inte ens föreställa sig hur det va. Och jag är både glad och ledsen för det ibland, man kan inte förklara på rätt sätt till någon som inte förstår.

Hela mitt huvud har varit fyllt av allt som Martin gjorde emot mig, hela natten och hela dagen.
Det hände en sak som inte va meningen men det gick inte att motstå tillslut. Men helt ärligt så skiter jag i det fullständigt. Jag va bara tvungen att slippa smärtan i bröstet och magen ett tag. Jag somnade i alla fall tillslut. Runt 5 i morse. Ska snart in i sängen och lägga mig och hoppas verkligen att jag slipper hela karusellen i natt igen.

Jag har ännu en dag då jag känner mig osynlig, bara finns där utan att någon lägger märket till mig.
Har slutat att träffa folk igen, eller Coffe är ju hemma hos mig nästan varje dag och då vet jag att jag ändå existerar en liten stund, att jag existerar för någon annan. Han bryr sig och han lämnar aldrig mig, vänder aldrig ryggen till och finns där när jag behöver han. Jag kan vara hur jobbig som helst utan att han försvinner bort från mig.
Om man har en sån vän så är man lyckligt lottad, jag är glad att jag har den turen.
Jag önskar att han hade kunnat ta bort det här mörka och svarta som finns omkring mig nu, men det är det enda som han inte kan.

Jag vill bara bli synlig igen, att folk ska märka mig. Någon sorts bekräftning på att jag finns måste man ha ibland också. Men det finns ingen, inga tecken på att jag finns eller behövs.
Känns som att jag kommer att springa ifrån mig själv till slut och då kanske jag sitter fast i det här. Det är det sista jag vill.
Jag hör av min älskade trashdoll varje dag nu, det har inte riktigt varit tid för det innan. Hon är på Gotland och jag här. Vi va två pusselbitar som hörde ihop, hittade varandra på psyk i Uppsala. Men det är inte samma förhållande till henne som jag har med alla andra som jag har mött på psyk och som man har hållit kontakten med.
Vi har något litet annat. När hon kommer där ifrån och ska hälsa på mig då ska vi göra våra tatueringar. Våra trashdolls.


Nu känner jag att jag faktiskt är riktigt trött. Jag ber till gud att jag slipper att bli misshandlad när jag kommer in i sängen utan att jag får somna helt lugnt och skönt, gärna snabbt också.

Sov Gott!

Ibland när jag ligger i sängen och det är helt tyst och mörkt omkring mig tror jag att jag är död.
Jag tror att jag är i något tillstånd mellan vaken och sovande och det är därför jag inte är medveten om världens existens och allt runt omkring mig.
När jag kommer upp  och går ut i köket, och inte ser några barn eller några människor över huvudtaget så fortsätter mina funderingar, är jag död eller inte?
När det till sist kommer en människa traskandes över gräsmattan på gården fattar jag att jag faktiskt inte är död.
Vart kommer dessa tankar ifrån?

Men nu till något annat, en saknad av en människa som påverkade mig otroligt mycket under en väldigt kort tid. En saknad av som är olidlig.

När jag va på behandlingshemmet uppe i Enköping hade jag ett förhållande med Robin. Både jag och han åt en del mediciner vilket säkert satte griller i huvudet på oss, vi trodde vi va i någon sorts symbios med varandra och kunde läsa varandras tankar, avsluta varandras meningar.
Vi fick varandra att tro på det och sedan fortsatte att spåna i det, påverkade varandra att det faktiskt va så.
En vacker dag när vi låg i sängen och hade ett av våra djupa samtal kom vi på att vi tyckte alla människor inte förstod oss och att dom va konstiga, men att det kanske va vi som va konstiga och alla andra "normala".

