Föräldralösing..
Jaha, då var detta min sista vecka på jobbet. På fredag slutar jag och idag skall jag prata med chefen.
Känns lite läskigt eftersom han skickade ett meddelande om det till mobilen igår.
Men vi får se vad han har att säga, antagligen tack för den här tiden eller nåt.
Hoppas verkligen jag kan hitta fler jobb snabbt för vården ger inte mycket, inte så jag klarar mig i alla fall.
Nu dom sista dagarna har jag varit väldigt nedstämd i stunder och bara velat gråta hejdlöst som ett barn.
Jag gick ju upp till mamma natten till Söndag och satte mig där uppe själv i mörkret, det enda ljus som fanns va alla lyktor på gravarna. Det va rätt många, även jag tände ett nytt ljus hos mamma.
Där uppe bröt jag nästan ihop helt, ingenting gick att hålla inne längre.
Det har gått upp för mig nu att jag har INGA föräldrar kvar, inte en enda förälder.
Jag har ju en pappa som inte är som en pappa skall vara och att ha en sån som han till pappa är som att ha ingen alls.
Vi har aldrig haft någon riktig kontakt och vi har aldrig kunnat prata med varandra så jag är ett orphan.
Hur fan gick det till?!
Varje gång någon pratar om att dom ska göra si och så med sin mamma eller pappa blir jag påmind och jag kan tycka att det är dö-jobbigt.
Det är som att jag sörjer två föräldrar varav den ena ändå aldrig funnits där, men än mindre har det ju blivit nu när kvinnan som funnits där i hela mitt liv försvann.
Hon som tagit hand om mig, som man kunnat prata med och hitta på saker ihop med är helt borta.
Jag får vara vuxen själv på helt egen hand, jag får ta hand om mig själv och jag har ingen att fråga om vuxensaker längre.
Jag kan ju tänka mig hur jobbigt det blir i framtidens senarior då man verkligen behöver sin mamma.
Det är ju inte heller så att man kan låna någon annans mamma & pappa, köpa en eller man kan ju inte annonsera efter en i tidningen heller.
Man vill ha sina egna om dom är såna som är så nära normalt som går, fast lite tokiga på ett bra sätt.
Nej jag får bli min egen förälder, går säkert bra menar jag.
Nicke får säkert ta en liten smäll av allt det här på ett eller annat sätt. Pratar med han om sånt jag skulle pratat med mamma om ifall hon fanns.
Men jag håller det på en förhållande nivå i alla fall tror jag.
Så jag kommer aldrig mer att få känna mig som någons barn igen.
Jag säger bara det..
FUCK CANCER ! ! !
Saknar redan Nicke, vad är det om liksom?
Men det är nog inte många dagar vi är ifrån varandra.
Tills dess blir det lite jobb, städande, tv-spel och kramas med korkedilen.
Håller på att pendla lite mellan normalt stämningsläge och hypomanisk, undra om jag håller på att bli riktigt manisk?
Kanske dags att börja köpa julklapparna nu då så jag har några pengar alls kvar till det, är ju nästan säker på vad jag ska ge alla så. I alla fall Nicke, Moa och förmodligen Linus. Pappa är svårare.
Men usch vad trött jag blev nu.
Ska luta mig tillbaka i 10 min nu och sen blir det jobb, jobb och jobb.
Fridens!
Sena nätter & tomma glas.
Helgen har varit halv givande medan jag va bra vilse i Lördags.
I fredags fick jag äntligen träffat Nicklas andra del av familj.
Har ju träffat hans pappa ett x antal gånger eftersom farsan är polare med han.
Men i fredags träffade jag hans mamma, styvfarsa och lillasyster.
Vi käkade där och drack lite.
Det va mysigt och jag hade inga problem alls att bara vara mig själv.
Pratade på och det gick betydligt bättre än vad Nicke hade föreställt sig tydligen.
Jag är en öppen person och har inga problem att prata om mycket som hänt i mitt liv.
Har ju dock aldrig varit sådan bland några andras föräldrar än A's med tanken på att jag hade en bra relation med hans mamma och styvfarsa.
Det va första bra delen i helgen.
Lördagen där emot va lite obekväm. Jag är som jag är, har svårt för människor överhuvudtaget och det blir ännu mer jobbigt när alla är fulla och inte jag.
