Har hittills gått väldigt bra tycker jag med pluggandet.

Första två kurserna gick bra och slutbetyget blev ett E som motsvarar godkänt.

Andra gick ännu bättre där slutbetyget blev ett C och jag hade satt mitt målbetyg D så jag blev superglad.

Nu till senaste dagarna från torsdag tills idag som är Söndag. 

I torsdags va jag på LARO som jag nu för tiden är en gång i månaden för att lämna salivprov och få min månadsinjektion.

Är väldigt nöjd med den och det känns skönt att slippa allt vad heter tabletter att göra.

Det är liksom 5 tabletter mindre om dagen för det räcker gott och väl med dom 2 Lamotrigin, 2 Quetiapin som jag tar varje dag. Sen har jag ju Lergigan vid behov Max 4/dag, Imovane vid behov till natten och även Melatonin oral vid behov.

Sen har jag ju även Pravidel som jag får för högt värde av prolaktin som jag fått från endokrinologen. Ska nu lämna nytt blodprov så dom kan se om det hjälp och sen så ska jag träffa en överläkare som ska kika på det där om det kan göra att det kan göra det svårt att bli gravid så det är nästa steg efter att jag lämnat blodprov så snart som möjligt 8 på morgonen. Underbart när jag är sämsta morgonmänniska och har typ omöjligt att vakna av klockan såpass tidigt.

Får försöka imorgon igen.

I vilket fall, från att jag va på väg hem så vaknade jag upp typ idag och märkte att det va söndag. Va i helvetet tog dom andra dagarna vägen? Jag har NOLL minne alls utöver att jag skulle använda telefonen och märkte att jag av nån jävla anledning behövde min PUKkod. Hur gick det till?

Jag hatar dessa jävlas perioder när dagar bara försvinner. Vad har jag gjort? Vågar ju knappt fråga Nicke vad som hänt. Skäms lika mkt varje gång det händer.

Fucking jävla piss sjukdom!!!

Väntar på ny tid till tandläkaren nu också så jag äntligen kan få mina nya bissingar. Jävla pissmediciner som förstört dom fullständigt och jag skäms som fan för att prata utan att hålla handen framför munnen när jag pratar med folk eller typ mumlar. 

Link & Navi mår för övrigt bra! Tänk att våran egna lilla farbror Lunken blir 8 hela år nu. Våran grånosad lilla gubbe.

Har faktiskt börjat kika efter en till vovve. Denna gången från en kennel. Det blir isåfall en blå amstaff med stamtavla denna gången. Hittat två kennlar som jag har kontakt med nu. Blir det ingen bebis än så varför inte en till liten valp när vi nu har två seniorer här hemma och vi valde att inte ta några valpar på Navi. Får se om jag kan övertala Nicke.

OVER and out för denna gången. 

Det va min och min lillasysters favoriter i hela filmen. För många år sedan kunde man vinna dom som kramdjur på Liseberg och våran kära mor hade turen att vinna dom som ett par och dom satt fast med kardborreband i händerna.

Moas va skrik(lila) och min panik(grön).

Tyvärr försvann dom båda för många år sedan annars hade det varit något jag önskar att jag hade kvar.

Vi va ute i helgen när det va Potatisfestivalen. Det va första gången jag gick ut här i stan på typ 100år.

Det gick bra.. ända fram till ett äldre sällskap satte sig vid bordet intill och jag får då höra min pappas smeknamn och sen kom dom in på min syster.

Dom sa att hon dött av Fentanyl, vilket inte är sant! Och den ena kärringen sa om och om igen, "hon va helt blå om läpparna".

Min syster va alltid mer eller mindre blå om läpparna pga hennes hjärtfel.

Jag hade kul hela vägen fram till dess, när dom gick släppte det något också men sen när jag valde att gå före Nicke så kändes det som jag inte kunde andas. All luft gick ur mig helt och jag fylldes med sånt hat och sorg och det va längesen panikkänslor fanns så nära.

Det kändes som att jag kippade efter luft och jag försökte tänka på allt annat, krig, mord och annat som va/är hemskt bara för att slippa ha den bilden som dom målade upp i huvudet åt mig. Bortsett från att det va sent och att jag inte går hem vilken väg som helst när jag varken har hund, mobil eller "pepparspray" med mig men jag gjorde allt för att kunna komma hem så snabbt som möjligt.

Jag ville bara ställa mig och skrika rakt ut när dom jävla kärringarna och gubbarna satt vid bordet bredvid och "skvallrade" med helt fel uppgifter, kasta tändvätska och tändstickor på dom och sen kanske få andas när dom känner samma känsla som jag gjorde.