Vi trodde också att det kanske va så att vi va jätte bänga av våra mediciner utan att uppfatta det själva och att folk såg oss med andra ögon, att vi va jävligt underliga och att vi kanske va dom onormala.
Under dom månaderna som vi tillbringade med varandra va både jag och han ute och cyklade i världen. Vi berättade våra innersta hemligheter till varandra, såna som jag knappt har vågat berätta för min kontaktperson på beroendeenheten eller min psykolog. Det va också våran svaghet.
Våra samtal va otroligt djupa och dom va med all säkerhet sådana samtal som inte en enda kotte skulle förstå vad vi sa.
Det va som att vi hade vårat eget språk.
Antagligen så va det så att vi båda va slavar under våra psykiska åkommor och starka medicineringar vilket gjorde att vi va såna som vi va ihop.
Sen va vi nog påverkade av att vi nästan bodde på varandra, vi spenderade nästan varenda sekund ihop.
Vi hade en närhet till varandra som jag aldrig har våga ha med någon, jag har aldrig ens öppnat mig så till någon. Inte en enda människa i världen vet så mycket om mig som Robin.
Det va ett underbart förhållande vi hade, men också destruktivt. Inget förhållande på ett behandlingshem är vidare bra då det kan bli så som det blev för oss.
Jag va ju otroligt paranoid på den tiden och gömde mig nästan bakom hans "tuffhet", han va som min mur.
Vi stängde in oss väldigt mycket med varandra på mitt rum, som även va hans rum. Personalen va väl medvetna om situationen men båda förnekade till det in i döden.
Han sa att han aldrig hade träffat en sådan psyko-tjej som jag, och att han saknade våra nattsamtal dom nätterna han va tvungen att sova inne på sitt rum pga personalen. Vissa va ju gärna såna som gick runt på natten och kollade så att alla låg i sina egna rum.

Han tyckte att jag va bäst! Och han sa det till mig varje dag.
Han sa hur mycket han tyckte om mig och att han aldrig hade älskat en tjej på så kort tid.
Jag lärde han saker som han vägrat innan han mötte mig.
Hans rädsla för intima förhållanden och för olik sorts beröring. Han va förstörd enligt mig. Närhet va någonting han va rädd för men jag fick honom att våga igen.
Anledningen till att han kallade mig hans psyko-tjej va för att jag en dag hade sagt att jag lätt skulle kunna döda honom när han sov. Jag hade sparat ihop en bra hög med stilnoct under flera dagar så att jag kunde få någon effekt på dom. Effekten gjorde att jag fick för mig konstiga saker och att jag sa en massa idiotiska saker.
Jag har ett vagt minne av att jag en gång fick för mig att jag hade sånt glitter runt huvudet som man har på lucia och det gick inte att få bort.
Han lugnade ner mig och fick mig i säng och pratade med mig tills jag somnade.
Jag hade även en förmåga att prata väldigt mycket i sömnen och sa även då jävligt underliga saker som han sa att också sa  göra han lite smått skraj.

Han tog hand om mig när jag mådde dåligt, när jag grät och när jag va arg.
Jag hade fruktansvärda aggressions utbrott många gånger och kastade saker på honom i ren frustration om han inte lyssnade på mig ordentligt.
Vi både va också sjukligt svartsjuka vilket gjorde att vi många gånger exploderade på varandra.
Han kunde såra mig så fruktansvärt mycket.
Han sa en dag av att han tyckte om att få mig att gråta för att han då kunde trösta mig igen och säga att allt blir bra. Riktigt elak kunde han vara men det gick ju över för att han fick mig snabbt att må bra igen. Det är en sak som jag inte förstår att jag ens kunde tollerera. Kärleken är blind och jag har blivit utsatt för värre saker än så.

Våra samtalen vi hade sitter fortfarande kvar, varenda ord. Nu i efterhand fattar jag verkligen inte hur det kunde bli så som det blev, att jag va helt manisk i en person att jag sa allt som har hänt i mitt liv, att jag berättat allt i detalj. Hur kom det sig att jag vågade göra det egentligen? Det kan bara varit tryggheten..
Jag låg alltid på hans bröst när vi skulle somna, han sa hela tiden att jag va hans prinsessa och att han alltid skulle finnas där och beskydda mig ifrån allt ont. Han skulle vara min riddare och rädda mig ifrån ett liv i helvetet. Han skulle göra vårat liv till en saga ihop, och jag trodde på han.
Nu i efterhand så vet jag att det va någon sorts platonisk kärlek.