Att Vårgårdabor kan va så jävla olika Alingsåsare.
Inte min sorts humor och bonniga.
Vi va på försenad halloween-fest hos Nickes vän och där befann sig nästan alla hans vänner ifrån VGA, jag hatar för övrigt den byn men känner ju en del folk som är rätt okej där ifrån.
Tur att jag tog med min syster Så jag slapp va helt vilse.
Det fanns folk som va schyssta, iaf dom jag pratade med.
Jag gör så gott jag kan för att min man ska bli nöjd.
Igår va det endast soff-häng. Nicke va dålig men inte jag, kan berott på att jag knappt drack nåt alls dan innan.
Det blev för jävla mycket gos igår, det är underbart att endast ligga i soffan och kramas.
Nicke älskar att bli kliad och jag har inget emot att göra det heller.
Jag vet att han njuter av mina långa naglar och det får jag också ut nåt av.
Så våran söndag bestod av gos, film, pizza, ligga, prat och chill.
Ja och idag har vi en ny vecka igen. Det är jobb, Borås idag, löning på fredag, Nicke åker hem imorgon vilket suger, träffas igen nästa helg och så är det allt jävla åkande. Säterigatan-Aås station buss, Aås-Gbg tåg, Gbg-Mölndal tåg el. buss, Gammag.-Mölndal buss, Idrottsv-Chalmers buss, Chalmers-Korsv spårvagn, Gbg-Borås buss, Södra torget-Borås sjukhus buss fram & tillbaka, Mölndal-Gbg tåg, Gbg-Aås tåg och till slut Aås station-Säterig. buss.
4 timmars åkande varje dag och vara borta i 12 jävla timmar varje dag. Det är rätt mycket flängande om man säger så.
Åka 5:42 varje dag och vara hemma 17:34.
Och på det sover jag som en kratta.
Tack gode Gud att jag får sova någorlunda när Nicke är hemma eller när jag är där.
Det är ju några timmar i varje fall.
Hoppas dom säger nåt om det i Borås idag för detta funkar inte alls.
Men nu ska jag strax av bussen i Borås.
Ska springa och köpa snus och kaffe innan jag drar upp till psykologen.
Ska ju lämna prov idag också, känner mig fortfarande jävligt misstrodd.
Har inte lämnat ett enda positivt prov sedan jag började sub-programmet.
Alla har varit negativa så dom har ju inget att gå på direkt.
Jag har inte gjort nåt!
Men ha en fortsatt trevlig dag alla!
Peace out!
Fittor, pulverdrömmar, gentlemän och ett hjärta.
Nu är det återigen natten.
Från Söndag har jag endast sovit 3 timmar. Känns ju helt jävla underbart med tanken på att jag har ett jobb att sköta. Frågan där är bara hur länge till, efter idag vill jag egentligen inte komma dit mer.
Oftast jobbar ju inte människor för att ha roligt utan för att få pengar.
Jag råkade vara inne med min månadsrapport sent pga att jag inte hade alla tider jag jobbat i huvudet och sedan blev jag sjuk och fixade inte att sätta mig på tåg och buss i 4 timmar fram och tillbaka bara för att skriva ett papper.
Om det hade gått att få tag i hemifrån hade det varit lite enklare för då hade jag mailat in det för en hel jävla vecka sedan.
I alla fall så får jag den rakt i ansiktet; - Eftersom du är sen så är det inte ens säkert att du kan få någon lön denna månaden.
VA FAN?!
Hur i helvete har man i så fall tänkt att jag ska kunna leva denna månaden?
Jag har inte mer än 25kr kvar på mitt konto och 20kr i plånboken.
Det går säkert att betala hyra, el, tv, internet och andra räkningar på det.
Mitt arv har nu gått med tanken på att jag hade skulder på över 40.000 kronor som jag bara ville bli av med så jag gjorde det valet att faktiskt ta bort dom också. Jag behövde ny säng och soffa och det köpte jag. Sedan har jag levt på dom andra pengarna som va utöver det och betalat mina räkningar och handlat mat för.
Får inte jag min lön så kommer jag krevera och gå under på riktigt!
Idag blev jag riktigt arg för första gången sedan mamma gick bort, inte blivit så här arg på över ett halvår nästan.