När jag kom innanför dörren hemma så fick jag äntligen luft, inte mycket men jag slapp kippa efter ny och känslan av att fly fanns fortfarande där. Jag gick ut med djuren och försökte mig på nån sorts andningsövning jag fick lära mig på ART-gruppen jag gick på Iris. Det hjälpte inte heller.

När vi kom in igen så hade Nicke kommit, han hade gått nästan precis efter mig.

Jag ville inte dela med mig av mina känslor och gjorde mitt bästa för att hålla mig undan. Gick fram och tillbaka mellan toaletten och sovrummet för att där kunna dra efter ny luft, tårarna hade nog runnit nästan sen jag gick från stan men det märkte jag först när jag kommit hem. Dom ville inte sluta heller och jag tvättade ansiktet 3-4ggr för att få bort dom.

För några månader sedan slutade jag med en medicin och började då ta alla på kvällen istället för utspritt under dagen så när jag väl fått i mig dom jag har och dom börjat verka kände jag hur jag kunde andas igen! Det första jag kom att tänka på igen när tankarna hade börjat fungera och det inte va panik som låg överst längre. -Innan höll jag mig från att gå ut i stan pga risken att stöta på människor jag inte vill träffa men den risken verkar betydligt mindre nu när man istället hamnar på ett ställe där man inte känner en jävel men ändå fick man en kalldusch av vattnet som är min familj och den tragedi runt omkring.

Vi får se när jag går ut nästa gång igen.. Blir antagligen om ytterligare 100år.

Inte bara för att det va så sjukt jobbigt då, det är fortfarande jobbigt och jag hör ännu kärringens ord i huvudet och bilden jag då målade upp sitter där ungefär som en plansch eller tavla som inte går att ta ner. Jag önskar och hoppas på att det inte sitter där allt för länge men än sitter det där och än så kan jag få känslan av att inte kunna andas.

OVER & Out..

Det har var jävligt längesedan jag skrev något här och varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att återigen skriva oftare etc etc etc.

Det blir inte så därför kommer jag inte denna gången försöka lura mig själv, blir mest less när jag ser appen i mobilen och tänker att "nu ska jag skriva nåt!", börjar skriva för att sedan bli distraherad av något annat och lämnar skrivandet. Jag har 48 stycken opublicerade inlägg och jag kommer antagligen inte gå in på något av dom och ändra eller ens läsa.

Anyway..

Jag har i mitten av April börjat jobba, "rehabiliteringsaktivitet" eller vad dom nu kallar det. Det är iallafall perfekt för mig och väldigt lugnt och jag får hålla på med praktiskt i trädgården och med växter i det stora hela där jag är. 2 timmar om dagen, torsdagar har jag egen aktivitet som räknas som om jag jobbar och sen är jag på LARO varannan fredag. Vi hade det för ett litet tag sedan bara en tid i månaden på LARO men för min del spårade det ut, jag hade en tid mådde för dåligt för att gå, fick en ny tid och återigen för dålig för att gå och samma sak hände nog i minst 3 månader så nu har jag och min sköterska på LARO bestämt att jag ska komma varannan fredag istället. Vi eller rättare sagt JAG behöver bryta mönstret där jag springer tänker/går/springer runt runt i en jävla ond cirkel och den enda utvägen va mer eller mindre som jag såg det självmord eller eventuellt ner i träsket igen. Träsket kändes dock längre bort än självmord.

I vilket fall, nu är jag ute ur det sen slutet av Mars och jag har kommit en bra bit ifrån det svarta hål jag då befann mig i.

Är iallafall nöjd med tillvaron just nu trots det stora mörker som ligger som en tjock hinna över allt runt omkring denna jävla månaden men nu är det på ett annat sätt än hur det va i vintras.

Så alla mår bra här, jag mår helt okej, djuren mår jättebra speciellt nu när det är varmare ute.

Nicke mår bra nu när han fått nytt jobb.

Livet rullar framåt, i mitt tycke något slentrianmässigt vilket till och från kan vara fruktansvärt trist.

Vissa dagar är tipp topp för att nästa dag sen bara ska bli en dag man helt och hållet kommer att glömma som om den aldrig existerat.

Nu gäller det bara att överleva denna månaden.

Jävla pissmånad som kommer varje jävla år! Imorgon skulle min lillasyster fylla 27 år. Sen kommer den 13e och då har hon varit borta i 5 låånga år och sen kommer den 16e då har mamma varit borta i 7 ännu längre år..

Jag hatar Maj och jag önskar att jag kunde få dispans denna månaden och göra lite som jag ville.

Men jag håller mig på den vägen jag är på.