Vi har hörts av några få gånger efter att han flyttade ifrån hemmet, vi har även hörts av några gånger sen jag flyttade till min nya lägenhet, den som jag bor i nu. Men en dag bara han försvann.
Jag gillar det inte då jag faktiskt är rädd för att han ska dö, jag vet att han är kapabel till mycket.
Funderar på det nästan varje dag. Är han död? Sitter han i fängelse? Är han på nytt behandlingshem? Är han kvar i sin hemstad? Är han ren? Håller han sig borta ifrån droger och slagsmål? Går det bra för han i livet idag?
Jag hoppas verkligen att han står på stadiga ben, har någonstans att bo och håller sig borta ifrån all skit.
Att han verkligen klarar av att leva livet på ett normalt sätt så som jag själv lever nu för tiden.
Jag hoppas att jag får höra av honom snart igen, det är flera månader sedan.. Det känns tomt utan honom..

En vacker dag så kanske tanken på han börjar tyna bort. Jag både hoppas på det medan jag samtidigt vill ha kvar alla tankar och minnen.
Det är jävligt sjukt. våra tankar vi hade, våra sjuka planer inne på Iris som vi försökte genomföra. Jag är både glad och lite ledsen över att det inte gick som vi planerat.
Konstigt nog va det normala planer, sånt som normala människor tänker på.
Jag va nära på att möta han förra sommaren men jag ångrade mig i sista stund.
Jag hade ett okej förhållande med Fredrik, som egentligen inte alls va så bra, nu vet jag att han gick bakom ryggen på mig hela tiden och låtsades som att han va ren. Jävla hycklare. Men han är en jävligt bra kille och jag hoppas att det går bra för honom samtidigt som jag själv hatar han.
Nu i efterhand är jag arg på mig själv för att jag inte åkte till Göteborg den där dagen, att våra vägar inte möttes igen.
Varje gång vi hörs säger vi att våra vägar en dag faktiskt kommer att korsas igen, och jag hoppas verkligen det.
Därför får han inte vara död och därför måste allt vara bra med honom nu.
Dom senaste dagarna har jag nästan varit helt manisk och försökt få tag på han på alla sätt.
Skickat mejl till han på båda hans adresser, letat efter honom på FB som en jävla tok och även en andra massa andra ställen. Har en del telefon nr som han har ringt från så jag hoppas att det kan hjälpa på något sätt.
Som sagt, jag ska få tag på han.
Det har varit mina tankar idag.

Jag har legat i sängen nästan hela dagen.
När Coffe sa att han skulle komma släpade jag nästan upp mig och la mig i soffan istället.
Skrev något inlägg på fb när jag gick till toaletten några gånger, då orkade jag ju gå förbi vardagsrummet och fram till datorn för att väcka den.
Jag måste komma ur den här jävla skiten snart för jag är så förbannat trött på det här piss humöret och måendet.
Psykiskt trött och självdestuktiva tankar som jag tror går att förhindrar igenom att ligga kvar i sängen, och tänka på döden.
Försöker att glo på någon film då och då men det lyckas inte alltid.

