Det är Fredag kväll och jag sitter på jobbet.
Jag är trött i huvudet, varm och saknar min man där hemma.
Dagen har varit riktigt lugn och jag har mest tagit tillvara på sommaren nu när den har dykt upp ifrån ingenstans.
Låg i solstolen på pappas baksida och har fått bra med färg på framsidan, tyvärr blev det molnigt och jag fick bråttom hem så baksidan fick inte alls lika mycket färg.
Förhoppningsvis så är det fint väder imorgon så jag och Nicke kan smyga iväg till Lycks och lägga oss där en stund.
Fick bakat krämbullar idag också, det va intressant att få till det.
Men det gick och jag är rätt så nöjd med resultatet, inte riktigt som jag ville ha den men inte långt ifrån.
Sen kom kärleken hem från jobbet och jag fick börja senare idag så vi fick umgås en liten stund i alla fall.
En invigning av balkongen så där innan jobbet vart ju inte helt fel.
Önskar så jävla hårt att jag kunde få sova med han i natt.
Icke då!
Istället får jag ligga ensam i sängen på jobbet, blir telefonen som får vara min sängkamrat i natt.
Idag är en sån där dag då jag helst inte hade velat vara utan han en sekund.
Jag vill ha hans närhet.
Får fortsätta med mitt jobb här och få lill-fröken här i säng då ögonen snart går i kors på henne. ;)
Jag vill va med Nicke tills världen går under och sedan också i nästa värld.
Trots att jag kan bete mig helt vedervärdigt så står han ändå kvar, och likaså står jag där när han beter sig mindre bra.
Även om mina fel kan vara lite värre.
Han är min klippa och den jag kan luta mig tillbaka på när klockan står still och allt runt omkring rusar.
Min egna underbara varelse, min man!
Sov gott rymdfolket och alla andra också!
Det är Onsdag och jag har varit vaken sedan mannen min gick till jobbet.
Hade tvätt tiden mellan 7-10 så det va bara att gå upp och skutta ned till källaren.
Nu är äntligen allt klart även om jag gärna hade velat tvätta ett täcke också men får se om min granne ska tvätta eller inte så jag kan få med det.
Just nu känner jag mig nedstämd, ledsen, ångestfylld, deprimerad, gråtfärdig och kräkfärdig. Lite avundsjuk och ångerfylld också.
Den lilla jag hade är borta och den kommer aldrig komma igen.
Därför är jag ledsen, därför är jag deprimerad. Min bipolär-depression blir påspädd av saker som hela tiden händer i min omgivning och som har hänt också.
Denna lycka och det som gör att livet går runt händer hela tiden men hos mig finns inte den lyckan och inte det som får livet att går runt heller.
Jag hade mått dåligt utan allt som händer runt om men när det hela tiden dyker upp framför mina ögon så går det inte att släppa det.
Destruktiva tankar har återigen funnit sig i mitt hus och i mitt huvud.
Hela tiden ser jag mig själv i olika situationer där jag ska ta livet av mig, oftast med en pistol. Och som tur är så har jag ingen direkt kontakt på några sådana så jag kommer ju inte kunna göra tanken till en handling.
Det är dock inte det enda sätt som jag ser mig ta självmord.
Hängning, drunkning både i sjön och badkaret, hopp från hög höjd (låter som en sportgren), överdos osv..
Jag vill egentligen inte dö någonstans där inne men samtidigt vill jag absolut inte leva i det här heller.
Flytta utomlands och komma bort ifrån allt och alla jag känner, stänga facebook och starta ett nytt liv.
Att vara i olika faser i livet som dom som finns runt omkring, både sina nära och dom som är lite längre ifrån är största anledningen till att jag känner mig så oduglig.
Som att jag inte har åstadkommit nåt alls och som att jag fortsätter trampa luft.
Tankarna finns med hela tiden vad fan jag än gör och dom är smärtsamma och visar ingen nåd.