Jag stormade ut ifrån jobbet med tårar som rann och helt svarta ögon.
Vägrade prata med någon över telefonen för då hade jag brutit ihop fullständigt och jag är nöjd om jag slipper göra det bland folk.
Härdsmältan kan få komma hemma.
Mormor & morfar kom och hämtade mig på stationen för att köra mig hem och det va så jävla svårt att låtsas som ingenting, jag svarade helt enkelt kort på deras frågor och höll mig tyst i baksätet.
När jag kom hem hittade jag två glas med sprickor i som åkte rätt ner i golvet. Kasta glas hjälper alltid men se till att ha tofflor på dig så du slipper skära dig i fötterna. Det misstaget har jag gjort vid ett annat tillfälle.
Mer idag, jag gjorde en vurpa på bussen i morse och min väska vände sig in och ut så allt flög ut över hela bussgolvet.
Det va då en 40-50årig man som hoppade upp ur sitt säte och hjälpte mig först upp på benen och sedan hjälpte han mig att samla ihop alla mina saker som låg utspridda. Han frågade till och med om jag visste vilken sida jag va på i boken så han kunde lägga in bokmärket på rätt ställe. Tur att jag nyss börjat på boken.
Efter det erbjöd han mig sin plats och tog inte ett nej som svar så jag fick sitta. Det händer ALDRIG nu för tiden att män gör på det sättet, dom flesta vänder ryggen åt för att slippa se eländet.
Så jag måste nog sätta han i facket gentlemän, dom är sällsynta varelser och oftast är dom äldre. Men han fick mig att tänka på dom få verkliga gentlemännen som existerar nu.
Känner två stycken som är riktiga, båda är över 30.
Jag umgicks med en av dem till och från för några år sedan och det va på vippen att jag ens fick bära mig egen handväska när vi sågs.
Det va på den tiden då jag alltid hade en stor väska med packning med mig och det kunde vara rätt skönt att få lämna över den till någon annan ibland. Han öppnade dörrar, drog ut stolar, satte sig aldrig ner före mig och skulle alltid betala allt. Han såg alltid till att jag fick ta sängen att sova på vart vi än var eller hos vem vi än hamnade. En ur go kompis men det får inte bli för mycket av det goda.
Tjejen som får han kommer säkert stormtrivas och hon får hålla i honom, men jag skulle aldrig fixa att vara ihop med en sådan man.
Gulligt i en liten dos och jag tar gärna emot det någon gång ibland, men jag är ingen sån tjej som inte klarar av att bära min egen väska, jag kan öppna dörrar själv och jag gillar att bjuda tillbaka och betala.
De flesta grabbar/killar/män har ju lite av den där gentleman-genen i sig, även om det inte är överdrivet mycket och det är jag väldigt tacksam över.
Lagom är bäst!
Sedan kommer vi till mina pulverdrömmar.
Efter ett samtal med min kontaktperson på beroendeenheten igår så fick jag drogsug igen. Jag antar att det är för att hon sa att jag nu ska få lämna ännu ett prov på måndag. Klart man ska lämna prover, det ingår och det är inte det jag säger att det ska tas bort helt. Men ibland krävs en förklaring.
Va fan, detta är gång nummer 3 på en månad och det känns verkligen som att dom misstror mig.
Har jag varit för glad, för ledsen, för vanlig? Har jag sagt nåt eller har någon annan jävel hittat på någon skit?
Förra gången fick jag en förklaring till varför jag fick ta ett nytt prov, det va för att alla värden inte va som dom skulle och att jag hade druckit för mycket innan jag lämnat provet. Men hur fan ska man kunna hålla sig från 5 till 15 på dagen? Är dom helt goa i huvudet eller?!
Jag har absolut ingenting att vara rädd för då jag inte har rört en drog på flera år och det blir jag som står där med långfingret i luften i slutändan i alla fall. Men jag blir ändå jävligt sne.
Det känns som att dom anklagar mig på inga grunder och det får mig att tänka tillbaka på ART-gruppen på Iris.
Blev rasande där och fixade inte ens ett rollspel.
Hela detta tänket på vad jag kan ha gjort för att dom helt plötsligt ska börja ta så många prover har gjort mig fruktansvärt sugen, men jag fixar detta ännu en gång.
