Jag älskar att hata.
Jag är en sådan person som har mycket närmre till hat än kärlek.
Kärleken är svår, gör ont och är samtidigt jävligt underbar. Ändå så älskar jag att hata mer då jag får utlopp för mina tankar genom att hata, det får jag inte när jag älskar.
Det är få personer jag älskar men så otroligt många jag hatar, på många olika sätt.
Jag antar att det är lättare att hata människor med tanken på att jag hatar mig själv på många olika sätt, mer än jag älskar mig själv, jag älskar iofs inte mig själv någonstans utan det bästa jag känner för mig själv kan någon gång vara att jag är okej mot folk.
Jag kan dock känna mig stolt att jag fixat att bli drogfri och hålla mig så här länge.
Stoltheten är nog den bästa känslan som kommer närmst "kärlek" till mig själv.
Jag ser så lite positiva saker i mig själv och jag vet inte varför, andra säger till mig att min bild är helt fel.
Det är inte bara bilden av mig själv utseendemässigt jag ogillar utan det är ju även det som finns där inne.
Att älska att hata är lättare än att hata att älska, för jag hatar inte att älska även om jag önskar att jag gjorde det ibland.
Det hade hjälpt mig att hålla människor på distans och det är egentligen så jag alltid trivts att ha det.
Dom flesta vänner jag har haft är sådana som har kommit och gått, få är några som gäller för evigt men jag har i alla fall sådana. I förhållanden har jag varit stängd och frånkopplad. Mot familj och släkt har jag också försökt att distansera mig från.
Det skulle aldrig fungera att ha ett sånt förhållande med Nicke och därför är det någonting jag definitivt jobbar hårt på, att inte vara rädd för den närheten vi har trots att jag faktiskt är rädd för att vara så nära.
Hatet jag har inom mig går tyvärr ut över mig själv många gånger på så sätt att jag är elak eller skadar någon jag älskar istället.
Det har alltid varit så och kommer antagligen förbli så. Hur många gånger jag än försökt att ändra på det så blir det bara så utan att jag kan göra ett skit åt det.
Utan förvarning så säger eller gör jag någonting mot någon och vem har jag att skylla på mer än mig själv, trots att det är omedvetet. För det är oftast så, omedveten dumhet som bara ploppar fram.
Vem fan blir inte frustrerad när nåt sånt händer?
Alltid förstör jag för mig själv på ena eller andra sättet, hoppas fan jag kan låta bli den här gången.
Jag är ett hopplöst fall som ingen jävel kan laga eller förstå sig på helt hundra.
Min sjukdomsbild gör ju det ännu svårare att kunna klura ut mig med tanken på att jag många gånger agerar efter hur min bipolära sida är vaken eller ej.
Jag önskar att den alltid sov men det vill den ju fan inte göra.
Enklast hade det bara varit att få ett avslut på all skit någon gång, jag skonar både mig och andra ifrån den skit som dom skulle få stå ut med av att leva vidare sida vid sida med mig som djävulen.
Hur många gånger har jag denna veckan fingrat på rakbladet för att se om det kan ta mig till slutet, inte skurit mig eller något utan haft det där som en vrickad tröst.
Jag vet inte heller hur många gånger jag har fantiserat ihop olika sätt att avsluta livet på framför spegeln.
Hade jag inte haft spärrarna som dom flesta människor har som inte är psykopater så hade jag antagligen strypt mig själv.
I nuläget är jag dock inte i behov av att göra något sådant, jag har tankar om det vilket jag iofs alltid har.Men jag har i alla fall inte tänkt att göra något sådant.
Istället är jag mer rädd att jag stänger av nu..
Jag har blivit paranoid igen och jag vet inte varför.
Antar dock att det är mina omedvetna dumhet och all annan skit som har gjort att jag känner hur luften ändrats.
Från klar och frisk luft till något tungt och svårt. Jag får andnöd och mitt hjärta rusar mer eller mindre hela tiden.
Det känns som en början på en panikångest någonstans där inne men som att den aldrig kommer att bryta ut.
Något känns obehagligt och jag försöker klura ut någonting jag inte borde göra.
Något känns obehagligt och jag försöker klura ut någonting jag inte borde göra.
Jag undrar om jag börjar bli sjuk igen på riktigt och inte så där lite.
Det börjar ju oftast med paranoian mot allt och alla och jag lyssnar på vartenda ord som någon säger till mig eller till någon annan. Är ju mer eller mindre alltid paranoid men inte på samma sätt som nu.
Jag som lovade mig själv när jag träffade Nicke att jag ALDRIG skulle analysera någonting mer.
Allt gör ont på något konstigt själsligt sätt, den svarta luften i hålet i bröstet trycker hårt mot revbenen och jag vet inte riktigt vad jag håller på med själv.
