Vi säger att allt är bra.

Jag har haft två dagar som har varit bra dåliga. Alltiså inte jättekassa och inte heller jättebra.
Så många tårar har fällts och jag är så bitter att jag är jag.
Om man ändå kunde välja sitt eget liv i förväg.
Va det meningen att allting skulle gå så käpprätt åt helvete för mig innan allt gjorde det eller blev allt bara som det blev på vägen fram?
Va det meningen att livet skulle svika mig så jävla hårt för att det va meningen att jag skulle bli skadad?
Och hur tänkte den som skrev mitt livs manus att jag skulle kunna överleva allting? Ännu mindre sen på egen hand när min mammas sidor tog slut.
Vem fan ska jag gråta ut hos och vem kan jag vara med som inte behöver fråga hur det är utan ser det ändå, någon som kan läsa mina tankar?!
All jävla skit som tynger mig tänker jag inte slänga på någon annan heller, mamma fick det utan att det va meningen men hon kunde nog läsa mina tankar. Det räckte att hon träffade mig i 2 minuter så visste hon vad jag tänkte och kände. Hon märkte även över telefon om det va någonting.
Mamma hade dom där supermorsa krafterna som alla bra mammor har, dom känner och vet ändå och det är ju bra det med tanken på att barn inte säger allt till sina föräldrar.
Hon visste mycker mer om mig än vad jag hade en aning om. Det berättade hon för mig när vi fått hennes besked om att skiten spridit sig.
Hon öppnade sig på ett annat sätt efter att hon fått reda på att hon kämpade mot klockan. Vi har alltid haft en egen relation men det blev annorlunda när hon sa att hon visste saker om mig som ingen annan visste.
Nu vet ju dock nåra få och ibland undrar jag varför jag sagt någonting överhuvudtaget. Vissa saker är bättre att bära på själv även om det faktiskt kan göra så att man går under.
Man orkar inte mer efter ett tag utan då finns det inte så många fler utvägar. Men jag tror nästan jag mår sämre över att jag sagt vissa saker till andra då det är mitt liv det handlar om.
Det är inga småsaker direkt.
Jag kan vara öppen i bloggen men den skiten som skrivs här är en ganska liten del utav alla dom mörka hemligheter som jag bär på.
 
Det är därför jag ofta hatar mig själv, därför jag inte vill vara jag.
Men jag vill absolut inte va nån annan heller eftersom när det är och har varit bra i mitt liv så har det varit så jävla bra. Men allt det dåliga ligger hela tiden i skuggan och väntar på att jag ska tro att allt är så bra det kan vara, för att då attackera stenhårt och där kom bakslaget.
Vad jag än gör, vem jag än är med eller vad jag än pratar om så spelas filmer och bilder upp på näthinnan ifrån tider jag helst av allt vill glömma.
Det känns som att jag lever i en lögn många gånger även om jag är väldigt bra på att försöka leva här och nu i verkligheten.
 
Nicke kom och spräckte min bubbla, vilket jag är rätt glad över. Jag tror nästan att jag har enklare att bearbeta allt när jag är så pass öppen som jag nu är. Men det finns fortfarande en järnridå i vägen.
När jag gick runt stängd och ganska oberörd av mycket så va det ju inte mycket som fick bearbetas heller. Jag gick till psykologen men det hjälpte ju ingenting alls då jag sa det som skulle sägas och det som förväntas att höras men sedan struntade jag mycket i resten när jag kom hem igen.
Nu gräver vi i problemen, vi löser det som går att lösa och vi bearbetar det som måste förminskas.
Det som hemsöker mig i drömmarna och i tankarna om nätterna är sådant som inte får ta så mycket tid, det är sånt som ska förminskas.
Alla minnen kommer för all framtid att finnas kvar, jag kommer fortfarande se bilder och känna dofter. Reagera på beröringar och ibland rygga tillbaks vid hastiga rörelser.
Ingenting kommer någonsin att försvinna helt men man kan göra att det går att leva med utan att man vill dö varje dag.
Hade man kunnat glömma hade jag gärna gjort det men jag får helt enkelt använda mig av mina erfarenheter. Man kanske kan hjälpa nån annan en vacker dag med hjälp av det jag själv har fått utså.
 
Jag tänker försöka vara stark, men det är svårt när inte mamma längre finns som man kan bolla skiten med. Min psykolog vet nästan allt men henne kan jag inte ringa när som helst, henne gråter jag framför så lite som möjligt.
Hon ser om när nåt är fel men hon är bara där en timma i veckan och vid behov. Aldrig dygnet runt.
Utan mamma tar allt lite längre tid för när jag behöver prata om något så håller jag det nu inne istället, det blir att det ligger och gror i några dagar.
Jag höll mig ifrån att prata även när hon levde men hon kunde som sagt läsa mina tankar och se vad det va som grämde mig vare sig det va att jag kände mig ensam eller om jag va rädd för att en idiot som M skulle stå utanför dörren.
Ingenting undgick mamma.
 
Nu dom sista två dagarna så har det varit mycket tankar, jag har varit väldigt tankspridd.
Mycket mamma och mycke gammal skit som flytit upp till ytan. Mardrömmarna har invaderat ganska hårt den senaste veckan. Jag vågar knappt sova för att jag ska se dessa människor, blåa tapeter och annat.
Att behövna vakna upp helt genomsvett, anfådd och med ett hjärta som rusar börjar bli rätt påfrestande. Efter uppvaknandet är man livrädd för att somna om och att man skall fortsätta i drömmen där man slutade..
Dom nätter som är lugna är det inga problem att vakna ensam men nätterna som gör mig rädd hade jag varit överlycklig om någon hade legat bredvid.
Helst Nicke som man hade kunnat krypa lite närmre och borra in huvudet i hans bröst eller rygg/nacke för att känna lite trygghet och för att förstå att man är i verkligheten igen.
Ensam går jag upp och äter istället, det brukar lugna mina nerver.
 
Så min dag har gått ut på att hata mig själv.
Jag har försökt att göra mig fin genom att sola och sånt man ser fräsch ut av men jag ogillar mig själv lika mycket ändå.
Sådana här dagar blir ofta ett minne blott väldigt fort, men när man är i det så suger det hårt.
 
Nu ska jag göra käk för det funkar alltid när man mår kass.
Trevlig kväll för fan!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0