Värst va det dock då jag satt på bussen och fick en sån sjuk flashback ifrån då jag och en tjejkompis åkte bussen i Sthlm och skulle ta oss en fix. Bussen skumpade och det va fan inte lätt att sätta en nål i armen utan att punktera venen, men vi lyckades båda två. Att vara diskret på det också va ju ännu svårare.
Det va en doft som fick fram tanken och hur landskapet utanför bussens fönster såg ut, det kändes som att vara där igen fast utan ruset.
Jag älskar det ruset fortfarande och jag kan än idag känna känslan när jag ska ta blodprov hur det är precis när du ska sätta nålen. Tror nog aldrig att jag kommer helt att sluta älska det kalla och meningslösa ruset men jag saknar inte tiden och det som det medförde så jag får älska på avstånd.
Nu finns det någonting annat som har tagit upp en del av den saknaden och den kärleken jag hade för fix-ruset.
Jag va inte inställd på att bli så här kär riktigt än utan jag skulle fortsätta att hålla mig till den jag verkligen älskar fast ha ett särbo-förhållande med Mr. Heroin, hålla mig avstängd för att slippa sakna och älska nån man inte får.
Det kom istället en underbar människa i vägen och distansen mellan mig och Mr.H har växt.
Jag har börjat älska denna där så pass mycket att mina känslor har svalnat radikalt för H.
Man kan inte ha två kärlekar av liknande sort, jag måste välja antingen eller och jag väljer det som ger mig någonting.
Den kärleken som får mig att må bra och att glömma mycket av allt det onda, den som gör mig lycklig på det viset som jag kan vara lycklig på.
Han som ger mig närhet och inte bara en varm känsla i kroppen, han får fram mina känslor och jag är fungerande på mitt eget vis.
Jag springer inte efter någons pipa längre så som man fick göra för H's.
Han gör mig hel igen och har börjat fylla ett hål som har funnits där sedan tonåren, hålet som jag försökte fylla med H & hans vänner men som blev större igen när jag lämnade dem. Hålet är gigantiskt men han har sakta men säkert börjat fylla det med liv.
Mitt hjärta kan äntligen känna någonting, det slår inte längre så lugnt att det knappt märks att jag har ett hjärta utan nu har jag fått pulsen tillbaka.
Jag tror att det va en hjärt och lungräddning som jag behövde och det va den som Nicke gav mig.
Nu andas jag, mitt hjärta slår och jag är inte längre kall och stel.
Jag lever!
Tack vare att en människa förändrar stora delar av ens liv, ens syn och ens tankesätt.
Vem skulle inte vara nöjd och tacksam för det jag nu har?!
Skulle någon kasta bort en sån här värdefull sak skulle det innebära katastrof och det skulle vara någonting man fått ångra i evigheternas evigheter.
Jag ska hålla hårt i detta, i honom och i oss.
Så länge jag känner mitt hjärta slå så vet jag att jag är på rätt bana.
Och så länge han finns där så ska jag lyssna på hans hjärtslag i smyg när han sover, han avskyr att man gör det när han vet det. Min älskling har också en konstig noja, jag är inte ensam.
Kärlek!
Och med dom orden slutar jag för idag!
Ses imorgon, förhoppningsvis.
Sov gott!
Jag vill bara skratta!
Nyss kommit hem ifrån helvetes-resan ifrån Växjö.
Den brukar inte vara så jobbig men idag va den fan ett helvete.
Tåget hade kolliderat med en grävskopa eller någonting så det blev ersättningsbuss hela vägen till Göteborg.
Det va för jävla otrevliga chaufförer och SJ sa en sak och chaufförerna en sak.
Men till slut hittade jag en buss, tack o lov, som gick 20min senare än vad tåget skulle gjort.
Dock resulterade detta i att jag inte skulle vara i tid till mitt tågbyte i gbg, jag skulle inte hinna med sista pendeln hem.
Tur att jag har en lillasyster och hennes kille som har körkort så dom kunde komma och hämta mig.
Tack, tack ni!
Det sög att åka hem i från Växjö, från han som jag älskar.
Efter bara 3 månader tillsammans och aldrig har jag känt så hårt för någon på så kort tid.
Aldrig under min historia hittills.