Ska swisha iväg på min cykel nu till andra sidan stan och hämta ut min medicin.

Jag tar den smala vägen och fortsätter framåt.

Vem vet när vi hörs igen ;)

Vägen tog mig till Mjörn, bestämde mig för att ta av mig skorna och doppa fötterna.

Gick ut en bit och ställde mig där, borrade ner fötterna i sanden och bara titta ut över sjön. Önska att jag hade badkläder.

Fick en känsla som inte är helt obekant.

Att bara fortsätta ut tills jag inte längre kunnat stå och bara fortsätta flyta ut och bara fortsätta tills det inte längre gick för att sen sjunka till botten av sjön och bara vaggas in i en drömlös sömn som varar för evigt.

Tanken blev såpass frestande till slut så jag va tvungen att gå upp.

Jag mår inte dåligt för fem öre men ibland så dras jag bara med i tanken.

Jag kan vara hur glad som helst och må jättebra och trots det kan jag få tankarna.

Jag hat senaste tiden haft ett sug dock, det kommer och går främst efter att den lilla blå nästan dog.

Dåligt däremot kan jag inte påstå att jag gjort.

Men.. så kommer det där ordet men in.

Senaste tiden har jag drömt så verkliga drömmar och det är inga trevliga sådana vill jag lova. Flera nätter är jag tillbaka på ett av dom värsta ställen jag någonsin varit på, med den värsta människan jag nånsin träffat och i en av dom mest avskyvärda händelserna som hänt mig.

Det känns som att jag har fastnat.

Jag vaknar kallsvettig, vaknar av min egen grät, det känns som att jag skriker högst och igår hände en sak som inte hänt sen jag va på behandlingshemmet uppe i Enköping då händelsen va så nyligen, när jag inte ens börjat bearbeta någonting alls av den och dä va jag precis där i mina drömmar.

I samma stund, samma minuter och samma sekunder och jag minns den där blå tapeten man kunde se samt en fläck i taket. Jag va där och då mentalt långt bort och jag är glad än idag att jag kan och kunde släppa taget och stänga ute allt som va runtomkring och bara vara långt bort i mina egna tankar.

Vad som hände här igår morse tänker jag inte gå in på i detalj. Det enda jag kan säga om det är att det hänt vid tidigare tillfällen men senast va för ca 5-6år sedan.

Nu är jag i vilket fall i verkligheten igen så fort jag är vaken och det enda jag tänker oå är ahh få sålt en massa saker för att kunna få ihop så mycket pengar som möjligt till Navis veterinärkostnad.

Vi fick en räkning på 38.000kr EFTER att försäkringsbolaget dragit sitt men sen fick hjälp av helt underbara och älskvärda vänner & släktingar att få ihop 9000kr så vi kunde få en start till en avbetalningsplan på 3 mänader.

Vi har fått in ytterligare pengar nu efteråt så vi har nu 24.000kr kvar vilket känns helt okej i jämförelse med första beloppet.

Jag tänker fortfarande men skamset be om bidrag från vänner & bekanta även om det så bara är en sån liten summa som 10-20kr är ALLT till hjälp och går direkt till det konto vi har satt pengarna till Navis veterinärräkning.

Jag gör får väll göra samma här.

Om någon vänlig själ skulle vilja hjälpa oss med minsta lilla så skriv en kommentar så får vi lösa resten där.

Utöver detta så går ju ekonomin ihop om inte detta varit för räkningen så den saken släpper vi.

Jag har sen Navi kommit hem hjälpt till att rehabilitera henne dag för dag, tvättat sår, tvingat henne äta den äckliga veterinärnaten (man får inte glömma att hon är sjukt kräsen!).

Jag började med den psykiska stimulationen först eftersom den fysiska fick hon bestämma helt och håller själv.

Hon sov nog nästan 23timmar om dygnet första veckan hemma och ville inte alls äta liks mycket som hon skulle så matschemat vi fick från veterinären gick lite långsammare än tanken men sakta men säkert gick även det framåt. 

Ville hon gå ur sa hon till och hon fick själv välja vart och hur långt hon ville gå, först va det endast ut gebom dörren till trapphuset på gräset utanför, sen blev det runt huset osv därefter. Nu är hon helt färdigläkt och hon har för nån vecka sedan blivit EXAKT som hon va innan hon höll på att dö.

Den enda skillnaden både jag och sambon märkt är att hon är mycket mer noga med att gosa med oss nu. Sitter eller ligger vi bredvid varann ska hon ligga i mitten. Husse har blivit en mycket viktigare person att gosa med nu. Innan hon blev sjuk va hon endast intresserad av att leka med honom och inte mkt mer än så. Kramas på morgonen endast som hon gör på sitt vis men annars va hon inte så noga att ligga bredvid honom och sova.

