Grubblerier..
Det finns få saker som jag ångrar i mitt liv men dom sakerna sitter som berget och ger mig ångest nästan varje dag.
Jag bli påmind av saker och folk utan att någon säger nåt om det.
Inget av detta pratar jag om någonsin men jag tänker på det så gott som dagligen.
När jag gick hos min psykolog så pratade vi ofta om hur hård jag är mot mig själv men hur jag kan se lättare på andras handlingar om jag vet att dom har andra typer av problem.
Även min kontaktperson i både Borås och Alingsås försöker få mig att tänka att det faktiskt inte va jag på den tiden.
Jag har en bipolär diagnos och jag va inne i ett hårt missbruk under flera års tid.
Några av dom värsta sakerna jag gjort hände under dom värsta perioderna i mitt liv när jag inte åt mina mediciner och när jag tog extremt mycket droger.
Jag vet att jag gjorde fel.
Dessa saker har även andra människor talar om men inte heller dom har fattat att det finns en bakgrund, andra har inte hela historien plus att dom flesta inte känner/kände mig helt. Dom som gör/gjorde det dom vet sanningen, dom har hela historien och dom dömmer mig inte eftersom dom har bakgrunden.
Jag tackar dom få för detta och även min mamma som försvarade mig mot dom som betedde sig som riktiga idioter vid dessa tillfällen.
Bortsett från dessa händelser så grubblar jag även på sånt som jag blivit utsatt för.
Jag vet att alla som någongång blivit utsatta för olika typer av brott grubblar titt som tätt på händelserna.
Jag har bearbetat flera av dessa och dom har jag gått förbi men några andra är fortfarande kvar.
Vad gör man åt det?
Jag har funderat på att börja hos psykologen igen. Det finns som sagt en del saker att fortsätta jobba med.
Nu är det dags för mig att ta hand om lite hushållsarbete m.m.
Ciao
Kommentarer
Postat av: robin
Skickade med min mejl där :) Vänligen gör inte den offentlig :) hehe..
mvh från robin
Postat av: Drogerna och Rakbladens - Drottning0
En psykolog kanske inte är en dålig idé, men ta det i din takt. Kram.
Postat av: matilda
Hej!
Jag kikade runt lite och letade efter andra som också skriver om sin psykiska ohälsa, framförallt bipolär sjukdom och jag måste säga att jag verkligen blev glad när jag hittade din blogg.
Det är så modigt att dela med sig - om de dagar då livet faktiskt någorlunda flyter på och som den dagen då du skrev detta inlägget - dagar som man dessvärre påminns om att det är ett konstant arbete med sin sjukdom.
Ville bara skriva och säga tack för din uppriktighet och att det på något vis kändes tröstande att läsa om din kamp, känna att man ju faktiskt inte är ensam!
Trackback