Är det här början på ett total haveri eller är det början till en avstängning?
Jag är inte riktigt säker själv på vad som är vad och det skrämmer mig mest.
Varför förbereder sig min kropp på en smäll som är så hård att den måste komma från en annan värld och varför leker min djävul och goda fe jage runt mitt huvud?
Vem skall vinna och vem håller mig kvar?
Hur mycket jag än försöker att inte förbereda mig på någonting alls så har jag inte mycket själv att säga till om när mitt huvud väl sätter igång.
Ringde Borås idag och sa hur jag känner och hur fort det vänt från att vara varken bättre eller sämre, till förberedelser inför jordens undergång.
Jag hoppas detta är ett tillfälligt tillstånd och att det går över tills imorgon.
Är det min dröm som triggade mitt huvud till detta?!
Att bli strypt av någon i drömmen där dom jag tycker om är med gör att jag också blir osäker på allt.
Hoppas paranoian bottnar i det, att jag inte vet om vem det va av alla dom jag älskar som till slut ströp mig.
Vem tröttnade och vem högg mig i ryggen?
Jag ska fixa med tvätten nu och sedan iväg och kolla lite schema m.m.
Trevlig kväll!
Vart jag mig i världen vänder, står dom där med sina händer.
Det är någon som skriker, någon skriker på mig jävligt högt men det är bara jag som hör.
Så fort jag känner mig lite säker så börjas det igen.
Små viskningar till en början och sedan blir det bara högre och högre, till det bara är skriken kvar.
Jävla drömmar och minnen!
Det är när jag är som mest utsatt som dom passar på.
Jag önskar dom kunde kontrolleras men istället vinner dom och jag känner mig precis lika värdelös, oönskad och avskyvärd som förut.
Jag blir paranoid och misstänksam mot alla efter en sån här dröm, även ljud känns farliga.
Ord kommer bli analyserat i småbitar, samma gäller beteende och saker man gör eller inte gör.
Jag granskar till och med mig själv under luppen en sån här dag.
Det finns bättre sätt att vakna på än med hjärtat i halsen och hela huvudet proppat med fix idéer från en hemsk dröm.
Antagligen kommer jag va sönder stressad hela dagen pga det här.
Det bästa hade varit om jag får nåt annat att tänka på idag, nåt bättre än tv-spel att sysselsätta mig med.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att känna mig så som nu.
Allt blir små tecken som känns som sanningen, en hård sådan.
Utan pardon!
Ett skott i pannan hade varit mildare.
Helt plötsligt ser jag allt jävligt klart!
Jag är ingenting, luft!
Jag försöker se på vad som finns, men man ser inte skogen för alla träd.
Hoppas Ågren kan värma mig i sin välbekanta stora famn nu, för han vet.
Trots att han är en av mina värsta fiender så känner jag han bättre än alla andra halvfigurer.
Han ger mig nån sorts tröst när ingen annan kan.
Välkommen till min värld och min morgon!
Det är inte ens värt att gå upp nu för jag orkar inte prata med någon och Nicke är fortfarande vaken sen igår.
Jag orkar inte ta det här och jag orkar inte ens låtsas att det här är en bra morgon.
Får smyga upp och ta nåt lugnande så jag kanske kan sova nån timma till.
Kan alltid hoppas nästa uppvaknande blir något bättre.
Bäst att inte hoppas på för mycket..
Återkommer under dagen!
Emotionellt störd!
Har ni ofta dagar då ni vaknar och inte känner ett skit, dagar då ni hellre stannar kvar i sängen för att ni kan ändå inte känna någonting alls och då undrar till vilken nytta man skall slänga benen över sängkanten?
Jag har väldigt sällan sådana här dagar men dom kommer lite då och då, några få om året.
Det kommer på morgonen och försvinner när jag lägger mig igen.
Antar att det har en del med mitt drömmande att göra då jag blir helt tömd på känslor under tiden då jag drömmer, för att sedan vakna utan att känna någonting.
Jag kan fortfarande tycka saker dagar som denna men jag kan inte känna dom på samma sätt som vanligt.
Det känns grått och det är också dessa dagar som jag känner mig som den mest ensamma människan i hela universum, jag kan stå bland tusen människor och ändå känna mig ensam.
Det är som att jag redan ligger i graven med endast mig själv och tystnaden. Då brukar mitt sovrum få agera grav. För jag hör ändå bara brus.
Nu bor ju Nicke här också och då går det inte riktigt att göra som förut och ligga kvar i sängen hela dagen hur mycket jag än vill. Och jag hör ändå hans röst.
Fast nu när jag har varit uppe hela dagen så fattar jag ännu bättre varför jag ligger kvar i sängen när det är så här.