Nu leker hon precis som hon gjorde förut också, hon "boxas" vilket är helt sjukt sött. Hon gjorde sä innan också men nu är hon lite extra sån och tror nog hon är Mike Tyson.

Hon har börjat leka med Link igen, förut bara morrade hon när han kom i närheten och han har varit så otroligt duktig på att lyssna och läsa av hennes signaler under tiden hon repade sig så vi är otroligt stolta över att den som annars är så vild och vill inget annat än att leka & leka konstant med henne.

Jag kan säga att han är själaglada nu när hon gärna leker med honom igen.

Navi har nu även börjat äta hennes vanliga mat helt & hållet. Det va OMÖJLIGT att få i henne den mängden mat hon skulle ha av specialfodret så jag va tvungen stt köps mjukmat med mycket gelé eller sås i och blanda i lite för att få henne att ens röra den maten. Allt från mjukmat till kokta grönsaker och/eller mjölk fick vi hälla i och blanda ihop.

Nu är allt sånt över och hon får vad hon vill ha gällande hundmaten.

Jag måste säga att jag är så otroligt lyckligt lottad att ha världens bästa vän Amanda som åkte med den där hemska kvällen till veterinären med Navi, och som fanns där för mig som den klippa hon va den kvällen. Hon är bäst och en av dom allra bästa vännerna jag har! 

Hon är en person jag kommer ta väldigt bra omhand om för hon vill jag aldrig någonsin mista!

På tal om vänner förresten.

En tjej som heter Fia som jag träffade på 2an när jag va typ 18-19år, vi blev mer eller mindre bästa vänner där och då under den månaden jag bodde på avdelningen och vi höll kontakten efter det och va mer eller mindre inlagda samtidigt varje gång, alla gånger jag varit inskriven där och vi sågs självklart ute i friheten också.

Vi blev ovänner någon dag innan jag åkte till Iris och jag har försökt få kontakt med henne så otroligt många gånger utan att hon har svarat mig.

MEN, jag och Amanda satt och pratade om gamla vänner och jag om dom jag träffat på 2an och vi kom in på Fia.

Jag kom i den stunden på att skriva till henne igen för sjuhundrafemtioelfte gången när jag och Amanda satt på hennes uteplats.

Dagen efter fick jag för första gången ett svar sen 2009.

Nu har vi kontakt och hoppas på att vi ska kunna mötas inom en snar framtid.

Hon har betytt så mycket för mig och äntligen finns hon där igen.

Helt underbart.

Så trots all smärta, gråt och ångest som varit det senaste. Mardrömmarna som har varit lika verkliga som om det hände just där och då. Vår älskade vovve som mer eller mindre va mer död än levande men som kämpade sig tillbaka till ett riktigt liv igen, hon är en kamphund i rätt bemärkelse. Min Lunus har blivit stor och har moppekörklet nu och ett eget liv nu. Jag har fått tillbaka en gammal vän och sen så har jag ju öven hon, Amanda.

Hundarna, Nicke och många gör mitt liv meningsfullt men när det kommer till vänner är Amanda den som har det lilla extra just nu.

Love ya!

Jag har missbrukat det mesta och försatt mina nära & kära i oro, suttit på psyket flera gånger i olika städer både pga självmordsförsök och psykoser, gått på beroendeenheten, psykologer, kuratorer, tagit polisens resurser för skitgrejer, legat på sjukhus pga överdoser, haft med socialen att göra i flera år osv.

Även om jag inte kan göra mycket vill jag iallafall försöka(!) göra någonting.

Nu när det lättaste sättet att nå folk via är det sociala medier ,den stora grejen så får jag använda mig av den resursen och har även andra trådar att dra i om det går. Hoppas hoppas!!

Iallafall..

Jag och en vän som heter Emma startade för ett bra tag sedan nu en grupp på Facebook som vi vill ska räcka ut en hand till människor i olika situationer som våra egna.

Jag med mitt bagage, missbruk av droger & alkohol, psykisk ohälsa, kriminalitet även om det va skitgrejer i jämförelse med hur det kunde ha blivit om jag inte kommit ur mitt missbruk.

Emma har sitt bagage med psykisk ohälsa.

Sen har vi även en nykomling i gruppen! Amanda en relativt ny vän till mig och en av mina allra bästa vänner kan jag faktiskt säga och som jag kan dela allt med.

Vi har iallafall en grupp på Facebook som heter - 

MKP & AH = Missbruk, Kriminalitet, Psykisk ohälsa. Anhöriga & Hjälpen.

