dubbeldiagnos

Det är första fredagen 2013, ett nytt år som jag hoppas kommer bli och vara allt som inte förra året blev och va.

Förra året va så präglat av död, elände och sorg.

Hur mycket gick egentligen rätt förra året?

2012 kommer så länge jag lever vara det värsta året i mitt liv.

Det kan ju mycket väl bli så i framtiden att nåt ännu värre händer i mitt liv, men nu så kommer jag alltid minnas 2012 som ett svart år, året då min mamma försvann men också många andra.

Jag kommer också komma ihåg det bra som hände, att jag träffade Nicklas. För det va det enda riktigt bra.

Att jag vågade ge efter och släppa in någon annan i mitt liv igen, ge upp ensamheten och ge efter för känslorna.

 

Men allt det här med känslor har också fått mig att inse att jag hela tiden måste springa ifrån den gamla Alex, hon passar inte in här och hon är den som kan förstöra mitt liv på riktigt.

Hon hinner ikapp mig titt som tätt, oftare sedan jag tryckte på knappen för att sätta på känslorna igen.

Jag blir så vilse varje gång hon knackat på min rygg och gett mig den vanliga käft-smällen. Då kommer allt hat mot mig själv upp till ytan, avskyn och äcklet.

Igår ville jag ställa mig i duschen med en disksvamp och skrubba bort allt det äckliga och onda, jag hade skrubbat tills huden varit borta om det nu hade krävts.

Men bara för att utsidan är ren så gör inte det insidan ren, där är det svårast att ta bort alla spår.

Jag skulle gärna druckit rengöringsmedel om det inte hade frätt så förbannat på allt som behövs inuti kroppen.

Och inte har jag den blekaste om hur jag ska göra för att få bort allt.

På grund av henne sitter jag många gånger och dinglar med benen på vardera sida av gränsen mellan av och på.

Jag skulle göra vad som helst för att inte stänga av igen men ändå är jag där många gånger och snuddar.

Men många små saker blir en stor sak, bara grejen att vakna bredvid Nicke på morgonen är en sån sak som påminner mig om varför jag ska stanna kvar i nuet och i känslorna.

Han är orsaken till att jag inte bryter av allt och stänger av igen hur mycket jag än vill det.

För det är en sådan sak som jag många gånger önskar mest av allt att göra, men jag kan inte bara tänka på mig själv nu för jag har ju också han att tänka på.

 

Jag vet tyvärr inte än hur jag ska göra för att stänga ute äckelkänslorna. För det är dom som känns värst.

Det finns inget bra i mig utan endast det äckliga och det onda, det som förstör och drar i mig i tid och otid.

Och jag vet att jag har mig själv att skylla för allt, jag är den enda som har orsakat allt det här och jag är den som också kommer att få leva med det så länge jag lever. Jag kommer att få bära all skit men jag hoppas att det en dag blir lite lättare att leva med.

Jag ska försöka att gräva ner en del av det jobbiga från det förflutna så kanske man kan leva med det utan att deppa ihop varje gång det flyger förbi i ögonvrån.

 

Jag tar gärna många överraskningar i år så länge dom är bra, jag hoppas på några faktiskt.

Det blir förhoppningsvis ett spännande år och jag önskar mest av allt att ha Nicke med mig.

Jag hoppas på att få göra detta året till något bra på många sätt. Spendera tid med vänner vilket inte blev mycket av förra året. Hoppas på att sorgen släpper något så när då årsdagen sedan närmar sig.

Jag hoppas på att kunna återta mitt liv och inte längre vara styrd av det som är dåligt och det som gör ont.

Vill få ett jobb så man kan göra någonting minnesvärt. Jag vill göra så mycket!

Jag kanske helt enkelt får vänta och se vad 2013 har i sina gömmor.

Jag hoppas att jag slipper att gå under pga oväntade bakslag av större slag.

Så ge mig bara bra överraskningar och kanske inte för många på en gång. Och något bra måste ju va stort i år!

Livet måste bli värt att leva igen på alla sätt.

 

Frågan är om jag hade kommit så långt som jag ändå har gjort idag om jag inte hade träffat Nicke, jag är tveksam till det. Jag tror inte ens att jag hade haft ett förhållande nu.

Han kom in i rätt tid men tyvärr har det ju gett han en del smällar, det är inte schysst men det har heller inte gått att undvika hur mycket jag än velat.

Jag kan inte göra mycket annat än att försöka gottgöra det på något sätt.

Han är en av dom få sakerna som faktiskt betyder något för mig på riktigt, han är det som får mig att vilja ändra på saker i livet.

Och nu bor vi ihop. Det är en stor sak och någonting som är bra, en rätt stor förändring så här till det nya året.

Jag gillar inte stora förändringar fort men denna har jag ingenting emot. Jag får finna mig i vissa saker även om jag har svårt för det. Jag får helt enkelt lära mig att kompromissa.

 

Det är dags att avsluta här för idag.

Dags att jag fortsätter ta tag i mitt hår så jag blir blond någon jävla gång och inte orange. Ser för jävlig ut i håret nu!

 

 

Peace Out!