Jag är en sån som trilskas och struntar i att visa känslor för snabbt, för att skydda mig själv.
Har verkligen ingen aning om vad han har gjort med mig, hur han trollbundit mig.
Det enda jag vet är att jag verkligen vill det här, att jag känner mig bekväm och trygg i det vi har.
Ingen gång har jag ju heller kunnat känna mig bekväm med dessa starka känslor, har känt mycket men aldrig tillåtit mig utan slagit bort och stängt in.
Men det är klart att det inte skall vara så enkelt heller.
Nej, mitt undermedvetna påminner mig till och från om vad som kan hända, på hur sårbar jag har gjort mig och på vad som KAN hända.
Vi är inte odödliga!
Det är lite som att visa halsen för ett rovdjur.
Fast Nicke får mig aldrig att känna så, det är jag själv.
Han får mig att känna mig så säker på alla känslor fast att dom är nya, att låta mig få känna på saker och ting.
Älska är en stor sak för mig, jag trodde att jag hade älskat så jävla bra innan men jag tror att mycket har varit platoniska känslor bara för att känna någonting. Älska på avstånd för att inte såra.
Nu är känslorna som sagt på riktigt och jag fattar inte hur det har gått till.
Allt har gått fort och det är inte konstigt att jag har ett hav av känslor som ibland sköljer över mig som en tsunami.
Jag känner att jag egentligen inte behöver tänka så mycket på allt sådan men ibland kan jag inte riktigt trycka bort det. Min rädsla tar över igen.
Jag har ju varit så hård mot mig själv väldigt länge, långt innan knarket och depressionerna.
Självkritisk, dåligt självförtroende och det där hatet mot mig själv och den konstiga synen på min egen existens.
När jag har Nicke i närheten så dämpas alla dessa dumma tankar, jag känner mig vackrare och bättre än jag gör för det mesta.
Jag kan till och med känna mig rätt stolt över mig själv över hur långt jag har kommit och vad jag har åstadkommit.
Mycket skit finns kvar men det är till och med svårt att då se med kikare.
Tror att mycket är så för att jag är så pass öppen och ärlig, att jag överhuvudtaget kan prata med han.
Han får mig att må så mycket bättre för att jag vet att jag kan prata med han om det är något.
Jag måste ju erkänna det att jag pratar absolut inte alla gånger med honom om det är någonting, jag har fortfarande lite svårt att säga allt.
Jag känner mig många gånger så naken och utlämnad om jag berättar någonting för någon, om hur jag faktiskt tänker. Det kan till och med kännas pinsamt ibland fast att jag vet att det inte är saker jag behöver skämmas över, varför egentligen skämmas över en känsla vad för någon det än är?!
Och det mesta jag håller för mig själv är sånt jag känner mot mig själv, när jag tänker att jag är en dålig människa.
Eller ett bättre exempel, vad jag gör med människor.
Jag har fått för mig, jag tror verkligen stenhårt på detta fast jag aldrig fått det bevisat för mig, att jag förstör allt som kommer i min väg.
Att jag nästan är radioaktiv och att människor som jag älskar som någonsin nuddat mig blir förgiftade och dör av allt det radioaktiva jag har i min kropp.
Det är min största rädsla, att jag skulle förpesta människorna i min omgivning. Dom jag älskar mest.
Jag är nästan säker någonstans på att detta mest är inbillning men det sitter ändå inpräntat att det skulle vara så. Dock kan det ju vara så att människorna som detta har hänt med har förpestat sig själva.
Inte fan skulle jag skada en person jag älskar med mening, ALDRIG!
Det hoppas jag ju att dom är medvetna om också.
Jag vill inte göra mina nära & kära illa, jag vill inte få dom att må dåligt och jag vill inte förstöra något för dem.
Antar att jag är rädd för detta då jag har gjort det så många gånger, självmordsförsöken och knarket har ju orsakat skada på dessa människor som jag älskar.
Jag VET att jag har gjort många illa gång på gång under flera års tid, men jag vet att jag försöker att göra rätt för mig nu.
Men det är ett invant beteende att vara beredd på att man ska skada någon, men jag hoppas alla vet att det är inte min mening om det nu skulle vara så att det händer.
Nu orkar jag inte skriva mer, fortsätter på detta imorgon på jobbet.