Det gruppen står för och det den är är gjord för är -

Missbrukare både aktiva som vill bli rena & även dom som nu är oaktiva. Kriminella som vill ta sig tillbaka till ett normalt liv. ALLA dom med psykisk ohälsa och det är en stor grupp. Många är även som jag Dubbeldiagnoser.

Den andra delen vi verkligen vill och behöver ha med är -

Anhöriga till personer med någon av de ovan nämnda problem. Det finns så många medberoende familjemedlemmar, släktingar och nära & kära. Många räknas ju som både anhörig & medberoende. Det är även en stor del i denna grupp som har mist sina anhöriga till missbruket, kriminaliteten och den psykiska ohälsan. Dom som inte har sina barn, familjemedlemmar etc i livet längre och vi vill att även dom ska få vara med i gruppen och få en chans att dela sorgen med andra då det finns andra som redan är medlemmar som mist minst en anhörig.

Under alla år i mitt missbruk och sen jag tog mig ur det har jag sett så många människor gå under dö. Många vuxna men också så många otroligt unga människor som hade hela livet framför sig. Föräldrar, släktingar & vänner till personer som varit med om detta behövs för att hjälpa, stötta varandra och även kunna hjälpa andra anhöriga som har sina nära & kära kvar för att kunna ge dom verktyg att hjälpa dom kanske kunna göra något för att få behålla sina anhöriga kvar. 

Ibland gör man allt men ändå händer det och att prata med likasinnade vars underbara människor som ej längre lever är lika viktigt att prata med som dom som fortfarande har sina kvar. Hur man kämpar och tar sig igenom det.

Sen MÅSTE vi få in fler personer som kan hjälpa till med råd på riktigt!! Vi söker personer från socialen, mentalskötare, behandlingsassistenter, fd missbrukare som nu jobbar med andra missbrukare, sjukvårdspersonal, kuratorer, psykologer, KRIS, ambulanspersonal, nattvandrare, poliser mm.

En sak vi understryker om det finns Poliser (detta är ingen grupp man spionerar & letar personer att arrestera, ALLA här SKA vilja återgå till ett normalt liv!!

Efterlysta brottslingar gäller lagens regler! 

Annars det som säga i gruppen stannar där.

Vi har även bestämt att om en person vill berätta nåt om sig själv, presentera sig, fråga en fråga eller berätta någonting anonymt i gruppen så skriv då ett PM till nån av oss admins eller moderator så skriver vi ut det ni vill ha sagt och att personen vill vara anonym så ingen behöver känna sig tvingad att gå ut med sitt egna namn!!

Snälla alla som läser och om ni passar in på nåt sätt i gruppen, tveka inte!! Länken finns höt!            ❤️❤️❤️

Dela annat länken offentligt på FB eller liknande !

Skickar massa hjärta till er som läser detta och kan hjälpa oss bli fler i gruppen som vill gå med och sen bjuda in andra som passar in i gruppen! Tipsa alla om gruppen för vi vet att ni är många där ute som behöver & vill ha hjälp och kanske bara skrivas av sig!

Klicka på den blå texten så kommer ni till gruppen ❤️

Jag bli påmind av saker och folk utan att någon säger nåt om det.

Inget av detta pratar jag om någonsin men jag tänker på det så gott som dagligen.

När jag gick hos min psykolog så pratade vi ofta om hur hård jag är mot mig själv men hur jag kan se lättare på andras handlingar om jag vet att dom har andra typer av problem.

Även min kontaktperson i både Borås och Alingsås försöker få mig att tänka att det faktiskt inte va jag på den tiden.

Jag har en bipolär diagnos och jag va inne i ett hårt missbruk under flera års tid.

Några av dom värsta sakerna jag gjort hände under dom värsta perioderna i mitt liv när jag inte åt mina mediciner och när jag tog extremt mycket droger.

Jag vet att jag gjorde fel. 

Dessa saker har även andra människor talar om men inte heller dom har fattat att det finns en bakgrund, andra har inte hela historien plus att dom flesta inte känner/kände mig helt. Dom som gör/gjorde det dom vet sanningen, dom har hela historien och dom dömmer mig inte eftersom dom har bakgrunden.

Jag tackar dom få för detta och även min mamma som försvarade mig mot dom som betedde sig som riktiga idioter vid dessa tillfällen.

Bortsett från dessa händelser så grubblar jag även på sånt som jag blivit utsatt för.

Jag vet att alla som någongång blivit utsatta för olika typer av brott grubblar titt som tätt på händelserna.

Jag har bearbetat flera av dessa och dom har jag gått förbi men några andra är fortfarande kvar. 

Vad gör man åt det?

