dubbeldiagnos

Imorgon bär det åter igen av till Alingsås.
Skönt ska det bli att komma ner till min lilla 1a.
Göra den lite mer till min egen imorgon.
Love it!

Denna helgen har annars varit otroligt lugn.
Legat och sovit på soffan ungefär hela tiden.
Fredagen va lite stressig då jag först åkte till barnmorskan och tog en massa prover.
Men det verkade lite mer allvarligt än vad jag trodde så vi fick åka till akuten i Uppsala.
Där gick det dock ganska fort.
Visade sig vara en infektion av något slag.
Får veta mer i veckan.
Fick någon medicin emot det så länge i alla fall.

Igår Lördag gjorde jag inte ett smack.
Tog det bara lugnt och sov nästan hela dagen.

Idag då. Söndag.
Har jag endast legat i soffan hela dagen.
Gjort ingenting egentligen.
Kollat film.
Betar av dom en efter en nu.
Sätter egna betyg på dom på bilddagboken.

Fått städat fint här hemma nu också så jag slipper tänka på det imorgon.
För då finns ingen tid alls.
Upp, duscha, fixa iordning sig.
Vänta på att Agneta kommer så att jag kan blåsa.
Ja dom har börjat att komma och blåsa oss 8:00 varje vardag morgon nu.
Kan ju kanske vara efter min lilla resa då jag söp till det och kom och blåste en ganska hög promille.
Och då va klockan inte mycket.
Men det är skit samma.

Då blir det in till iris.
Hämta mediciner och pengar.

Sedan avgår mitt tåg 13:48 ifrån stationen.
Och då va det bara tågresan som finns i mellan mig och Alingsås.
Har kommit på vart jag ska sätta mig nu för att det ska finnas kontakt uttag så jag kan pilla med datorn.
Så jag beger mig alltid av till dom vagnarna.
Och så är ju min mamma snäll och har skickat med mig en dongel så jag kan ha lite kul på tåget i alla fall.

Nej, nu ska jag lägga mig och glo film.
Oväntat va. ;)

Puss å kram

Sitter på tåget och tittar ut igenom fönstret.
Jag är på väg ut ur Skövde.
Allt jag ser där ute är snö.
Snö på marken, snö på taken, snö i träden och det är helt enkelt ett helt Sverige i vitt.
Det är otroligt vacker när solen lyser i snön och det glittrar överallt.
Man blir varm i kroppen trots kylan.

Mina tankar seglar iväg och jag finner mig själv sittandes i skogen och det är sommar.
Bandage på mina armar och plåster i armvecket efter blodprovet.
Jag har precis kommit tillbaks ifrån psyket i Borås och ut ur min psykos.
Hur mycket minns jag ifrån själva psykosen?
Knappt något.
Vaknade upp på väg tillbaks till IRIS huset med Angelika.
Har ett litet svagt minne ifrån då hon skulle dra mig bort ifrån spåret och jag ramlade och slog i knät.
Sedan minns jag inte så mycket mer.
Kommer ihåg när jag vaknade på psyket i Uppsala dagen efter.
Jag hade varit otroligt paranoid och skrattat åt mitt självmordsförsök.
Som jag läste i min journal så stod det att jag va helt övertygad om att det satt kameror och mikrofoner överallt.
Att personalen va emot mig och jag hade egentligen ingen riktig verklighets uppfattning.
I Uppsala stannade jag 2 nätter och sedan skickade dom tillbaks mig till IRIS med höjd dos på en av mina mediciner.

Jag mådde inget vidare på IRIS sen heller.
Va fortfarande i något psykotiskt tillstånd och hade fortfarande svårt att skilja på verklighet och fantasi.
Man hittade mig mest sittandes ute på trappan.
Rökte cigarett efter cigarett.
2 nätter hade personalen kvar mig innan dom fattade beslutet att jag va för dålig för att ha kvar mig så dom skickade mig i sjuk-taxi till Borås.
Minns inte så mycket av resan i taxin heller.
Det som satt sig är att taxi chauffören va intresserad av massa gamla hällristninigar.
Vet att han babblade på hela vägen men sen tog det stopp.
Tror att det va när mamma å Moa kom och hälsade på mig där i Borås som jag har mitt första minne ifrån.
Hade en vattenflaska med mig som jag fyllt med juice och det hade börjat växa alger i den.
Och det va jag tvungen att visa mamma och Moa och tyckte inte alls att det va speciellt konstigt.
Skrattade åt typ allt som va konstigt som man normalt tycker är helt äckligt och bara dumt.

