dubbeldiagnos

Det är lite så jag känner för tillfället, fråga mig inte varför men jag känner mig osynlig, som ett spöke ungefär.
Jag går runt som någon levande vålnad och jag syns ingenstans, jag bara är, existerar.


Igår va jag så fruktansvärt irriterad och arg av alla människor som är överdrivet lyckliga på ett dåligt sätt.
Jag känner att jag nästan vill spy på dom. Saken är bara den att lyckan kan bytas ut mot olycka, väldigt fort också.
Visst så önskar jag dom flesta all lycka men det får vara i lagom dos och på ett bra sätt.
Det värsta är det som följer med denna överdrivna lycka, det är dom nya skrämmande trenderna.
Dom är jag ännu mer förbannad över då den där lyckan balanserar på en skör tråd och man vet inte vad man gör. Man blir förhäxad och tror att denna lycka ska hålla för evigt. Det finns få sagor och det är riktigt häftigt, men det finns så många sagor som spricker.
Skaffa barn, gifta sig och flytta ihop efter några få månader är några av dom nya trenderna som har fötts.
Det är en blandning av platonisk och allmän kärlek, som lätt blir olycklig..
En sak till som jag bara behöver tänka på för att det ska göra mig arg är skryt! Folk som skryter om hur mycket pengar dom tjänar. Hur bra betyg man har. Att du har dom dyraste sakerna. Vackraste hemmet m.m.
Man försöker att vara märkvärdig och lite bättre än alla andra.

Utan att tänka..

Idiotiska förhållande

"- Vi ska förlova oss!" Ja men det va jätteroligt för er. Jag tycker faktiskt det även inne i mitt huvud men tona ner det lite. Hur länge har ni känt varandra? En vecka, en månad? Kanske två? Det händer allt för ofta runt omkring oss hela tiden. Varför ska man förlova sig så fort. Det ska ju vara något symboliskt man gör för att man senare ska gifta sig, inget man gör för skojs skull och hoppas att det ska hålla. Kan man inte leva utan en ring på sitt finger och älska varandra ändå? Ett tag i alla fall.

"- Jag har träffat en kille/tjej!" Det är någonting jag tycker är helt okej att säga och att tjata om en stund, absolut. Alla har vi varit nykära och vet hur det känns. Jag är likadan i den situationen. Men även där finns en liten gräns som man kan gå över, men det kan krävas väldigt mycket innan jag blir irriterad över det. Det som stör mig är allt gullande, pussande och det där jävla hånglet som dom måste göra överallt, hela tiden. Gör det när ni är själva och inte ute på stan eller med sina vänner. Även om man är en vän eller flera så kan det bli lite väl jobbigt. Det kan bli rätt mycket skitsnack har jag märkt efter att paret lämnar sina vänner för ingen tycker att det är speciellt roligt när man umgås med varandra. Så ta det när ni är ensamma. Hela världen ser er ändå.

"- Vi ska flytta ihop!" Mhm.. Är inte det någonting man ska göra när man har varit tillsammans minst ett år eller så? Inte efter 2-3 månader. Det är någonting jag blir riktigt arg på, jag hatar det. Jag har gjort ett sånt misstag och det går oftast åt helvete efter ett litet tag. Man känner knappt varandra och helt plötsligt så kommer dom där sidorna fram som man inte ens visste fanns. Han kan vara en psykopat! Jag har själv sett det i andras förhållande och varit med om det. Men om man berättar att man ska bli sambo när man har varit ihop ett år eller längre så tycker jag det är jättekul!

"- Vi ska ha barn!" Jag tycker det är underbart när folk skaffar barn, OM dom varit tillsammans mer än några få månader och har ordentliga förhållande så att barnet kommer ut till en familj där föräldrarna kan ta hand om sig själva först och främst, så dom kan ta hand om ett nytt litet liv och ge det så mycket kärlek och ömhet som ett barn behöver. Men det är jävligt skrämmande då det har blivit en trend nu, hon/han/dom skaffar barn, alltså måste jag/vi ha det också. Man kan jämföra det med Paris Hilton trenden, skaffa en Chihuahua för att hon har det. Men det är inga djur. Jag tycker det är skithäftigt när folk skaffar barn och jag ser fram emot den dagen jag själv skaffar kottar, men det ska va ordnat för mig. Jobb, pengar, bostad, ett riktigt och fungerande förhållande, och även att familjen och släkt finns där, som stöd och annat. Vissa har ingenting när dom skaffar människo-valp. Tyvärr måste jag säga en sak som verkligen är hemsk. Vissa människor ska inte ha barn! En hemsk sak att säga då det är det ultimata för mågna. Men inte än i alla fall så tänk igenom det ordentligt, planera noga och tänk på framtiden. Du har helt och hållet ansvaret i 18 år framöver!!

"- Vi ska gifta oss!" Det är tydligen också en trend som har kommit nyligen. Man gifter sig efter ett 6-9 eller så, kanske man väntar några få månader till. Men det är på tok för fort, man kan inte gifta sig om man inte känner varandra! Ta det lugnt, gör saker ihop och väx ihop med tiden. Vänta några år åtminstone. Det blir ju så för att saker jag redan nämnt redan har hänt. Man har flyttat ihop, skaffat barn eller förlovat sig efter 2-4 månader. Jag har inte sett att det har fungerat för någon. Dom gifter sig och skiljer sig sedan efter ett litet tag. Vad är det då för mening? Att gifta sig när man inte känner varandra är som att köpa grisen i säcken.