Jag har funderat på att börja hos psykologen igen. Det finns som sagt en del saker att fortsätta jobba med.

Nu är det dags för mig att ta hand om lite hushållsarbete m.m.

Ciao

Vi har testat mush vaisto valpformula innan men nu körde vi på Beginner på dom båda och dom har så fin och skön päls nu, Link fäller inte lika mycket även om han fortfarande fäller en halv matta om dagen men det är något bättre iaf.

Hundarna är båda helnöjda och vi känner att dom får i sig allt. 

Vi kommer fortfarande ge ben, korvar och grönsaker vid sidan av men inte lika mycket antagligen.

Fungerar det i längden varför sluta.

Utöver hundmat så gjorde vi en AD och HD röntgen på Link i onsdags.

Alltså höfter och armbågar. Jag fick bilderna skickade till min mejl av den urgulliga veterinären vi hade denna gången och nu är Link reggad i Skk.

Håller tummarna resultatet visar toppbetyg då kan vi avgöra därifrån hur vi ska träna honom osv.

Vi har funderat lite på weight pulling men jag vill också köra igång ordentligt med hundparkour som vi känt lite lagom på hittills.

Annars överlag är allt bra med oss, med mig har det varit mycket huvudvärk och en del mindre hälsoproblemen men det går över.

Nu ska jag spela lite tv-spel. Älskar Dying Light som jag köpte förra veckan.

Det är så roligt att en av killarna som jobbar inne på Game Stop har full koll på vad för typ av spel jag köpt så han vet på ett ungefär vilka spel jag skulle gilla och vilka som skulle passa mig.

Jag älskar mitt Xbox One och zombieslakt som han i affären sa är helt klart min grej. Haha..

Sen är det iaf dags för sängen så jag tänker avsluta här.

Ciaoo

Ett helt underbart år blev vår stora fyrfoting.

Tänker varje gång att jag ska bli duktigare på det men nej.

Har fullt upp med hundarna, fullt upp med tankarna där i mellan om allt och ingenting. Mest på min syster och även framtiden det senaste. En del ältande har det varit också då jag ångrar så fruktansvärt tre stora beslut jag tagit i mitt liv och nej, det är faktiskt inte missbruksdelen av någon konstig anledning.

Men jag har lärt mig mycket av det, fått både bra och dåliga erfarenheter som kan komma till användning både om jag vill jobba med folk med dessa problem senare. Sen va det faktiskt inte skit hela tiden. 

Hade det varit det så hade ingen jävel blivit fast i det och då hade folk antagligen inte tagit något alls mer än en gång. 

Men det går sen fort när man springer i nedförsbackar..

Nej det är tre andra val som jag nu verkligen hade velat ha ogjorda. Ett kanske va rätt så bra ändå men dom två efter det. Hur fan tänkte jag där.

Tyvärr för den som är sugen på att veta och inte redan har en aning så kommer ni få fortsätta undra.

Jag är fruktansvärt arg på mig själv iaf för detta.

Sen blir jag ledsen över en annan händelse som lite har med samma sak att göra men jag vet att det inte va något jag kunde göra åt den saken.

Det hade varit så skönt att ha både mamma och min syster levande för dom vet vad det är och det är dom enda jag faktiskt skulle kunna prata med det om.

Jag är väldigt lätt att den chansen nu ska vara över och att det inte kommer vara någonting som jag kommer kunna dras med igen.

Jag är väldigt glad och tacksam för arg vi har hundarna när det är jobbigt.

Vi är minst lika beroende av varandra tror jag och ibland kan jag tänka lite att Link faktiskt gjort mitt liv mer värt.

Att han nästan räddade mitt liv för hur hade min sorg sett ut utan honom, hur hade jag tagit mig upp ur sängen?

Hur hade mina dagar sett ut och hur hade jag ens orkat med detta dumma liv när alla dör runtomkring hela tiden?

Nog talat om det..

Nu har jag faktiskt inte mer tid att skriva här för jag ska in i duschen så jag och Navi kommer iväg till djuraffären och köpa mat, ben och en ny leksak tänkte jag.

Ha det bra så länge alla ni!

Sånt jag kommer skriva om bortsett från min sjukdom och vardagen med den och missbruksdelen så blir det lite andra vardagliga saker.

Blir en del om hunden och hans utveckling, olika träningsövningar vi gör osv.

Det kommer bli en del om sorgen och hela processen.

Mer om önskningar och drömmar, tankar för framtiden som jag ska uppfylla.

En del om mina vistelser i stugan och små förändringar jag tänker göra där, jag vet mammas planer inför vardagsrummet i stugan så mitt slutmål är att få det att se ut så som hon tänkte göra det.