Men nu är det dags för mig att hoppa i sängen för jag har ställt klockan på 8, 8.30, 9, 9.30, 10, 10.30 samt 11.
Någon av gångerna lär jag ju orka ta mig upp och stänga av väckarklockan som ligger på andra sidan rummet.
Det gäller bara att jag inte lägger mig i sängen igen, eller ännu värre. Soffan!
Får försöka städa eller något istället, inte för att det behövs men jag kanske ska ta och torka ur köksskåpen. Organisera i mitt medicinskåp och fylla på dosetten.
Så önska mig lycka till!
Det blir en okej dag imorgon tror jag.
Ska hämta Linus i skolan imorgon och sen gå hem till mamma. Där ska vi käka lite och sen åka bussen till stan.
Vi ska nämligen ta tåget till gbg. Mamma hämtar la upp oss någonstans vid stationen och sedan åker vi raka vägen till IKEA.
Vi skulle ju gjort det i helgen men i Lördags va dom på kalas hos min kusin som fyllde 15, vilket jag skulle följt med till men inte fan sa hon till mig när dom skulle åka vilket va det sista vi kom överens om på Fredags kvällen.
Idag hade mamma lågt blodtryck så hon va lite snurrig i bollen, jag får också det ibland vilket är jävligt jobbigt.
Men nu blir det av imorgon eftersom mamma redan är i Gbg och jobbar.

Sov gott allihopa och dröm något bra. Inget om döden och andra idiotiska saker!

Natti natt..

Det är lite så jag känner för tillfället, fråga mig inte varför men jag känner mig osynlig, som ett spöke ungefär.
Jag går runt som någon levande vålnad och jag syns ingenstans, jag bara är, existerar.


Igår va jag så fruktansvärt irriterad och arg av alla människor som är överdrivet lyckliga på ett dåligt sätt.
Jag känner att jag nästan vill spy på dom. Saken är bara den att lyckan kan bytas ut mot olycka, väldigt fort också.
Visst så önskar jag dom flesta all lycka men det får vara i lagom dos och på ett bra sätt.
Det värsta är det som följer med denna överdrivna lycka, det är dom nya skrämmande trenderna.
Dom är jag ännu mer förbannad över då den där lyckan balanserar på en skör tråd och man vet inte vad man gör. Man blir förhäxad och tror att denna lycka ska hålla för evigt. Det finns få sagor och det är riktigt häftigt, men det finns så många sagor som spricker.
Skaffa barn, gifta sig och flytta ihop efter några få månader är några av dom nya trenderna som har fötts.
Det är en blandning av platonisk och allmän kärlek, som lätt blir olycklig..
En sak till som jag bara behöver tänka på för att det ska göra mig arg är skryt! Folk som skryter om hur mycket pengar dom tjänar. Hur bra betyg man har. Att du har dom dyraste sakerna. Vackraste hemmet m.m.
Man försöker att vara märkvärdig och lite bättre än alla andra.

Utan att tänka..

Idiotiska förhållande

"- Vi ska förlova oss!" Ja men det va jätteroligt för er. Jag tycker faktiskt det även inne i mitt huvud men tona ner det lite. Hur länge har ni känt varandra? En vecka, en månad? Kanske två? Det händer allt för ofta runt omkring oss hela tiden. Varför ska man förlova sig så fort. Det ska ju vara något symboliskt man gör för att man senare ska gifta sig, inget man gör för skojs skull och hoppas att det ska hålla. Kan man inte leva utan en ring på sitt finger och älska varandra ändå? Ett tag i alla fall.

"- Jag har träffat en kille/tjej!" Det är någonting jag tycker är helt okej att säga och att tjata om en stund, absolut. Alla har vi varit nykära och vet hur det känns. Jag är likadan i den situationen. Men även där finns en liten gräns som man kan gå över, men det kan krävas väldigt mycket innan jag blir irriterad över det. Det som stör mig är allt gullande, pussande och det där jävla hånglet som dom måste göra överallt, hela tiden. Gör det när ni är själva och inte ute på stan eller med sina vänner. Även om man är en vän eller flera så kan det bli lite väl jobbigt. Det kan bli rätt mycket skitsnack har jag märkt efter att paret lämnar sina vänner för ingen tycker att det är speciellt roligt när man umgås med varandra. Så ta det när ni är ensamma. Hela världen ser er ändå.

