dubbeldiagnos

Ibland när jag ligger i sängen och det är helt tyst och mörkt omkring mig tror jag att jag är död.
Jag tror att jag är i något tillstånd mellan vaken och sovande och det är därför jag inte är medveten om världens existens och allt runt omkring mig.
När jag kommer upp  och går ut i köket, och inte ser några barn eller några människor över huvudtaget så fortsätter mina funderingar, är jag död eller inte?
När det till sist kommer en människa traskandes över gräsmattan på gården fattar jag att jag faktiskt inte är död.
Vart kommer dessa tankar ifrån?

Men nu till något annat, en saknad av en människa som påverkade mig otroligt mycket under en väldigt kort tid. En saknad av som är olidlig.

När jag va på behandlingshemmet uppe i Enköping hade jag ett förhållande med Robin. Både jag och han åt en del mediciner vilket säkert satte griller i huvudet på oss, vi trodde vi va i någon sorts symbios med varandra och kunde läsa varandras tankar, avsluta varandras meningar.
Vi fick varandra att tro på det och sedan fortsatte att spåna i det, påverkade varandra att det faktiskt va så.
En vacker dag när vi låg i sängen och hade ett av våra djupa samtal kom vi på att vi tyckte alla människor inte förstod oss och att dom va konstiga, men att det kanske va vi som va konstiga och alla andra "normala".

Vi trodde också att det kanske va så att vi va jätte bänga av våra mediciner utan att uppfatta det själva och att folk såg oss med andra ögon, att vi va jävligt underliga och att vi kanske va dom onormala.
Under dom månaderna som vi tillbringade med varandra va både jag och han ute och cyklade i världen. Vi berättade våra innersta hemligheter till varandra, såna som jag knappt har vågat berätta för min kontaktperson på beroendeenheten eller min psykolog. Det va också våran svaghet.
Våra samtal va otroligt djupa och dom va med all säkerhet sådana samtal som inte en enda kotte skulle förstå vad vi sa.
Det va som att vi hade vårat eget språk.
Antagligen så va det så att vi båda va slavar under våra psykiska åkommor och starka medicineringar vilket gjorde att vi va såna som vi va ihop.
Sen va vi nog påverkade av att vi nästan bodde på varandra, vi spenderade nästan varenda sekund ihop.
Vi hade en närhet till varandra som jag aldrig har våga ha med någon, jag har aldrig ens öppnat mig så till någon. Inte en enda människa i världen vet så mycket om mig som Robin.
Det va ett underbart förhållande vi hade, men också destruktivt. Inget förhållande på ett behandlingshem är vidare bra då det kan bli så som det blev för oss.
Jag va ju otroligt paranoid på den tiden och gömde mig nästan bakom hans "tuffhet", han va som min mur.
Vi stängde in oss väldigt mycket med varandra på mitt rum, som även va hans rum. Personalen va väl medvetna om situationen men båda förnekade till det in i döden.
Han sa att han aldrig hade träffat en sådan psyko-tjej som jag, och att han saknade våra nattsamtal dom nätterna han va tvungen att sova inne på sitt rum pga personalen. Vissa va ju gärna såna som gick runt på natten och kollade så att alla låg i sina egna rum.

Han tyckte att jag va bäst! Och han sa det till mig varje dag.
Han sa hur mycket han tyckte om mig och att han aldrig hade älskat en tjej på så kort tid.
Jag lärde han saker som han vägrat innan han mötte mig.
Hans rädsla för intima förhållanden och för olik sorts beröring. Han va förstörd enligt mig. Närhet va någonting han va rädd för men jag fick honom att våga igen.
Anledningen till att han kallade mig hans psyko-tjej va för att jag en dag hade sagt att jag lätt skulle kunna döda honom när han sov. Jag hade sparat ihop en bra hög med stilnoct under flera dagar så att jag kunde få någon effekt på dom. Effekten gjorde att jag fick för mig konstiga saker och att jag sa en massa idiotiska saker.
Jag har ett vagt minne av att jag en gång fick för mig att jag hade sånt glitter runt huvudet som man har på lucia och det gick inte att få bort.
Han lugnade ner mig och fick mig i säng och pratade med mig tills jag somnade.
Jag hade även en förmåga att prata väldigt mycket i sömnen och sa även då jävligt underliga saker som han sa att också sa  göra han lite smått skraj.

Han tog hand om mig när jag mådde dåligt, när jag grät och när jag va arg.
Jag hade fruktansvärda aggressions utbrott många gånger och kastade saker på honom i ren frustration om han inte lyssnade på mig ordentligt.
Vi både va också sjukligt svartsjuka vilket gjorde att vi många gånger exploderade på varandra.
Han kunde såra mig så fruktansvärt mycket.
Han sa en dag av att han tyckte om att få mig att gråta för att han då kunde trösta mig igen och säga att allt blir bra. Riktigt elak kunde han vara men det gick ju över för att han fick mig snabbt att må bra igen. Det är en sak som jag inte förstår att jag ens kunde tollerera. Kärleken är blind och jag har blivit utsatt för värre saker än så.