...

Onödigt skryt..

"- Jag har dom absolut grymmaste betygen, jag är så jävla bra. Titta mina betyg, jag är bättre än alla andra!" Och?! Det är verkligen skit häftigt att du har bra betyg, men skryt fan inte om det. Man kan berätta det helt normalt som många gör och säga vad man är bra på och inte, men snälla skryt inte. Om man är jävligt bra i skolan så ska man vara riktigt glad över det, en självklarhet. Och jag säger inte det här för att jag inte har gått gymnasiet eller för att jag inte hade dom bästa betygen när jag gick ut högstadiet, utan för att det kan gå för långt. Märkvärdigt och omoget. Det kan finnas dom som tar illa upp av skrytet, jag antar att det är därför folk skryter för att dom ska verka lite bättre än alla andra.

"- Fan va tjänar mycket pengar. Så jävla schysst för jag har ut .....kr i månaden. Har köpt mig en sån jävla fräsh och helt ny bil. Jag menar, vad tjänar du?" Usch, usch och åter usch. Jag förstår inte hur fan man kan skryta om hur mycket man tjänar. Det är verkligen en av dom värsta sakerna jag vet. Man kan vara jävligt glad över att man har fått ett väldigt bra jobb, men just ta upp det där med vad man tjänar det är inte okej. Då försöker man sätta sig själv över andra som om man vore lite finare och lite bättre.

...

Jag kan göra en lista som är hur lång som helst men just dom sakerna som jag räknat upp är dom som är värst.
Det blir någon sorts hysteri och just dom här sakerna är någon underlig trend som är nu. Vart tusan tog "- jag ska satsa på mig sjäv, skolan, karriären" och alla dom sakerna vägen?
Helt plötsligt efter några veckor eller månader så ska man göra allt ihop med någon man knappt känner och allt det där man ville göra har raderats ur minnet.
Man kan ju alltid försöka att göra båda sakerna men man glömmer ofta av det ena och det blev inte alls som man ville. Jag har sett det på avstånd både en och två gånger.

Sen till dessa trenderna. Vad är det egentligen med folk när dom blir kära? Man behöver inte springa in i någonting man tycker är bra för stunden och för att man vill visa sin kärlek inför alla. Det kan man göra på så många andra sätt.
Det enda jag vill säga till folk är att man ska tänka efter innan man tar förhastade beslut och ger sig in i någonting utan att ha någon sorts framförhållning och vet vad det kan bli för konsekvenser. Man tar sig vatten över huvudet, för det kan efter ett litet tag vara tvärt emot vad man trodde det skulle vara. Ett förhållande är inte alltid en dans på rosor så att säga.
En skilsmässa t.ex är en process som kanske inte alls va vad man tänkte sig. Det kan bli en jävla massa skit runt om det, men det kan bli en väldigt lätt process också. You never know. Angående barn och sånt kan det bli en massa hemska vårdnadstvister om föräldrarna går isär och man inte är sams. Otrohet kan ha en effekt på hur fel det kan bli efteråt. Det gör ju att man oftast blir jävligt osams och det kan förstöra mellan föräldrarna till barnet. Ska barnet/n då stå i mellan och inte kunna bestämma någonting och knappt förstå varför pappa eller mamma helt plötsligt försvann. Att man bara ses några timmar då och då eller inte alls.
Barnen har ingen talan men det kan ju också bli bra för dom med tanken på all skit som ett förhållande, föräldrar i mellan kan påverka. Skaffa inte barn om ni har ett fruktansvärt temprament och bråkar för mycket i erat "lyckliga" förhållande. Om man har sina små uppehåll eller har gjort slut innan och sedan blivit ihop igen.



Jag själv tänkter aldrig mer göra någonting utan att tänka både en och två gånger extra. Aldrig mer flytta in med någon jag inte känner. Aldrig mer förlova mig med någon efter några månader, jag ska vänta och se om jag känner att det kommer hålla. Någonting jag aldrig kommer göra är att gifta mig, det är något jag aldrig har velat egentligen.
Och barn.. Jag ska skaffa barn någon gång, det vill jag göra i alla fall så får vi se om det blir så. Men man måste vara överens om den saken och veta att allting funkar.
Sen det där om skrytet. Jag avskyr det och om jag skulle börja läsa igen och söka till högskola vilket jag har haft i baktanke länge, men känner mig inte redo för skolbänken, tänker jag aldrig skryta om mina betyg om dom skulle råka bli kanon. Det är roligt men skryt är inte okej, jag är inte bättre än någon annan för det. Det samma gäller om jag skulle få ett jobb där jag en vacker dag börjar tjäna rätt hyggligt så är det inte någonting jag tänker gå och skryta om heller. Man blir ingen bättre människa för att du har ett bra jobb.


Skiten jag spydde galla över igår kväll till Coffe va skönt att skriva av sig om också.
Jag hoppas att alla upplever en riktig lycka någon gång och att den hållet.

Nu ska jag hoppa in i duschen.
Hoppas jag kan sova i natt då jag vaknade vid 14 idag.

Tjipp