"- Vi ska flytta ihop!" Mhm.. Är inte det någonting man ska göra när man har varit tillsammans minst ett år eller så? Inte efter 2-3 månader. Det är någonting jag blir riktigt arg på, jag hatar det. Jag har gjort ett sånt misstag och det går oftast åt helvete efter ett litet tag. Man känner knappt varandra och helt plötsligt så kommer dom där sidorna fram som man inte ens visste fanns. Han kan vara en psykopat! Jag har själv sett det i andras förhållande och varit med om det. Men om man berättar att man ska bli sambo när man har varit ihop ett år eller längre så tycker jag det är jättekul!

"- Vi ska ha barn!" Jag tycker det är underbart när folk skaffar barn, OM dom varit tillsammans mer än några få månader och har ordentliga förhållande så att barnet kommer ut till en familj där föräldrarna kan ta hand om sig själva först och främst, så dom kan ta hand om ett nytt litet liv och ge det så mycket kärlek och ömhet som ett barn behöver. Men det är jävligt skrämmande då det har blivit en trend nu, hon/han/dom skaffar barn, alltså måste jag/vi ha det också. Man kan jämföra det med Paris Hilton trenden, skaffa en Chihuahua för att hon har det. Men det är inga djur. Jag tycker det är skithäftigt när folk skaffar barn och jag ser fram emot den dagen jag själv skaffar kottar, men det ska va ordnat för mig. Jobb, pengar, bostad, ett riktigt och fungerande förhållande, och även att familjen och släkt finns där, som stöd och annat. Vissa har ingenting när dom skaffar människo-valp. Tyvärr måste jag säga en sak som verkligen är hemsk. Vissa människor ska inte ha barn! En hemsk sak att säga då det är det ultimata för mågna. Men inte än i alla fall så tänk igenom det ordentligt, planera noga och tänk på framtiden. Du har helt och hållet ansvaret i 18 år framöver!!

"- Vi ska gifta oss!" Det är tydligen också en trend som har kommit nyligen. Man gifter sig efter ett 6-9 eller så, kanske man väntar några få månader till. Men det är på tok för fort, man kan inte gifta sig om man inte känner varandra! Ta det lugnt, gör saker ihop och väx ihop med tiden. Vänta några år åtminstone. Det blir ju så för att saker jag redan nämnt redan har hänt. Man har flyttat ihop, skaffat barn eller förlovat sig efter 2-4 månader. Jag har inte sett att det har fungerat för någon. Dom gifter sig och skiljer sig sedan efter ett litet tag. Vad är det då för mening? Att gifta sig när man inte känner varandra är som att köpa grisen i säcken.

...

Onödigt skryt..

"- Jag har dom absolut grymmaste betygen, jag är så jävla bra. Titta mina betyg, jag är bättre än alla andra!" Och?! Det är verkligen skit häftigt att du har bra betyg, men skryt fan inte om det. Man kan berätta det helt normalt som många gör och säga vad man är bra på och inte, men snälla skryt inte. Om man är jävligt bra i skolan så ska man vara riktigt glad över det, en självklarhet. Och jag säger inte det här för att jag inte har gått gymnasiet eller för att jag inte hade dom bästa betygen när jag gick ut högstadiet, utan för att det kan gå för långt. Märkvärdigt och omoget. Det kan finnas dom som tar illa upp av skrytet, jag antar att det är därför folk skryter för att dom ska verka lite bättre än alla andra.

"- Fan va tjänar mycket pengar. Så jävla schysst för jag har ut .....kr i månaden. Har köpt mig en sån jävla fräsh och helt ny bil. Jag menar, vad tjänar du?" Usch, usch och åter usch. Jag förstår inte hur fan man kan skryta om hur mycket man tjänar. Det är verkligen en av dom värsta sakerna jag vet. Man kan vara jävligt glad över att man har fått ett väldigt bra jobb, men just ta upp det där med vad man tjänar det är inte okej. Då försöker man sätta sig själv över andra som om man vore lite finare och lite bättre.

...

