dubbeldiagnos

Borde det inte vara så att jag själv spikar i mina spikar i min egen kista och inte att andra ska göra det?
Helt plötsligt verkar det som att det är okej att såra någon bara för att personen redan mår dåligt, som om det ändå inte skulle göra någon skada.
Det är väl ett jävla fittigt tänkande?
Om en person vet hur en annan person mår så ska man väl göra allt för att inte göra saken värre. Om det finns risk för det så kan man la lika gärna ge fan i att prata med personen då så slipper det bli så.

Ibland kan jag råka få förhinder då och då men det behöver inte betyda att det kommer att vara så för alltid, bara en enda dag. Som om aldrig någon annan har fått det.
Människor har en förmåga att sticka käppar i andras hjul, det verkar vara någonting som är vanligt idag ungefär som att det är ett inlärt beteende för alla.

Jag ska sluta att lita på folk, dom få människorna som är 100% vågar jag tro på. Men man får verkligen visa framfötterna för att få mitt förtroende.
Antar att jag har varit på tok för naiv, det vet jag. Alldeles för godtrogen, blåögd.
Men det kan inte hjälpas. Vissa av oss är ju det, man önskar att det ska vara som dom säger och tror därför också så.
Alla människor ljuger, självklart! Vem gör inte det, men det finns olika saker att ljuga om och det finns också olika sätt att ljuga på.
Dom vita lögnerna är harmlösa, jag bryr mig inte om dom.

Men nu orkar jag inte bli sårad längre, det händer gång på gång. Det är så jävla tröttsamt.
Hoppas bara att folk någon enda gång kan prata sanning. Åtminstone en gång för mig.
Jag slutar hoppas och väntar bara på att motsatsen bevisas.

Tänk på det, säg sanningen så blir allt så mycket bättre!

God natt!