Benso schema och höjd dos neuroleptika.

Efter det har det inte varit några direkt psykoser jag haft.
Fått för mig saker som inte är normalt men inte så jag kommit in i ett sådant tillstånd under en längre tid.
Lite knepig blev jag och kan få små paranoida psykoser.
Men det går ofta över efter en liten stund.

Hur kommer det att bli i framtiden?
Kommer jag fortfarande få psykoser?
Kommer jag någonsin igen försöka ta livet av mig?
Kommer jag att skada mig själv på olika sätt resten av livet?
Vad kommer att hända med mig egentligen?

Att ha bipolär sjukdom är inte enkelt.
Man vet aldrig hur nästa dag ska se ut och inte heller framtiden.
Hur länge kommer jag att få äta alla dessa mediciner?
Läkarna har sagt att jag får vara beredd att få äta mediciner resten av mitt liv.
Men kanske inte så mycket som nu.
Jag hänger på en skör tråd så fort medicinerna inte går ihop.
Psykos, verklighet, drogad, självmordsbenägen...
Jag vill leva i den verklighet som alla andra lever i.
Kunna njuta av livet utan att vara rädd att någon gång vilja försöka ta livet av mig igen.

Men det går inte.
Jag är den jag är och den personen kommer jag också alltid att vara.
Jag är Unik och har erfarenheter i livet som inte alla andra har.
Måste lära mig att hantera det och sedan kanske hjälpa andra i samma sits.

En dag i taget!

på att vara just mig.
Ingen kan någonsin slå det.
Det går inte att göra en kopia.
Vi är alla bäst på att vara oss själva.
Men en sak som jag har märkt.
Vi tar ofta inte fram det första gången vi träffar en ny människa.
Man försöker att anpassa sig efter den andra personens beteende.
Tjejer är specialister på det.
Men varför?
Varför måste man spela något man inte är i början.
Ofta i början av ett förhållande.
Efter ett tag har man sakta men säkert börjat återgå till sitt rätta jag.
Vilket säkert förbryllar ens partner.
För vart tog den där tjejen vägen?
Ett mysterium som säkerligen kommer att finnas för evigt.


Nu idag ligger jag hemma och är sjuk.
En slem hosta som heter duga har jag haft under natten och nu har jag så ont i halsen att jag gör allt för att inte behöva svälja.
Har börjat bli orolig för lite saker också.
Hjälpes.
Det är inget jag vill skriva här än så vi får se.

Somnade i soffan i natt och har knappt tagit mig upp ifrån den.
Och jag som måste laga mat för jag är hungrig.
Kyckling korv och potatismos får det bli.
Lätt att laga.

Kanske skriver en blogg senare.

Hej så länge.

Ibland blir jag så jävla trött på människor.
Att det alltid ska vara ett beteende av folk att dom hela tiden ska lägga sig i andras liv.
Va fan vet folk hur jag mår?
Vad i helvete ger en människa rätt att klanka ner på en annan människa?
Anledningen är antagligen för att dom har ett så jävla miserabelt liv själv och måste då trycka ner andra människor för att själva må bra.
Det är lågt, så jävla lågt.
Jag skulle också kunna göra det men jag vill inte.
Folk får må dåligt i fred.
Eller så får folk vara lyckliga i fred och jag tänker i så fall avundas i tystnad.
Självklart finns det alltid dom som har det bättre, men många som har det sämre också.

Nej, hoppa åt helvete jävla fitta!

Har vart hel dag på dagiset idag.
Skönt.
Dock har jag fått lite konspirations tankar angående några i personalen.
Men antagligen är det bara inbillning.

Nu ska jag ställa mig och laga tacos och sedan lägga mig i soffan.
Kanske blir så att man somnar där ikväll igen.

Puss å hej