dubbeldiagnos

Har ni ofta dagar då ni vaknar och inte känner ett skit, dagar då ni hellre stannar kvar i sängen för att ni kan ändå inte känna någonting alls och då undrar till vilken nytta man skall slänga benen över sängkanten?

Jag har väldigt sällan sådana här dagar men dom kommer lite då och då, några få om året.

Det kommer på morgonen och försvinner när jag lägger mig igen.

Antar att det har en del med mitt drömmande att göra då jag blir helt tömd på känslor under tiden då jag drömmer, för att sedan vakna utan att känna någonting.

Jag kan fortfarande tycka saker dagar som denna men jag kan inte känna dom på samma sätt som vanligt.

Det känns grått och det är också dessa dagar som jag känner mig som den mest ensamma människan i hela universum, jag kan stå bland tusen människor och ändå känna mig ensam.

Det är som att jag redan ligger i graven med endast mig själv och tystnaden. Då brukar mitt sovrum få agera grav. För jag hör ändå bara brus.

Nu bor ju Nicke här också och då går det inte riktigt att göra som förut och ligga kvar i sängen hela dagen hur mycket jag än vill. Och jag hör ändå hans röst.

Fast nu när jag har varit uppe hela dagen så fattar jag ännu bättre varför jag ligger kvar i sängen när det är så här.

Ingenting jag gör tillför mig någonting och det är ytterst få saker som faktiskt ger mig någon sorts känslomässig reaktion.

Beröring kan antingen ge bra eller dålig men inget där i mellan. Ord är ord och inte mycket mer och resten är bara skit samma.

Jag känner mig glad över att denna dagen strax är slut i alla fall då slipper det vara så här mer. Imorgon är det över och det kan jag ju tacka någon för att detta bara är ett tillfälligt tillstånd.

Är det detta som är en emotionell störning, eller en del av den bara?

 

Jag har legat och skrivit på den här jävla bloggen i flera timmar idag för jag har flera utkast som jag har velat skriva klart men blev bara trött på dom allihopa. Så mycket tankar men det kan bli på tok för mycket dagar som denna då jag sover kass.

Nu är maran efter mig igen och den har gett mig så jävla mycket funderingar om det livet som aldrig blev.

Tankarna kom lite innan jag började drömma massa igen men dom har blivit värre nu när jag drömt så mycket konstiga saker dom senaste 3 dagarna.

Jag mådde piss av samma anledning för något år sedan och pratade mycket med mamma om det eftersom hon är en av dom som faktiskt förstod mig när det kom till den saken.

Dom senaste 3 åren har jag blivit halvt ihjäl-tjatad om att jag inte ska ångra någonting jag gjort i livet utan se det bra i det istället.

Detta är dock en sådan sak som jag tror att jag alltid kommer att ångra. Bilderna är för starka för att glömma, känslan hur det va i just dom minuterna och hur allt såg ut.

Jag kommer aldrig att glömma det men när jag pratade om min psykolog om det så fick hon mig att fundera lite på hur man skulle kunna avdramatisera det i senare.

Hon sa att i framtiden när andra delar av livet är på väg att fullföljas så kommer alla dessa tankar komma igen, säkert mer än förut då frågorna säkert blir ännu fler men då kommer jag också att kunna se det på ett annat sätt och jag kommer nog också att kunna lägga det bakom mig på ett sådant sätt att det inte längre är ett minne som gör ont utan bara ett minne som inte känns speciellt mycket alls.

Det går inte göra ett skit åt det längre, det finns inga tidmaskiner eller några klockor att spola tillbaka tiden för att se vad som hade hänt om jag inte valt som jag gjorde.

Då fanns det inte tid att tänka utan bara att välja och jag valde, rätt eller fel kommer jag aldrig få veta även om jag nu tycker att det va fel val för då visste jag inte att min mamma skulle bli sjuk och dö men det vet jag nu.

Med mammas bortgång kom alla dessa liv och död frågor upp hela tiden i olika former.

När? Var? Hur? Vem? Vad?, kommer alltid vara frågorna men det kommer aldrig finnas några svar.

 

Maran ger mig många andra konstiga tankar och funderingar, inte bara som handlar om liv och död. Mycket annat också.

Drömmer en del om otrohet, knark, möten med människor som jag önskar att man kunde sudda ut från minnet, gamla traumatiska upplevelser händer på nytt fast med andra människor som jag känner osv.

Det är ett sånt virrvarr av konstiga drömmar att jag inte får en lugnt stund.

När jag vaknar så vill jag helst av allt sätta på en komedi för att glömma drömmen och kanske försöka våga somna om en stund senare.

Krypa intill Nicklas och snosa i hans nacke för om jag känner hans doft så vet jag vart jag är och att jag inte fortfarande är i drömmen.

Jag känner mig trygg när jag vaknar upp i sängen och han ligger bredvid efter en jobbig dröm, jag kan lättare somna om för jag vet att han är i närheten när jag vaknar nästa gång.

 

Även en dag som denna blir lite lättare bara av att veta att han finns i närheten.

När är så pass likgiltig som jag är idag så kan jag ändå känna vissa känslor som små frön som växer någonstans inuti bröstkorgen. Jag kan känna att jag är älskad någonstans där inne av Nicke.

Det är inte så att jag bara vet det för att han har sagt det idag utan ibland känns det som en liten gnista och så känner jag känslan.

Tur är väl det att det finns något litet där inne som säger hur det är när man inte kan må.

 

Det blir att slänga sig i sängen nu och hoppas på att drömmarna inte skall vara allt för intensiva nu i natten.

Ska ta en snabb dusch innan också och sedan byta sängkläder.

Mannen min sitter och spelar på datorn så det blir nog lite Dexter under täcket.

 

Ciaoo!