Ingenting jag gör tillför mig någonting och det är ytterst få saker som faktiskt ger mig någon sorts känslomässig reaktion.
Beröring kan antingen ge bra eller dålig men inget där i mellan. Ord är ord och inte mycket mer och resten är bara skit samma.
Jag känner mig glad över att denna dagen strax är slut i alla fall då slipper det vara så här mer. Imorgon är det över och det kan jag ju tacka någon för att detta bara är ett tillfälligt tillstånd.
Är det detta som är en emotionell störning, eller en del av den bara?
Jag har legat och skrivit på den här jävla bloggen i flera timmar idag för jag har flera utkast som jag har velat skriva klart men blev bara trött på dom allihopa. Så mycket tankar men det kan bli på tok för mycket dagar som denna då jag sover kass.
Nu är maran efter mig igen och den har gett mig så jävla mycket funderingar om det livet som aldrig blev.
Tankarna kom lite innan jag började drömma massa igen men dom har blivit värre nu när jag drömt så mycket konstiga saker dom senaste 3 dagarna.
Jag mådde piss av samma anledning för något år sedan och pratade mycket med mamma om det eftersom hon är en av dom som faktiskt förstod mig när det kom till den saken.
Dom senaste 3 åren har jag blivit halvt ihjäl-tjatad om att jag inte ska ångra någonting jag gjort i livet utan se det bra i det istället.
Detta är dock en sådan sak som jag tror att jag alltid kommer att ångra. Bilderna är för starka för att glömma, känslan hur det va i just dom minuterna och hur allt såg ut.
Jag kommer aldrig att glömma det men när jag pratade om min psykolog om det så fick hon mig att fundera lite på hur man skulle kunna avdramatisera det i senare.
Hon sa att i framtiden när andra delar av livet är på väg att fullföljas så kommer alla dessa tankar komma igen, säkert mer än förut då frågorna säkert blir ännu fler men då kommer jag också att kunna se det på ett annat sätt och jag kommer nog också att kunna lägga det bakom mig på ett sådant sätt att det inte längre är ett minne som gör ont utan bara ett minne som inte känns speciellt mycket alls.
Det går inte göra ett skit åt det längre, det finns inga tidmaskiner eller några klockor att spola tillbaka tiden för att se vad som hade hänt om jag inte valt som jag gjorde.
Då fanns det inte tid att tänka utan bara att välja och jag valde, rätt eller fel kommer jag aldrig få veta även om jag nu tycker att det va fel val för då visste jag inte att min mamma skulle bli sjuk och dö men det vet jag nu.
Med mammas bortgång kom alla dessa liv och död frågor upp hela tiden i olika former.
När? Var? Hur? Vem? Vad?, kommer alltid vara frågorna men det kommer aldrig finnas några svar.
Maran ger mig många andra konstiga tankar och funderingar, inte bara som handlar om liv och död. Mycket annat också.
Drömmer en del om otrohet, knark, möten med människor som jag önskar att man kunde sudda ut från minnet, gamla traumatiska upplevelser händer på nytt fast med andra människor som jag känner osv.
Det är ett sånt virrvarr av konstiga drömmar att jag inte får en lugnt stund.
När jag vaknar så vill jag helst av allt sätta på en komedi för att glömma drömmen och kanske försöka våga somna om en stund senare.
Krypa intill Nicklas och snosa i hans nacke för om jag känner hans doft så vet jag vart jag är och att jag inte fortfarande är i drömmen.
Jag känner mig trygg när jag vaknar upp i sängen och han ligger bredvid efter en jobbig dröm, jag kan lättare somna om för jag vet att han är i närheten när jag vaknar nästa gång.
Även en dag som denna blir lite lättare bara av att veta att han finns i närheten.
När är så pass likgiltig som jag är idag så kan jag ändå känna vissa känslor som små frön som växer någonstans inuti bröstkorgen. Jag kan känna att jag är älskad någonstans där inne av Nicke.
Det är inte så att jag bara vet det för att han har sagt det idag utan ibland känns det som en liten gnista och så känner jag känslan.
Tur är väl det att det finns något litet där inne som säger hur det är när man inte kan må.
Det blir att slänga sig i sängen nu och hoppas på att drömmarna inte skall vara allt för intensiva nu i natten.
Ska ta en snabb dusch innan också och sedan byta sängkläder.
Mannen min sitter och spelar på datorn så det blir nog lite Dexter under täcket.
Ciaoo!
Det svarta 2012 är äntligen över.
Det är första fredagen 2013, ett nytt år som jag hoppas kommer bli och vara allt som inte förra året blev och va.
Förra året va så präglat av död, elände och sorg.
Hur mycket gick egentligen rätt förra året?
2012 kommer så länge jag lever vara det värsta året i mitt liv.