Mitt senaste inlägg va mest riktat mot min syster, andra också dock. Ett missförstånd som spårade ur.

Bara några veckor efter det dog min älskade lillasyster, våran kämpe, mitt blod och en där som kärleken aldrig skulle ta slut för.

Efter att vårat bråk va över lovade jag henne att inte försvinna och det lovade jag. Några dagar senare försvann hon.

Hon blev 22år, 1 vecka och 1 dag.

Älskade vackra syster är nu helg borta.

Jag kommer aldrig mer höra hennes röst, aldrig mer kunna prata mer, aldrig mer kunna bråka och kivas med, aldrig mer kunna röra, krama och aldrig mer höra hennes underbara skratt.

Det gjorde ont när mamma dog, nästan på mammas årsdag försvann min syster.

Men med mamma fick vi ett långt farväl och vi hade tid att säga hejdå och förbereda oss på något man egentligen aldrig kan förbereda sig på.

Då du dog, Söstra Mi så fick vi inte ens säga hejdå.

Hon bara försvann, utan att man hann säga någonting.

Vi talade i telefon dagen innan och vi sa alltid puss I love you eller jag älskar dig till varandra när vi skulle lägga på och det va det absolut sista hon sa till mig. Det va sista gången jag fick höra hennes röst.

Hur fan kan allt gå så snett i en familj?

Vi gick in i ett hus mamma & pappa köpte när jag va 15år, Moa 10år och min bror va ca 4månader.

När huset nu såldes så va vi bara 3 personer som kom ut. Pappa, jag och min lillebror.

Det är så jävla orättvist! 

Att ha varit drogfri sen 2010 är något jag är sjukt stolt över och jag vet att både mamma och Moa va stolta över mig också men jag vill att dom ska se mer. Att mamma inte fick se Nicklas och mig tillsammans har jag tyckt varit svårt ända sen starten men Moa träffade honom och hon va glad över att jag skaffat en normal kille för första gången på 10år och hon såg hur mycket jag älskar honom och han mig, hon tyckte om han väldigt mycket.

Att jag klarat att hålla mig ifrån drogerna har varit som en elefant på spindeltråd. Suger finns där väldigt ofta nu och jag tänker mycket mer på det.

Den bipolära delen är otroligt svajig också med allt som hänt. Och så har vi sorgen på det. I 5 månader va det bara ilska mot dom tre idioterna som satt i lägenheten där hon dog, att dom va så jävla påtända att dom inte ens märkte att hon va död.

Sen ilska över att hon dog med tre as runt sig och inte i närheten av någon som älskade henne istället.

Ilska över att små äckliga människor säger att dom va bästa vänner nu i efterhand och skriver om henne på Facebook som att dom va supertighta när jag vet att hon inte ens tyckte om dessa personer.

Ilska över att överhuvudtaget är död och lämnade oss.

Hon har kämpat i hela sitt jävla liv med hennes hjärtfel och och så dör hon av annan anledning. INTE DROGER HELLER!

Hon höll fast mig i livet när jag gjorde ett självmordsförsök och kämpade för att hålla mig kvar. Jag hade velat vara där och göra detsamma. Jag skulle aldrig släppa taget om henne, aldrig!

Vi jordfäste hennes skal för snart två veckor. 

Jag gjorde allt så fint jag kunde med begravning, kläder, urna, sten och två låtar som va för henne och söm vi lyssnat på ihop.

Just nu har jag precis kommit ur en sorgvåg och då va det dags för en bippodipp istället.

Jag grät hos min psykolog idag, det händer fruktansvärt sällan hur jobbiga saker vi än gått igenom från mitt liv.

Det gick inte bara idag och jag känner mig dum för att jag inte bryr mig, är kall och inte kan ta in andras känslor, vad folk gör för mig eller att dom har känslor alla.

Jag avskyr att vara så egoistisk men det är som min psykolog idag sa att i själva sjukdomen är väldigt egoistisk.

Man är inte sjukdomen utan man har den och där i mellan när jag är som en vanlig människa så finns inte egoismen där.

Jag önskar att någon kan förstå mig, men hur många har haft ett horribelt och djupt missbruk och blivit ren, sen fått en mamma som fick cancer som sedan tog hennes liv, sen en bipolär sjukdom och på det dör sedan dennes lillasyster?

Självklart vill jag inte att någon i hela världen skulle behöva gå igenom det jag går igenom men samtidigt hade det varit skönt att ha någon som har en liknande historia att prata om precis detta med. Någon som känner samma som jag och vet exakt vad som händer i ens huvud.