Om jag bara kunde glömma och om jag inte hade haft så mycket som påverkade mig då jag ser vad som händer överallt och alla andra.
Jag kan inte sova, jobba, fota, titta på tv, ligga, baka, lyssna musik, handla, cykla, läsa eller göra någonting överhuvudtaget utan att tanken finns där.
Min psykolog visste inte vad vi kunde göra åt saken heller, det sitter för inrotat och jag har ju försökt allt nu utan att kunna få tanken ur huvudet ens en liten stund.
Nästan så jag börjar undra vad som kommer först?
Olyckan och döden eller lyckan och livet.
Av någon anledning känns det som att det första alternativet är närmst till hand.
Det som sitter och gnager på varenda ben i min kropp får ju mig också att fundera på om jag tagit dom rätta valen senaste 2 åren?
Drogfriheten kom ju innan det och det är enda valet jag riktigt känner att jag har gjort rätt med sen 2006.
Jag är osäker på allt annat och jag kan inte riktigt känna att jag gjort så mycket mer rätt.
Att jag tog hand om min mamma och bror, när mamma va sjuk känner jag ju självklart att det va nåt jag gjorde rätt.
Allt annat känns bara som en sörja av osäkra val som inte tagit mig någonstans direkt.
Nej, nu har jag fått ut lite av hur det ser ut i mitt huvud just nu.
För det mesta är jag tankspridd och nedstämd. Medicinerna hjälper ju något men det kunde varit så mycket bättre.
Jag älskar Nicke mest av allt men jag väljer att inte prata om sånt som finns i mitt huvud för att jag inte orkar sätta ord på det jag hela tiden känner.
Han skulle ju heller aldrig förstår hur mycket han än ville och hur mycket han än försökte.
Min Underbara man, vi är som kardborreband.
Utan dig vore allt fruktansvärt grått och trist, även om jag ser allt mycket på det viset nu så gör du det lite lättare.
Men jag ska återgå till mitt städ och så ska jag försöka svara på lite undersökningar också.
Ha det gott så länge alla!
Kisses n' Hugs
Det är tisdag idag och jag skall jobba natt, jag har cpigt ont i halsen och kan inte andas genom näsan.
Men det är pengar och sådana måste man ju ha så det är bara för mig att jobba.
Denna veckan blir det ganska mycke jobb och det är bra med tanken på att jag bara jobbade en dag förra veckan då jag va hemma i fredags.
Så det är jobb idag, sen dygn på torsdag och sedan söndag. 2 natt och 2 dag denna veckan, perfekt 48 timmars arbetstid denna veckan.
Igår gjorde jag iordning våran balkong här hemma, det enda som fattas nu är blommorna och mina balkonglådor fulla med blommor men det får bli ett senare kapitel då jag har 150kr kvar på kontot denna månaden.
Och det är många dagar kvar tills det kommer in några mer pengar.
Mina tankar dom senaste dagarna har varit överfyllda med tankar som jag helst hade velat slippa och även tankar på alla människor som jag saknar.
Det är ju ganska självklart att jag saknar min mamma väldigt mycket och jag kommer alltid göra det då vi hade en väldigt speciell relation som va väldigt intensiv på slutet eftersom jag mer eller mindre bodde hos henne och va med henne dygnet runt.
Vissa dagar saknar jag henne mer än andra och det har ju sina orsaker, sedan saknar jag henne också då jag inte har någon att prata med på det sättet som jag gjorde med henne. Jag vill inte prata med någon annan så heller för vem kan förstå en så som ens mamma gör?
Jag saknar ju inte bara mamma utan en del levande personer också. Jag önskar att dom ska veta vilka dom är men är ju inte helt säker på att ni förstår, men jag hoppas det i alla fall.
Men jag såg nu att klockan va mycket och jag måste springa iväg till ica och köpta bröd och sen är det snart dags för mig att börja jobba.
Ni får ha en fortsatt trevlig eftermiddag/kväll!
Tjipp!