Våra samtalen vi hade sitter fortfarande kvar, varenda ord. Nu i efterhand fattar jag verkligen inte hur det kunde bli så som det blev, att jag va helt manisk i en person att jag sa allt som har hänt i mitt liv, att jag berättat allt i detalj. Hur kom det sig att jag vågade göra det egentligen? Det kan bara varit tryggheten..
Jag låg alltid på hans bröst när vi skulle somna, han sa hela tiden att jag va hans prinsessa och att han alltid skulle finnas där och beskydda mig ifrån allt ont. Han skulle vara min riddare och rädda mig ifrån ett liv i helvetet. Han skulle göra vårat liv till en saga ihop, och jag trodde på han.
Nu i efterhand så vet jag att det va någon sorts platonisk kärlek.


Vi har hörts av några få gånger efter att han flyttade ifrån hemmet, vi har även hörts av några gånger sen jag flyttade till min nya lägenhet, den som jag bor i nu. Men en dag bara han försvann.
Jag gillar det inte då jag faktiskt är rädd för att han ska dö, jag vet att han är kapabel till mycket.
Funderar på det nästan varje dag. Är han död? Sitter han i fängelse? Är han på nytt behandlingshem? Är han kvar i sin hemstad? Är han ren? Håller han sig borta ifrån droger och slagsmål? Går det bra för han i livet idag?
Jag hoppas verkligen att han står på stadiga ben, har någonstans att bo och håller sig borta ifrån all skit.
Att han verkligen klarar av att leva livet på ett normalt sätt så som jag själv lever nu för tiden.
Jag hoppas att jag får höra av honom snart igen, det är flera månader sedan.. Det känns tomt utan honom..

En vacker dag så kanske tanken på han börjar tyna bort. Jag både hoppas på det medan jag samtidigt vill ha kvar alla tankar och minnen.
Det är jävligt sjukt. våra tankar vi hade, våra sjuka planer inne på Iris som vi försökte genomföra. Jag är både glad och lite ledsen över att det inte gick som vi planerat.
Konstigt nog va det normala planer, sånt som normala människor tänker på.
Jag va nära på att möta han förra sommaren men jag ångrade mig i sista stund.
Jag hade ett okej förhållande med Fredrik, som egentligen inte alls va så bra, nu vet jag att han gick bakom ryggen på mig hela tiden och låtsades som att han va ren. Jävla hycklare. Men han är en jävligt bra kille och jag hoppas att det går bra för honom samtidigt som jag själv hatar han.
Nu i efterhand är jag arg på mig själv för att jag inte åkte till Göteborg den där dagen, att våra vägar inte möttes igen.
Varje gång vi hörs säger vi att våra vägar en dag faktiskt kommer att korsas igen, och jag hoppas verkligen det.
Därför får han inte vara död och därför måste allt vara bra med honom nu.
Dom senaste dagarna har jag nästan varit helt manisk och försökt få tag på han på alla sätt.
Skickat mejl till han på båda hans adresser, letat efter honom på FB som en jävla tok och även en andra massa andra ställen. Har en del telefon nr som han har ringt från så jag hoppas att det kan hjälpa på något sätt.
Som sagt, jag ska få tag på han.
Det har varit mina tankar idag.

Jag har legat i sängen nästan hela dagen.
När Coffe sa att han skulle komma släpade jag nästan upp mig och la mig i soffan istället.
Skrev något inlägg på fb när jag gick till toaletten några gånger, då orkade jag ju gå förbi vardagsrummet och fram till datorn för att väcka den.
Jag måste komma ur den här jävla skiten snart för jag är så förbannat trött på det här piss humöret och måendet.
Psykiskt trött och självdestuktiva tankar som jag tror går att förhindrar igenom att ligga kvar i sängen, och tänka på döden.
Försöker att glo på någon film då och då men det lyckas inte alltid.

Men nu är det dags för mig att hoppa i sängen för jag har ställt klockan på 8, 8.30, 9, 9.30, 10, 10.30 samt 11.
Någon av gångerna lär jag ju orka ta mig upp och stänga av väckarklockan som ligger på andra sidan rummet.
Det gäller bara att jag inte lägger mig i sängen igen, eller ännu värre. Soffan!
Får försöka städa eller något istället, inte för att det behövs men jag kanske ska ta och torka ur köksskåpen. Organisera i mitt medicinskåp och fylla på dosetten.
Så önska mig lycka till!
Det blir en okej dag imorgon tror jag.
Ska hämta Linus i skolan imorgon och sen gå hem till mamma. Där ska vi käka lite och sen åka bussen till stan.
Vi ska nämligen ta tåget till gbg. Mamma hämtar la upp oss någonstans vid stationen och sedan åker vi raka vägen till IKEA.
Vi skulle ju gjort det i helgen men i Lördags va dom på kalas hos min kusin som fyllde 15, vilket jag skulle följt med till men inte fan sa hon till mig när dom skulle åka vilket va det sista vi kom överens om på Fredags kvällen.
Idag hade mamma lågt blodtryck så hon va lite snurrig i bollen, jag får också det ibland vilket är jävligt jobbigt.
Men nu blir det av imorgon eftersom mamma redan är i Gbg och jobbar.

Sov gott allihopa och dröm något bra. Inget om döden och andra idiotiska saker!

Natti natt..