dubbeldiagnos

Allt är bara mörkt och jag hatar det.
Det enda ljuset jag ser är min mamma och mina syskon medans allt runt omkring bara susar förbi och jag hinner inte med.
Jag önskar nästan att jag kunde belasta någon annan med en del av mina tankar just nu så jag slapp att bära allt inom mig själv.
Mitt huvud kommer snart att implodera.
Jag till och med önskar att man kunde spy upp all ångest men det vet jag att det inte fungerar heller..
Man blir bara hungrig efter att man har spytt och så avskyr jag det där att man inte kan andas.

Men jag fortsätter att le utåt och se glad ut. Det finns inte mycket annat att göra.
Bara låtsas.
Önskar att jag nu också kunde gråta men ångesten fyller även det utrymmet och har blockerat hela tårkanalerna.

Varför gör livet så ont?

Någon gång måste dom här jävla nedgångarna försvinna, men jag vet innerst inne att dom inte gör det. Dom försvinner aldrig.
Man lär sig bara att hantera dom.
Men ibland känns det som att jag inte kan göra det.
Uppgångarna är bra mycket enklare faktiskt för dom är inte längre så ofta och jag blir inte psykotisk och lägger mig på spåret längre.
Men som sagt, det va en gång och jag va inte mig själv.
Då fanns det ju dock några människor som gjorde så mycket för mig.
A (en klient på IRIS) som kom och drog mig av spåret.
Och underbara Agneta, min kontaktperson.
Hon gjorde mycket för mig den kvällen innan taxin kom som skulle ta mig till psyket på Uppsala sjukhus.
Jag blev dock mer psykotisk när jag kom dit och hade en helt sjuk paranoia som aldrig ville släppa.
Jag anklagade personalen för att ha kameror i alla rummen som jag skulle befinna mig i, att försöka förgifta mig med maten och tabletterna jag fick. Trots att det va exakt likadana tabletter som jag ätit i flera år.
Samma märken och det va helt enkelt samma allting med dom.
Men enligt mig hade dom mixtrat med dom.

Att vara bipolär är ett helvete många gånger.
I alla fall dom dagarna då allting känns jobbigt och tungt.
Maniska eller hypomaniska faserna är långt ifrån lika jobbiga nu för tiden.
Känner knappt av dom längre.
Men dessa depressioner.
Så mycket tankar på döden och allt kretsar kring det dåliga.
Ångest för allt och mår dåligt över minsta lilla.
Inte värd någonting och som sagt.
ALLT ÄR ÅT HELVETE...

Äh, jag ska gå och hänga mig en stund nu och sen ska jag nog titta på film och sova.

Hej...