Jag älskar att hata.

Jag är en sådan person som har mycket närmre till hat än kärlek.
Kärleken är svår, gör ont och är samtidigt jävligt underbar. Ändå så älskar jag att hata mer då jag får utlopp för mina tankar genom att hata, det får jag inte när jag älskar.
Det är få personer jag älskar men så otroligt många jag hatar, på många olika sätt.
Jag antar att det är lättare att hata människor med tanken på att jag hatar mig själv på många olika sätt, mer än jag älskar mig själv, jag älskar iofs inte mig själv någonstans utan det bästa jag känner för mig själv kan någon gång vara att jag är okej mot folk.
Jag kan dock känna mig stolt att jag fixat att bli drogfri och hålla mig så här länge.
Stoltheten är nog den bästa känslan som kommer närmst "kärlek" till mig själv.
Jag ser så lite positiva saker i mig själv och jag vet inte varför, andra säger till mig att min bild är helt fel.
Det är inte bara bilden av mig själv utseendemässigt jag ogillar utan det är ju även det som finns där inne.
 
Att älska att hata är lättare än att hata att älska, för jag hatar inte att älska även om jag önskar att jag gjorde det ibland.
Det hade hjälpt mig att hålla människor på distans och det är egentligen så jag alltid trivts att ha det.
Dom flesta vänner jag har haft är sådana som har kommit och gått, få är några som gäller för evigt men jag har i alla fall sådana. I förhållanden har jag varit stängd och frånkopplad. Mot familj och släkt har jag också försökt att distansera mig från.
Det skulle aldrig fungera att ha ett sånt förhållande med Nicke och därför är det någonting jag definitivt jobbar hårt på, att inte vara rädd för den närheten vi har trots att jag faktiskt är rädd för att vara så nära.
Hatet jag har inom mig går tyvärr ut över mig själv många gånger på så sätt att jag är elak eller skadar någon jag älskar istället.
Det har alltid varit så och kommer antagligen förbli så. Hur många gånger jag än försökt att ändra på det så blir det bara så utan att jag kan göra ett skit åt det.
Utan förvarning så säger eller gör jag någonting mot någon och vem har jag att skylla på mer än mig själv, trots att det är omedvetet. För det är oftast så, omedveten dumhet som bara ploppar fram.
Vem fan blir inte frustrerad när nåt sånt händer?
Alltid förstör jag för mig själv på ena eller andra sättet, hoppas fan jag kan låta bli den här gången.
Jag är ett hopplöst fall som ingen jävel kan laga eller förstå sig på helt hundra.
Min sjukdomsbild gör ju det ännu svårare att kunna klura ut mig med tanken på att jag många gånger agerar efter hur min bipolära sida är vaken eller ej.
Jag önskar att den alltid sov men det vill den ju fan inte göra.

Enklast hade det bara varit att få ett avslut på all skit någon gång, jag skonar både mig och andra ifrån den skit som dom skulle få stå ut med av att leva vidare sida vid sida med mig som djävulen.
Hur många gånger har jag denna veckan fingrat på rakbladet för att se om det kan ta mig till slutet, inte skurit mig eller något utan haft det där som en vrickad tröst.
Jag vet inte heller hur många gånger jag har fantiserat ihop olika sätt att avsluta livet på framför spegeln.
Hade jag inte haft spärrarna som dom flesta människor har som inte är psykopater så hade jag antagligen strypt mig själv.
I nuläget är jag dock inte i behov av att göra något sådant, jag har tankar om det vilket jag iofs alltid har.
Men jag har i alla fall inte tänkt att göra något sådant.
Istället är jag mer rädd att jag stänger av nu..
 
Jag har blivit paranoid igen och jag vet inte varför.
Antar dock att det är mina omedvetna dumhet och all annan skit som har gjort att jag känner hur luften ändrats.
Från klar och frisk luft till något tungt och svårt. Jag får andnöd och mitt hjärta rusar mer eller mindre hela tiden.
Det känns som en början på en panikångest någonstans där inne men som att den aldrig kommer att bryta ut.
Något känns obehagligt och jag försöker klura ut någonting jag inte borde göra.
Jag undrar om jag börjar bli sjuk igen på riktigt och inte så där lite.
Det börjar ju oftast med paranoian mot allt och alla och jag lyssnar på vartenda ord som någon säger till mig eller till någon annan. Är ju mer eller mindre alltid paranoid men inte på samma sätt som nu.
Jag som lovade mig själv när jag träffade Nicke att jag ALDRIG skulle analysera någonting mer.
Allt gör ont på något konstigt själsligt sätt, den svarta luften i hålet i bröstet trycker hårt mot revbenen och jag vet inte riktigt vad jag håller på med själv.
Är det här början på ett total haveri eller är det början till en avstängning?
Jag är inte riktigt säker själv på vad som är vad och det skrämmer mig mest.
Varför förbereder sig min kropp på en smäll som är så hård att den måste komma från en annan värld och varför leker min djävul och goda fe jage runt mitt huvud?
Vem skall vinna och vem håller mig kvar?
Hur mycket jag än försöker att inte förbereda mig på någonting alls så har jag inte mycket själv att säga till om när mitt huvud väl sätter igång.

Ringde Borås idag och sa hur jag känner och hur fort det vänt från att vara varken bättre eller sämre, till förberedelser inför jordens undergång.
Jag hoppas detta är ett tillfälligt tillstånd och att det går över tills imorgon.
 
Är det min dröm som triggade mitt huvud till detta?!
Att bli strypt av någon i drömmen där dom jag tycker om är med gör att jag också blir osäker på allt.
Hoppas paranoian bottnar i det, att jag inte vet om vem det va av alla dom jag älskar som till slut ströp mig.
Vem tröttnade och vem högg mig i ryggen?
 
Jag ska fixa med tvätten nu och sedan iväg och kolla lite schema m.m.
 
Trevlig kväll!

Kommentarer
Postat av: Sandra "PiiK" - Kiss me with your bloody lips, and drive me insane!

jag är helt med dig. det är så mycket lättare att hata någon än att älska någon. älskar man någon så "måste" man också släppa dom nära inpå, och lita på dom, vilket gör allt ännu svårare.

hatar man någon så, hatar man bara. så mycket lättare.

2013-01-29 @ 16:35:34
URL: http://piiket.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0