Jag kan göra en lista som är hur lång som helst men just dom sakerna som jag räknat upp är dom som är värst.
Det blir någon sorts hysteri och just dom här sakerna är någon underlig trend som är nu. Vart tusan tog "- jag ska satsa på mig sjäv, skolan, karriären" och alla dom sakerna vägen?
Helt plötsligt efter några veckor eller månader så ska man göra allt ihop med någon man knappt känner och allt det där man ville göra har raderats ur minnet.
Man kan ju alltid försöka att göra båda sakerna men man glömmer ofta av det ena och det blev inte alls som man ville. Jag har sett det på avstånd både en och två gånger.

Sen till dessa trenderna. Vad är det egentligen med folk när dom blir kära? Man behöver inte springa in i någonting man tycker är bra för stunden och för att man vill visa sin kärlek inför alla. Det kan man göra på så många andra sätt.
Det enda jag vill säga till folk är att man ska tänka efter innan man tar förhastade beslut och ger sig in i någonting utan att ha någon sorts framförhållning och vet vad det kan bli för konsekvenser. Man tar sig vatten över huvudet, för det kan efter ett litet tag vara tvärt emot vad man trodde det skulle vara. Ett förhållande är inte alltid en dans på rosor så att säga.
En skilsmässa t.ex är en process som kanske inte alls va vad man tänkte sig. Det kan bli en jävla massa skit runt om det, men det kan bli en väldigt lätt process också. You never know. Angående barn och sånt kan det bli en massa hemska vårdnadstvister om föräldrarna går isär och man inte är sams. Otrohet kan ha en effekt på hur fel det kan bli efteråt. Det gör ju att man oftast blir jävligt osams och det kan förstöra mellan föräldrarna till barnet. Ska barnet/n då stå i mellan och inte kunna bestämma någonting och knappt förstå varför pappa eller mamma helt plötsligt försvann. Att man bara ses några timmar då och då eller inte alls.
Barnen har ingen talan men det kan ju också bli bra för dom med tanken på all skit som ett förhållande, föräldrar i mellan kan påverka. Skaffa inte barn om ni har ett fruktansvärt temprament och bråkar för mycket i erat "lyckliga" förhållande. Om man har sina små uppehåll eller har gjort slut innan och sedan blivit ihop igen.



Jag själv tänkter aldrig mer göra någonting utan att tänka både en och två gånger extra. Aldrig mer flytta in med någon jag inte känner. Aldrig mer förlova mig med någon efter några månader, jag ska vänta och se om jag känner att det kommer hålla. Någonting jag aldrig kommer göra är att gifta mig, det är något jag aldrig har velat egentligen.
Och barn.. Jag ska skaffa barn någon gång, det vill jag göra i alla fall så får vi se om det blir så. Men man måste vara överens om den saken och veta att allting funkar.
Sen det där om skrytet. Jag avskyr det och om jag skulle börja läsa igen och söka till högskola vilket jag har haft i baktanke länge, men känner mig inte redo för skolbänken, tänker jag aldrig skryta om mina betyg om dom skulle råka bli kanon. Det är roligt men skryt är inte okej, jag är inte bättre än någon annan för det. Det samma gäller om jag skulle få ett jobb där jag en vacker dag börjar tjäna rätt hyggligt så är det inte någonting jag tänker gå och skryta om heller. Man blir ingen bättre människa för att du har ett bra jobb.


Skiten jag spydde galla över igår kväll till Coffe va skönt att skriva av sig om också.
Jag hoppas att alla upplever en riktig lycka någon gång och att den hållet.

Nu ska jag hoppa in i duschen.
Hoppas jag kan sova i natt då jag vaknade vid 14 idag.

Tjipp

Just nu när inte allt känns riktigt hundra så blir det att man tar till dom där små vita lögnerna..


- Hur mår du Alexandra? Jag mår jättebra! - Fast egentligen är det inte riktigt så bra. Det suger rätt mycket nu faktiskt. Vissa dagar vill jag inte ens gå upp ur sängen utan helts gräva ner mig och strunta i allt.