Ska lägga mig i min stora kalla säng nu, både skönt och inte. Jag hade velat ha hans värme.
Sov gott!
Vi säger att allt är bra.
Jag har haft två dagar som har varit bra dåliga. Alltiså inte jättekassa och inte heller jättebra.
Så många tårar har fällts och jag är så bitter att jag är jag.
Om man ändå kunde välja sitt eget liv i förväg.
Va det meningen att allting skulle gå så käpprätt åt helvete för mig innan allt gjorde det eller blev allt bara som det blev på vägen fram?
Va det meningen att livet skulle svika mig så jävla hårt för att det va meningen att jag skulle bli skadad?
Och hur tänkte den som skrev mitt livs manus att jag skulle kunna överleva allting? Ännu mindre sen på egen hand när min mammas sidor tog slut.
Vem fan ska jag gråta ut hos och vem kan jag vara med som inte behöver fråga hur det är utan ser det ändå, någon som kan läsa mina tankar?!
All jävla skit som tynger mig tänker jag inte slänga på någon annan heller, mamma fick det utan att det va meningen men hon kunde nog läsa mina tankar. Det räckte att hon träffade mig i 2 minuter så visste hon vad jag tänkte och kände. Hon märkte även över telefon om det va någonting.
Mamma hade dom där supermorsa krafterna som alla bra mammor har, dom känner och vet ändå och det är ju bra det med tanken på att barn inte säger allt till sina föräldrar.
Hon visste mycker mer om mig än vad jag hade en aning om. Det berättade hon för mig när vi fått hennes besked om att skiten spridit sig.
Hon öppnade sig på ett annat sätt efter att hon fått reda på att hon kämpade mot klockan. Vi har alltid haft en egen relation men det blev annorlunda när hon sa att hon visste saker om mig som ingen annan visste.
Nu vet ju dock nåra få och ibland undrar jag varför jag sagt någonting överhuvudtaget. Vissa saker är bättre att bära på själv även om det faktiskt kan göra så att man går under.
Man orkar inte mer efter ett tag utan då finns det inte så många fler utvägar. Men jag tror nästan jag mår sämre över att jag sagt vissa saker till andra då det är mitt liv det handlar om.
Det är inga småsaker direkt.
Jag kan vara öppen i bloggen men den skiten som skrivs här är en ganska liten del utav alla dom mörka hemligheter som jag bär på.
Det är därför jag ofta hatar mig själv, därför jag inte vill vara jag.
Men jag vill absolut inte va nån annan heller eftersom när det är och har varit bra i mitt liv så har det varit så jävla bra. Men allt det dåliga ligger hela tiden i skuggan och väntar på att jag ska tro att allt är så bra det kan vara, för att då attackera stenhårt och där kom bakslaget.
Vad jag än gör, vem jag än är med eller vad jag än pratar om så spelas filmer och bilder upp på näthinnan ifrån tider jag helst av allt vill glömma.
Det känns som att jag lever i en lögn många gånger även om jag är väldigt bra på att försöka leva här och nu i verkligheten.
Nicke kom och spräckte min bubbla, vilket jag är rätt glad över. Jag tror nästan att jag har enklare att bearbeta allt när jag är så pass öppen som jag nu är. Men det finns fortfarande en järnridå i vägen.
När jag gick runt stängd och ganska oberörd av mycket så va det ju inte mycket som fick bearbetas heller. Jag gick till psykologen men det hjälpte ju ingenting alls då jag sa det som skulle sägas och det som förväntas att höras men sedan struntade jag mycket i resten när jag kom hem igen.
Nu gräver vi i problemen, vi löser det som går att lösa och vi bearbetar det som måste förminskas.
Det som hemsöker mig i drömmarna och i tankarna om nätterna är sådant som inte får ta så mycket tid, det är sånt som ska förminskas.
Alla minnen kommer för all framtid att finnas kvar, jag kommer fortfarande se bilder och känna dofter. Reagera på beröringar och ibland rygga tillbaks vid hastiga rörelser.
Ingenting kommer någonsin att försvinna helt men man kan göra att det går att leva med utan att man vill dö varje dag.
