Inga tabletter i världen kan rädda mig.

Allt känns för jävla meningslöst idag.
Det är så jävla grått och svart och det är nog inte mycket som skulle kunna göra det värre.
Jag är fortfarande uppåt men det är på ett stadie som jag inte är riktigt van vid, att jag mår skit kass fast ändå är uppåt. Brukar ju må rätt så okej ändå även om jag går och känner en jobbig känsla i kroppen och huvudet.
Nu mår jag verkligen bara skit och jag vet inte hur jag ska göra för att må bättre.
Försöker med allt men det verkar ju inte fungera speciellt bra.
Vill bara sätta mig ner och gråta, gräva ner mig under ett hus i nåt litet hål och aldrig mer komma upp.
Har ätit så mycket tabletter idag för att ens klara av att gå utanför dörren i morse att jag är helt slö i huvudet men ändå gör det så jävla ont och ångesten sitter uppe i halsen på mig.
Om man kunde spy upp allt det onda så hade jag gjort det flera gånger om, jag hade börjat redan igår.
Jag får sjuka syner när jag sitter och tittar för länge på något.
Som vid frukosten när jag satt och stirrade ner i min youghurt såg jag mig själv med rakbladsliknande naglar stå och klia upp hela armarma tills hela huden va i strimlor.
På tåget när jag satt och halvsov i morse trodde jag att jag va på väg ut på rälsen framför tåget, eller när jag stod och skulle gå på bussen vid centralstationen såg jag hur jag själv sprang förbi bussen och ut på vägen där det åker väldigt mycket bilar på morgonen.
Är det någon undertryckt dödslängtan som kommit fram för att göra sig påmind eller är allt verkligen så svart att jag har börjat se mig själv ta livet av mig i samma ögonblick som jag väljer motsatt val?
Som att istället för att ta oshyveln och skala av mig huden så skär jag i osten istället, vilket är den normala saken att göra.
Är det endast morbida tankar eller riktiga självmordstankar?
Ser jag på alternativen eller är alla dessa vakendrömmar till för att jag ska få utlopp för min ångest på något sätt?
Det är ju okej att leka med tankarna och att sväva iväg i den mån att man faktiskt inte går till handling.
Jag ska ju lära mig att gå tanken hela vägen ut men oftast i dessa tankar blir det svart och jag antar att jag dör i tanken då. Inte den då jag stod upp med rakbladsnaglarna framför alla vid frukostbordet här på jobbet med armarna skurna som strimlor, då blev det inte svart utan det va precis som om ingenting överhuvudtaget va fel. Så blev jag ju avbruten ganska snabbt också eftersom folk pratar rätt mycket och då går man ju in i samtalet istället.
Men så långt jag kom där så va det ingen som reagerade och det va en sån grej som alla sett förut nästan. Urskum tanke.
 
Hur fan ska jag komma ur detta ekorrhjul nu då?
Så jävla små saker som triggar tankarna till något dåligt också.
Just nu räcker det att någon har skrivit till mig och valt ett ord fel så att jag tolkar det på ett helt annat sätt än vad det är menat, aldrig till det bättre.
Någon säger någonting och jag tror att det är en pik på det ena eller andra sättet.
Slutar folk prata så är det för att jag är i närheten, inte för att samtalet faktiskt kanske är över och allt redan va sagt om den saken.
Allt blir väldigt konstigt och det är mycket värre för mig än någon annan när det kommer till min tolkningsförmåga i detta tillstånd. Även om jag kan bli sur, ledsen eller rent ut av arg för att någon gör eller säger en sak till mig som är menat väl så är det ju ändå i mitt eget huvud som allting blir mycket värre än vad som visas utåt. Det gnager verkligen inuti mig och jag kan gå och tänka på det i flera dagar.
Så min reaktion utåt, om det överhuvudtaget blir någon, är mycket lindrigare än den reaktionen som är i mitt huvud.
Och det måste ju folk vara medvetna om också, att jag reagerar på saker jag i normala fall inte skulle bry mig ett skit om.
Sån som jag inte va förut är jag nu men det är övergående.
Okunskapen är min värsta fiende i relationer till andra människor just nu.
Jag hoppas folk kan låtsas förstå i alla fall och inte bli jätte trötta på mig för att jag säger och gör lite underliga saker, blir sur i onödan och brusar upp för ingeting.
Det kan verkligen inte hjälpas och jag kan inte göra någonting åt det heller. Hade jag det så hade jag ju varit vanliga jag och inte betett mig så som jag gör.
Så ha överseende!!
 
Jag och Lizze pratade lite om det här igår, och vem bestämde egentligen att det är vi som känner allt lite mer än andra är psykiskt sjuka? Kan det inte vara så då att det är så att alla andra som inte är den typen av känslomänniska som vi med diagnoser, att det är dom som är konstiga och inte vi?
Vem säger att det är fel att känna mycket?
Det kan ju lika gärna vara så att vi mår dåligt för att så många människor säger att det är fel att må och vara som vi.
Psykfall som vi så fint får heta.
Om det hade varit så att alla med dessa känslosjukdomar va friska och alla andra "sjuka" så hade ju dom mått lika dåligt som vi gör fast för att dom känner för lite.
Dom hade fått äta mediciner för att känna mer och inte vara så jävla gråa.
Jag undrar hur det hade sett ut om det varit så att det va tvärt om ett tag..
 
Nej, nu måste jag forstätta jobba.
Hej!
 
Här får ni nåt att läsa!
http://www.bipolarsjuk.se/

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0