dubbeldiagnos

Jag kommer idag komma med vaga metaforer för saker som jag känner, tycker och tänker. Men jag ska mer försöka förklara på ett bättre sätt så att åtmistone dom som känner mig kan förstå ett uns av det jag skriver eller att personer med liknande egna problem/erfarenheter, vet i fan vad man ska kalla det, kan förstå.

Idag ska jag berätta om mitt skydd från det i livet som mest kan göra skada för stunden.

 

Jag lever i två världar varav den ena är i spegeln, spegelbilden är jag och jag bor där mellan väggen och glaset framtill på spegeln.

För att kanske beskriva det ännu bättre är det som två enäggs tvillingar som bor i två olika men ändå så lika världar.

Som utnyttjar varandra på ett bra sätt men som samtidigt hatar varandra och är så olika.

 

På morgonen brukar vi stå och hånle mot varandra, vi hatar varandra men samtidigt vet vi att vi måste ha det så här, hon ler för att jag sitter fast där och att jag ler för att hon är ute bland alla vanliga människor.

Det finns så få förstående människor utan ALLA dömmer vi, det gör ju för fan även jag och säkerligen snabbare än de flesta andra, men då måste man skydda sig.

När jag går ut på morgonen så är det egentligen jag som står kvar i spegeln och glor skadad och blottad medan hon som går ut via dörren är mer fungerande bland den gråa massan, men hon är ändå bara en söndrig kopia av mig själv med en mask.

Vi har båda bra fördelar och dåliga nackdelar som dåliga fördelar och bra nackdelar.

Hon kan prata med människor och hon har ett mer lätt sinne än jag själv, därför valde jag att bo i spegeln.

Men det är jag som har lärt henne fraserna, det är jag som lärt henne pratet.

Jag har gjort henne till den hon är.

 

Vi är så olika men ändå så lika, vi delar inte på mycket utan har vårt för oss själva.

Hon har snygga kläder och smink, jag kör neutralt och i det som är bekvämt just då.

Hon är ytlig och orolig, jag är sårbart öppen och lugn.

Trots avskyn för varandra, våra snea självbilder och dåliga självförtroende så drar vi inte nytta av varandras olyckor i andra situationer. Vi höjer varandra och kämpar åt varandra.

Jag undrar om vi kommer ta livet av varandra eller till slut leva i en harmonisk symbios.

 

Hon finns där med lugnande, tysta svar på mina kvävda skrik ner i kudden. Hon viskar att att kommer att bli bra när allt känns hopplöst och hon förklarar även hur det kan bli bra.

Jag är där och klappar henne på kinden och drar upp henne på fötter igen då hon klumpigt ramlat ner i likgiltigheten och oron.

Dom få sakerna vi delar är starka känslor, vi saknar och älskar samma människor.

Men vi delar inte samma minnen med olika personer, vi har bra och dåliga ur båda våras synvinklar. Känner inte den ena av en sak gör alltid den andra det.

En är inte svår att lura men när dom båda två är var för sig så är det svårare att föra mig bakom ljuset.

Vi försvarar varandra och vi ser alltid till att en av oss står på benen.

Vi håller varandra ifrån drogerna och vi kämpar oftast ihop.

Enda gången vi ger oss och går ihop är när vi känner oss båda avslappnade och trygga med människor i våran omgivning. Anar dom inte oråd ihop så förblir dom ihop med dessa människor. Jag behöver aldrig ha framme henne när jag är hos mormor&morfar till exempel, eller när jag är med farmor.

Då har jag aldrig behövt mig av henne och därför har vi gått ihop till en istället. Vi kompletterar varandras färdigheter och det kan inte bli så mycket annat än bara Alexandra, hon som är en aning komplex men som inte överanalyserar varenda ord och rörelse.

Men hon är nervös och jag avslappnad. Hon är rastlös och framåt medan jag är tillbakadragen och rätt så avvaktande.

Vi är varandras motsatser och det gör oss till en perfekt kombination då man får ihop oss.