Det kan ju mycket väl bli så i framtiden att nåt ännu värre händer i mitt liv, men nu så kommer jag alltid minnas 2012 som ett svart år, året då min mamma försvann men också många andra.
Jag kommer också komma ihåg det bra som hände, att jag träffade Nicklas. För det va det enda riktigt bra.
Att jag vågade ge efter och släppa in någon annan i mitt liv igen, ge upp ensamheten och ge efter för känslorna.
Men allt det här med känslor har också fått mig att inse att jag hela tiden måste springa ifrån den gamla Alex, hon passar inte in här och hon är den som kan förstöra mitt liv på riktigt.
Hon hinner ikapp mig titt som tätt, oftare sedan jag tryckte på knappen för att sätta på känslorna igen.
Jag blir så vilse varje gång hon knackat på min rygg och gett mig den vanliga käft-smällen. Då kommer allt hat mot mig själv upp till ytan, avskyn och äcklet.
Igår ville jag ställa mig i duschen med en disksvamp och skrubba bort allt det äckliga och onda, jag hade skrubbat tills huden varit borta om det nu hade krävts.
Men bara för att utsidan är ren så gör inte det insidan ren, där är det svårast att ta bort alla spår.
Jag skulle gärna druckit rengöringsmedel om det inte hade frätt så förbannat på allt som behövs inuti kroppen.
Och inte har jag den blekaste om hur jag ska göra för att få bort allt.
På grund av henne sitter jag många gånger och dinglar med benen på vardera sida av gränsen mellan av och på.
Jag skulle göra vad som helst för att inte stänga av igen men ändå är jag där många gånger och snuddar.
Men många små saker blir en stor sak, bara grejen att vakna bredvid Nicke på morgonen är en sån sak som påminner mig om varför jag ska stanna kvar i nuet och i känslorna.
Han är orsaken till att jag inte bryter av allt och stänger av igen hur mycket jag än vill det.
För det är en sådan sak som jag många gånger önskar mest av allt att göra, men jag kan inte bara tänka på mig själv nu för jag har ju också han att tänka på.
Jag vet tyvärr inte än hur jag ska göra för att stänga ute äckelkänslorna. För det är dom som känns värst.
Det finns inget bra i mig utan endast det äckliga och det onda, det som förstör och drar i mig i tid och otid.
Och jag vet att jag har mig själv att skylla för allt, jag är den enda som har orsakat allt det här och jag är den som också kommer att få leva med det så länge jag lever. Jag kommer att få bära all skit men jag hoppas att det en dag blir lite lättare att leva med.
Jag ska försöka att gräva ner en del av det jobbiga från det förflutna så kanske man kan leva med det utan att deppa ihop varje gång det flyger förbi i ögonvrån.
Jag tar gärna många överraskningar i år så länge dom är bra, jag hoppas på några faktiskt.
Det blir förhoppningsvis ett spännande år och jag önskar mest av allt att ha Nicke med mig.
Jag hoppas på att få göra detta året till något bra på många sätt. Spendera tid med vänner vilket inte blev mycket av förra året. Hoppas på att sorgen släpper något så när då årsdagen sedan närmar sig.
Jag hoppas på att kunna återta mitt liv och inte längre vara styrd av det som är dåligt och det som gör ont.
Vill få ett jobb så man kan göra någonting minnesvärt. Jag vill göra så mycket!
Jag kanske helt enkelt får vänta och se vad 2013 har i sina gömmor.
Jag hoppas att jag slipper att gå under pga oväntade bakslag av större slag.
Så ge mig bara bra överraskningar och kanske inte för många på en gång. Och något bra måste ju va stort i år!
Livet måste bli värt att leva igen på alla sätt.
Frågan är om jag hade kommit så långt som jag ändå har gjort idag om jag inte hade träffat Nicke, jag är tveksam till det. Jag tror inte ens att jag hade haft ett förhållande nu.
Han kom in i rätt tid men tyvärr har det ju gett han en del smällar, det är inte schysst men det har heller inte gått att undvika hur mycket jag än velat.
Jag kan inte göra mycket annat än att försöka gottgöra det på något sätt.
Han är en av dom få sakerna som faktiskt betyder något för mig på riktigt, han är det som får mig att vilja ändra på saker i livet.
Och nu bor vi ihop. Det är en stor sak och någonting som är bra, en rätt stor förändring så här till det nya året.
Jag gillar inte stora förändringar fort men denna har jag ingenting emot. Jag får finna mig i vissa saker även om jag har svårt för det. Jag får helt enkelt lära mig att kompromissa.
Det är dags att avsluta här för idag.
Dags att jag fortsätter ta tag i mitt hår så jag blir blond någon jävla gång och inte orange. Ser för jävlig ut i håret nu!
Peace Out!
