dubbeldiagnos

Jaha, då var detta min sista vecka på jobbet. På fredag slutar jag och idag skall jag prata med chefen.
Känns lite läskigt eftersom han skickade ett meddelande om det till mobilen igår.
Men vi får se vad han har att säga, antagligen tack för den här tiden eller nåt.
Hoppas verkligen jag kan hitta fler jobb snabbt för vården ger inte mycket, inte så jag klarar mig i alla fall.

Nu dom sista dagarna har jag varit väldigt nedstämd i stunder och bara velat gråta hejdlöst som ett barn.
Jag gick ju upp till mamma natten till Söndag och satte mig där uppe själv i mörkret, det enda ljus som fanns va alla lyktor på gravarna. Det va rätt många, även jag tände ett nytt ljus hos mamma.
Där uppe bröt jag nästan ihop helt, ingenting gick att hålla inne längre.
Det har gått upp för mig nu att jag har INGA föräldrar kvar, inte en enda förälder.
Jag har ju en pappa som inte är som en pappa skall vara och att ha en sån som han till pappa är som att ha ingen alls.
Vi har aldrig haft någon riktig kontakt och vi har aldrig kunnat prata med varandra så jag är ett orphan.
Hur fan gick det till?!
Varje gång någon pratar om att dom ska göra si och så med sin mamma eller pappa blir jag påmind och jag kan tycka att det är dö-jobbigt.
Det är som att jag sörjer två föräldrar varav den ena ändå aldrig funnits där, men än mindre har det ju blivit nu när kvinnan som funnits där i hela mitt liv försvann.
Hon som tagit hand om mig, som man kunnat prata med och hitta på saker ihop med är helt borta.
Jag får vara vuxen själv på helt egen hand, jag får ta hand om mig själv och jag har ingen att fråga om vuxensaker längre.
Jag kan ju tänka mig hur jobbigt det blir i framtidens senarior då man verkligen behöver sin mamma.
Det är ju inte heller så att man kan låna någon annans mamma & pappa, köpa en eller man kan ju inte annonsera efter en i tidningen heller.
Man vill ha sina egna om dom är såna som är så nära normalt som går, fast lite tokiga på ett bra sätt.
Nej jag får bli min egen förälder, går säkert bra menar jag.
Nicke får säkert ta en liten smäll av allt det här på ett eller annat sätt. Pratar med han om sånt jag skulle pratat med mamma om ifall hon fanns.
Men jag håller det på en förhållande nivå i alla fall tror jag.
Så jag kommer aldrig mer att få känna mig som någons barn igen.
Jag säger bara det..
FUCK CANCER ! ! !

Saknar redan Nicke, vad är det om liksom?
Men det är nog inte många dagar vi är ifrån varandra.
Tills dess blir det lite jobb, städande, tv-spel och kramas med korkedilen.
Håller på att pendla lite mellan normalt stämningsläge och hypomanisk, undra om jag håller på att bli riktigt manisk?
Kanske dags att börja köpa julklapparna nu då så jag har några pengar alls kvar till det, är ju nästan säker på vad jag ska ge alla så. I alla fall Nicke, Moa och förmodligen Linus. Pappa är svårare.

Men usch vad trött jag blev nu.
Ska luta mig tillbaka i 10 min nu och sen blir det jobb, jobb och jobb.

Fridens!