Det är inget dubbelliv och ingen schizofreni. Det är bara jag själv.

 

För övrigt om dagen så har den varit helt okej faktiskt, har haft en del att göra på jobbet och det får ju alltid tiden att gå.

Sedan ringde jag Nicklas en stund också vilket kändes väldigt skönt, samtidigt inte alls.

Det är den där jävla saknaden. Jag måste säga att det nästan känns värre att sakna en levande person då man vet att den finns där någonstans men man kan bara inte nå personen.

Men man vet att om man verkligen vill så kan man få i alla fall ett ord, ibland kan det helt och hållet räcka.

 

Saknaden efter mamma är ju fruktansvärd men jag har nu sakta, sakta börjat se saker lite klarare. Det har blivit så uppenbart för mig att jag aldrig kommer att få se mamma igen, förutom i drömmen eller i liknande situationer.

Det känns hårt att säga men jag har kommit fram till att det är okej att släppa taget, jag har kommit till någon sorts insikt vilket är rätt lättande.

Jag är fortfarande livrädd för att glömma hennes doft, röst eller hur hon såg ut men efter att jag satt ord på det med munnen till en annan människa och riktigt pratat om det har jag kommit fram till för min egen del att man måste nästan bara ha någonting att ta på för att man ska tro att personen kommer att försvinna helt annars.

Jag vet att mamma tyckte det va för tidigt att lämna oss, det skrev hon i ett sms bara några veckor innan hon dog till mig.

Men jag vet att hon hade velat också att vi går vidare i våra liv, att vi blir lyckliga och omger oss av människor som älskar oss och inte gör oss illa. Att släppa taget betyder inte att hon försvinner.

Hon är våran mamma och kommer aldrig kunna försvinna ifrån oss, vi har henne i oss och vi bär hela tiden med oss en del av henne. Även våra barn kommer att få en liten del av henne och trots att hon inte finns så kommer hon ändå att bli mormor/farmor fast att hon inte går att ta på.

 

Så det är lite fel att jämföra saknaderna, då dom inte alls är lika, men det har nästan blivit jobbigare att sakna den där levande personen.

Jag hade bara vela träffa han i en minut, det hade räckt. Vill bara ta hans ansikte mellan mina händer och ge ha en kyss, dra med tummen över en sticksig haka och kind och sedan återgå till det som va innan om så vill.

Men jag hade gjort varenda sekund i hela minuten värd.

 

Jag ska hålla den tanken när jag sedan lägger mig i sängen och försöka att på så sätt kanske få mina tårkanaler att sluta. Tårarna bara förökar sig i mina ögon och det har dom gjort nästan konstant sedan jag satt på tåget.

Det va som att sätta på en kran och jag kände ett sånt jävla lidande och det va inte mitt eget. Jag kan min egna skada och jag vet hur varenda litet ärr känns, men när man helt plötsligt känner en annan persons smärta så blir det helt annorlunda.

Det är en sån sak jag har varit med om några gång tidigare att jag kände hur ont en annan människa hade, det va väl antagligen jag själv som orsakat det då också. Jag är ju jävligt bra på det där.

Jag vill bara säga at jag vet hur det känns, men hur fan ska man säga det till någon så att dom faktiskt tar det på allvar?!

Låter ju som jag är helt sinnessjuk ju för helvete.

Men jag vet i alla fall vad det är för smärta, jag vet precis hur det känns för jag kan föreställa mig en annan persons smärta om jag utgår ifrån hur min egen är, tar bort och lägger till lite annat.

Och det gör mer ont att känna det så här. Mitt egna onda känner jag så ofta och jag har levt med det så länge så jag kan den utantill. Jag kan inte kontrollera någon annans smärta, det kan jag med mig egen.

Skit samma, jag lämnar det nu.

 

Ska springa till Ica och köpa snus och sedan ska jag hem och krypa ner i min tvättkort och stänga locket för att få lite total mörker omkring mig.