Jag hoppas vi slipper gå igenom fler svårigheter utan att det får vara slut på det nu, denna familjen har fått nog nu.

Den dagen jag får barn, nu hoppas jag faktiskt att jag får en tjej först, då ska hon få ditt namn i mellannamn. 

Nu får det vara bra med skrivandet för idag men jag sätter nog igång nu igen när allt praktiskt är över och jag kommit ett myrsteg framåt.

Jag vill ha dom tillbaka, ni fattas mig.

Finaste Mammsen 12/10/66 - 16/05/12

Vackra Söstra Mi    05/05/92 - 13/05/14

Jag skriver detta för att ni som läser ska tänka till en extra gång när ni läser, eller läsa en gång till om ni inte förstår. Läs till det blir rätt.

Eftersom jag flera gånger hört från folk till höger och vänster säga att "Du tycker att jag är sån" eller "hon har skrivit såhär om mig/oss" eller "Du säger..." osv.

Helt ärligt så tar jag inte åt mig av "agget" utan jag vill mest klargöra här hur det faktiskt är för att ni kanske ska sluta tänka att allt handlar om dig/er. För uppenbarligen blir ni upprörda och för eran egenskull vill jag då säga detta för att ni själva inte ska må dåligt över något. För som sagt bryr jag mig inte om vad som sägs men ni själva verkar "må dåligt" över sånt ni läser på ett eller annat sätt. 

 

Allt jag skriver i min blogg är hur JAG känner, hur JAG upplever saker och vad JAG anser är Rätt & Fel. Det är hur jag sätter ord på mitt liv, bra som dåligt.

Min mening är att JAG ska förstå och kanske få andra att förstå hur jag fungerar.

När det då kommer till människor jag nämner, både till namn och inte så är det upptill dem själva att att tolka hur jag menar och inte.

Folk är tydligen jävligt kassa på det och även jävligt dåliga på att förstå vem eller vad jag skriver om.

Ibland blir det smått rörigt när jag skriver och jag kan skriva om olika människor i samma stycke.

Och då helt plötsligt så handlar det om "mig, mig eller mig", va fan är den här grejen att människor tar saker personligt som kanske egentligen inte handlar om personen/erna som tar åt alls.

Det är inget jag kan göra något åt, bara ni själva.

Solen kretsar inte runt er utan vi alla runt den och det är ni själva som lider av att tro att allt handlar om er.

Ingen ska komma och säga att jag har påstått någonting som jag ALDRIG har gjort. Jag ska inte heller behöva höra saker från någon annan om att den här personen/erna säger att du skrivit såhär i din blogg om den.

Jag hoppas nu att ni hädanefter LÄSER ordentligt och inte målar upp någon jävla skit i huvudet för det bevisar isåfall hur paranoida ni är.

Det är små rörelser nu vilket är väldigt kul att se.

Jag får förlängd sjukskrivning till 31 maj, förändrade mediciner osv.

Hon är kanon!

Skönt med en läkare som jag inte behöver byta ut igen.

Har träffat över 15 läkare på 4år. Helt sinnessjukt att det ens får vara så.

Alla har sagt samma saker men ingenting har hänt.

Nu verkar det ju ha ordnat upp sig iallafall.

Så jag är glad för allt som skedde i Borås och som man fått se. Förändringar!

Nu är det bara några små saker som fattas i livet sen är allt klappat och klart. Då har jag tagit alla vuxenpoäng och då faller alla bitar på plats.

Min personal i Borås ser fram emot det med spänning.

Jag med..

Dom har sett mig utvecklats, dom har sett alla mina svåra stunder och alla mina ansikten. Dom har fått ner några av Mina murar trots att det tagit tid.

Men det är just tid som får mig att börja lita på någon alls. Jag har gått där i 4 år och hade det inte varit för att jag gått där så länge hade jag fortfarande inte litat på dem.

Alla människor jag träffar måste ha tålamod med mig, det jag behöver för att slappna av lite och börja öppna dörren på glänt så är det tid som behövs. Lång tid.

Det är för att jag blivit sviken gång på gång av dom jag behövt och dom man borde lita på, därför litar jag inte på någon överhuvudtaget om dom inte har tålamod och låter tiden gå.

Jag har låtit Nicke komma in en liten bit men det är en lång väg kvar. Han är tålmodig, iallafall litegrann.

Men man får bara ta det att jag är som jag är och det är ingenting som går fort att förändra. Spelar ingen roll vem det är. Som sagt har det tagit 4 år för att jag skulle börja lite på dom i Borås.

Allt med mig tar tid!

Nu ska jag hålla tummarna för att allt går vägen och för att allt kommer att ordna sig.

En efter en.

Ha en bra kväll alla!