Hade man kunnat glömma hade jag gärna gjort det men jag får helt enkelt använda mig av mina erfarenheter. Man kanske kan hjälpa nån annan en vacker dag med hjälp av det jag själv har fått utså.
Jag tänker försöka vara stark, men det är svårt när inte mamma längre finns som man kan bolla skiten med. Min psykolog vet nästan allt men henne kan jag inte ringa när som helst, henne gråter jag framför så lite som möjligt.
Hon ser om när nåt är fel men hon är bara där en timma i veckan och vid behov. Aldrig dygnet runt.
Utan mamma tar allt lite längre tid för när jag behöver prata om något så håller jag det nu inne istället, det blir att det ligger och gror i några dagar.
Jag höll mig ifrån att prata även när hon levde men hon kunde som sagt läsa mina tankar och se vad det va som grämde mig vare sig det va att jag kände mig ensam eller om jag va rädd för att en idiot som M skulle stå utanför dörren.
Ingenting undgick mamma.
Nu dom sista två dagarna så har det varit mycket tankar, jag har varit väldigt tankspridd.
Mycket mamma och mycke gammal skit som flytit upp till ytan. Mardrömmarna har invaderat ganska hårt den senaste veckan. Jag vågar knappt sova för att jag ska se dessa människor, blåa tapeter och annat.
Att behövna vakna upp helt genomsvett, anfådd och med ett hjärta som rusar börjar bli rätt påfrestande. Efter uppvaknandet är man livrädd för att somna om och att man skall fortsätta i drömmen där man slutade..
Dom nätter som är lugna är det inga problem att vakna ensam men nätterna som gör mig rädd hade jag varit överlycklig om någon hade legat bredvid.
Helst Nicke som man hade kunnat krypa lite närmre och borra in huvudet i hans bröst eller rygg/nacke för att känna lite trygghet och för att förstå att man är i verkligheten igen.
Ensam går jag upp och äter istället, det brukar lugna mina nerver.
Så min dag har gått ut på att hata mig själv.
Jag har försökt att göra mig fin genom att sola och sånt man ser fräsch ut av men jag ogillar mig själv lika mycket ändå.
Sådana här dagar blir ofta ett minne blott väldigt fort, men när man är i det så suger det hårt.
Nu ska jag göra käk för det funkar alltid när man mår kass.
Trevlig kväll för fan!
Veritas är min bästa vän, han också fiende.
Sitter på tåget mot Göteborg.
Försov mig men inte så länge i alla fall.
Lyssnar på The pixies - where is my mind.
Jag tänker ALLTID på Patrik när jag hör den och tänker på dom roliga stunderna och vilken otroligt snäll och känslig kille han va.
Bortom den tuffa fasaden så va det en trasig människa.
Han hade dåligt rykte som faen och han levde ju ofta upp till det också så fort alkohol va inblandad.
Men Patrik Wäyrynen Isomäki är en person jag saknar, som min vän.
Jag tänker så mycket på alla som gått bort idag.
Vill tända ett ljus för dom alla.
Allt detta är nog för att jag drömde om min allra bästa och äldsta väns pappa, Anders.
Han va ju som en extra pappa när jag va ett bonusbarn näst intill när jag va mindre för jag och Emelie va ju alltid med varandra.
Fick till och med skolskjuts hem till dom kommer jag ihåg.
Hoppas att morsan, Anders, Mats och Anders bror sitter och dricker bärs och spelar kort nu, mår bäst helt enkelt.
Att dom inte ångrar nåt i livet och att dom helt enkelt tar hand om varandra på andra sidan.
När vi alla fick vara inne hos mamma när hon hade somnat in och lämnat denna sidan såg det verkligen ut som att hon log.
Det va så fridfullt och kändes rätt värdigt då.
Jag har intalat mig själv att Anders stod där med alla andra vi känner som lämnat den här sidan.
Att han tog emot henne med en björnkram och att det va därför hon log.
De som betytt något som är där tog hennes hand och tog henne med.
Jag tyckte det va rätt skönt när hon väl somnat in för hon slapp att lida.
Jag har aldrig mått så dåligt som när hon hade så ont, det gjorde mig tokig så jag kommer ihåg att jag fräste till sköterskan att hon fan fick fixa något åt henne.
Sista två veckorna va hemska och man låg ju bara och väntade på samtalet.