- Har du något drogsug nu? Nej, det va ett tag sedan det va jobbigt men det kan susa förbi då och då. - Egentligen är det rätt jobbigt nu, näst intill olidligt under vissa dagar då jag mår som värst. Man leker med tankarna som kan sväva iväg bra långt. Men jag klarar av det utan att ljuga, att ha tanken men inte agera.

- Äter du regelbunder som du ska nu? Ja visst gör jag det, regelbundet och flera mål om dagen. - Men det är ju egentligen sant alls. Vissa dagar äter jag inte mer än några vindruvor och 2 marsmallows. Bara för att jag hade en ätstörning betyder det inte att jag ska få tillbaks den av att inte äta regelbundet och kanske glömma maten vissa dagar. Mår jag dåligt så blir det inte så mycket mat för då har jag annat att tänka på. Typ försöka må bra.

- Har du försökt att göra sakerna som vi har bestämt att du ska göra när dina fobier kommer tillbaks? Eller har du slutat snöa in på dom helt? - Jag har slutat tänka på dom helt, ibland kommer dom tillbaka i korta stunder. - Jag kan inte påstå att jag har släppt dom alls. Det gick bort några dagar efter att jag haft flera samtal om dom. Men egentligen har jag dom varje dag trots att dom är betydligt mildare vissa dagar.

- Sover du ordentligt? Ja visst gör jag det, jag sover jättebra. Någon kväll då och då har jag lite svårt att sova men det är inte ofta det är så. -  Jag sover egentligen tvär dåligt varje dag, vissa dagar sover jag knappt någonting. Några få timmar om jag har tur. Var tredje veckan är jag uppe 1,5 dygn då jag inte kan sova alls.

- Du äter väl alla dina mediciner varje dag? Absolut, dom glömmer jag aldrig. - Jag glömmer visst ibland då jag kan tycka att jag känner mig som en jävla levande zombie. Det är det värsta jag vet, konstant trött, jag orkar inte prata och jag är instängd i mitt eget jävla huvud med alla dessa hemska tankar. Jag blir först och främst väldigt deprimerad. Så egentligen är det inte riktigt så att jag stoppar i mig assa dessa piller jag blir i tryckt för min egen skull. Jag är lycklig om jag slipper.

- Du dricker inte nu va? Kan hända ett glas ibland till maten. - Det stämmer inte. Jag har egentligen druckit mer än ett glas vid några tillfällen. Det är inte så att det händer varje helt eller på veckorna själv, och jag har varit riktigt full två gånger sedan jag började på programet. Den första gången va när en jävla idiot till snubbe köpte sprit åt mig istället för en vatten som jag bad om. Han bjöd ju till och med mina vänner på drinkar. Han va en idiot för övrigt. Sa att hans ring på hans hand inte va hans utan att det va hans döda farfars som han hade fått och att han råkade ha den på ringfingret va pga att det va enda fingret den passade på. Andra gången va när jag och Emelie fick för oss att dricka en halv liter whiskey. Då va jag bra full. Jag har till och med videobevis på det. ILLA.



Om sådana saker ljuger jag för alla. Det är ju egentligen dom viktigaste sakerna i livet, i mitt fall är det så, men jag vill inte att folk ska veta då jag tycker att det är min ensak. Jag vill inte behöva prata om det, jag tycker bara det är jobbigt.
Fuck that!

Nu har jag sökt hur mycket jobb som helst. Jag har nog fått ett napp på en sak här i Alingsås, men det är bara extra. Hoppas att jag får napp på en fast anställning på ett annat ställe i gbg där jag vet att jag förmodligen skulle trivas och fungera bra. Där jag skulle kunna påverka en del själv.

Nu ska jag fortsätta min Fredaskväll med Coffe så får jag försöka skriva ett inlägg i natt eller imorgon då jag känner att jag måste få ur mig en del nu och att jag kan skriva massor.
Skriva fungerar för det mesta och det bästa är ju att dela med sig av mina tankar istället för att skriva dom i word och ha dom liggandes i datorn.

Ha en bra kväll alla!