Men min mamma är en av dom starkaste människan jag någonsin känt.
Hon kämpade tappert in i det sista fram till att hon gick in medvetslösheten.
Och jag är jävligt glad att det sista jag sa till mamma när hon va vaken va - jag älskar dig, gav henne en puss bredvid munnen.
Då svarade hon och sa - jag älskar dig också Alex.
Det räckte för mig.
Jag kommer ALDRIG älska någon människa som jag älskade min mamma, inte för ens den dagen jag får egna barn.
Då ska jag vara allt bra som mamma va och ta bort det dåliga.
Om jag får samma relation som jag hade med min mamma så kommer det vara så jävla bäst. Då blir jag nog en väldigt bra mamma.
Det tror många av mina vänner, även Nicke sa det i helgen.
Det dök ju upp från ingenstans men jag blev glad när han sa det, blir glad när andra säger det också men det blev lite annorlunda när han sa det.
Vi får se om några år helt enkelt hurdan morsa jag blir.
Idag ska jag försöka att inte tänka på sånt som är negativt, så rädd och paranoid som jag har blivit det senaste är inte kul alls.
Rädslan är det värsta, jag har ju inte varit rädd för så mycket konstiga saker innan.
Visst speglar, diska utan handskar eller att inte ta i handtag som hela allmänheten tagit i är ganska milda saker.
Det har ju fullständigt med kontroll att göra.
Men sen konstiga saker, mycket har nog med alla mina känslostormar att göra.
Så mycket mixade känslor som jag haft sedan jag blev kär, riktigt kär har jag inte känt sedan 2002-2004.
Det är så jävla sjukt och jag sa det till Nicke igår också att jag inte känt så här på så många år så det känns jävligt ovant.
Både positivt och negativt, men det positiva väger även här över.
Men allting som jag blir orolig över eller känner något negativt till har nu förvandlats till rädslor.
Jag kan bli rädd och tro att Nicke tänker dra, även om jag är ganska säker på att han inte kommer göra det än på ett jävligt bra tag i alla fall.
Jag är rädd för att det ska hända något med min syster och jag behandlar nästan Linus som glas ibland.
Jag känner rädsla för nya och gamla vänner, där vet jag inte alls varför.
Jag är rädd att ta återfall och jag är rädd att jag ska börja skära mig igen.
Det hände ju ganska nyss men det är ju med långa mellanrum, men jag är rädd att det ska bli som förr. Att ramla in på gamla spår.
Jag har blitt mer hypokondrisk än vanligt också.
Ska försöka lista ut vad det är som egentligen är fel för egentligen är jag inte så här rädd av mig.
Nicke får mig att bli trygg när jag har han bredvid.
Farmor får mig också att känna mig rätt trygg.
På Beroendeenheten känner jag mig trygg med personalen men inte på stället.
Psyk känner jag mig trygg bakom låsta dörrar, inte konstigt dock.
Annars känner jag mig rädd och obekväm.
Hoppas att allt detta ändrar sig när jag känner tryggheten oftare, att jag blir mer säker på saker och ting.
Nu är jag på bussen och är på jobbet om 30 min typ.
Ska läsa lite och hoppas på att jag kan koncentrera mig på boken då Nicklas spökar i mitt huvud hela tiden.
Trodde aldrig att det skulle bli så här seriöst och att vi skulle känna så som vi gör för varandra.
Nykära varje gång vi ses och vi är nästan som två tonåringar.
Har sex mer eller mindre jämt och kan ligga i soffan helt inslingrade i varandra en hel dag och kväll och bara vara.
Det är en underbar känsla.
Att han visar nya sidor, vare sig dom är bra eller dåliga och att han är lite svår gör inget.
En dag knäcker man kanske den nöten och får veta vad som gömmer sig bakom dom bruna ögonen.
Träffade några av hans vänner i Lördags vilket faktiskt va rätt kul även om jag känner att jag inte riktigt platsar där.
Men jag får ju reda på mer om Nicke igenom att se på hans umgänge.
Ingen invecklad analys men visst synar jag dessa människor men inte på ett negativt sätt.
Dom va i alla fall schyssta och det är det som räknas.
Nu ska jag öppna min cola och käka min frukost som jag köpt på subway.
Ha en kalas-bra dag!
