dubbeldiagnos

En kvinna med dubbeldiagnos, två tragedier med död och sorg, en älskad lillebror, underbar sambo och två underbara små monster, behandlingar och blandade dagar. Det är en blogg om liv & död, då & nu.

Jag är levande fast död ..

Jag har inte gjort ett inlägg här på över 7 månader, jag har skrivit flera men dom har hamnat i utkast.

Mitt senaste inlägg va mest riktat mot min syster, andra också dock. Ett missförstånd som spårade ur.

Bara några veckor efter det dog min älskade lillasyster, våran kämpe, mitt blod och en där som kärleken aldrig skulle ta slut för.

Efter att vårat bråk va över lovade jag henne att inte försvinna och det lovade jag. Några dagar senare försvann hon.

Hon blev 22år, 1 vecka och 1 dag.

Älskade vackra syster är nu helg borta.

Jag kommer aldrig mer höra hennes röst, aldrig mer kunna prata mer, aldrig mer kunna bråka och kivas med, aldrig mer kunna röra, krama och aldrig mer höra hennes underbara skratt.

Det gjorde ont när mamma dog, nästan på mammas årsdag försvann min syster.

Men med mamma fick vi ett långt farväl och vi hade tid att säga hejdå och förbereda oss på något man egentligen aldrig kan förbereda sig på.

Då du dog, Söstra Mi så fick vi inte ens säga hejdå.

Hon bara försvann, utan att man hann säga någonting.

Vi talade i telefon dagen innan och vi sa alltid puss I love you eller jag älskar dig till varandra när vi skulle lägga på och det va det absolut sista hon sa till mig. Det va sista gången jag fick höra hennes röst.

Hur fan kan allt gå så snett i en familj?

Vi gick in i ett hus mamma & pappa köpte när jag va 15år, Moa 10år och min bror va ca 4månader.

När huset nu såldes så va vi bara 3 personer som kom ut. Pappa, jag och min lillebror.

Det är så jävla orättvist! 

Att ha varit drogfri sen 2010 är något jag är sjukt stolt över och jag vet att både mamma och Moa va stolta över mig också men jag vill att dom ska se mer. Att mamma inte fick se Nicklas och mig tillsammans har jag tyckt varit svårt ända sen starten men Moa träffade honom och hon va glad över att jag skaffat en normal kille för första gången på 10år och hon såg hur mycket jag älskar honom och han mig, hon tyckte om han väldigt mycket.

Att jag klarat att hålla mig ifrån drogerna har varit som en elefant på spindeltråd. Suger finns där väldigt ofta nu och jag tänker mycket mer på det.

Den bipolära delen är otroligt svajig också med allt som hänt. Och så har vi sorgen på det. I 5 månader va det bara ilska mot dom tre idioterna som satt i lägenheten där hon dog, att dom va så jävla påtända att dom inte ens märkte att hon va död.

Sen ilska över att hon dog med tre as runt sig och inte i närheten av någon som älskade henne istället.

Ilska över att hon va så envis och inte kom hem.

Ilska över ovissheten, ilska över att poliserna jobbade fruktansvärt långsamt.

Ilska över att jag fick höra det av en vän innan polisen kom med beskedet.

Ilska över hur folk trodde att hon tagit en överdos när hon va väldigt antidroger pga all skit hon sett i familjen och hon hade till och med jobbat på ett företag som heter drogfritt.

Ilska över några få äckel som vägrar lämna tillbaka hennes jacka och One Piece till familjen utan håller käften och behåller dom för sig själva.

Ilska över att små äckliga människor säger att dom va bästa vänner nu i efterhand och skriver om henne på Facebook som att dom va supertighta när jag vet att hon inte ens tyckte om dessa personer.

Ilska över att överhuvudtaget är död och lämnade oss.

Hon har kämpat i hela sitt jävla liv med hennes hjärtfel och och så dör hon av annan anledning. INTE DROGER HELLER!

Hon höll fast mig i livet när jag gjorde ett självmordsförsök och kämpade för att hålla mig kvar. Jag hade velat vara där och göra detsamma. Jag skulle aldrig släppa taget om henne, aldrig!

Vi jordfäste hennes skal för snart två veckor. 

Jag gjorde allt så fint jag kunde med begravning, kläder, urna, sten och två låtar som va för henne och söm vi lyssnat på ihop.

Just nu har jag precis kommit ur en sorgvåg och då va det dags för en bippodipp istället.

Jag grät hos min psykolog idag, det händer fruktansvärt sällan hur jobbiga saker vi än gått igenom från mitt liv.

Det gick inte bara idag och jag känner mig dum för att jag inte bryr mig, är kall och inte kan ta in andras känslor, vad folk gör för mig eller att dom har känslor alla.

Jag avskyr att vara så egoistisk men det är som min psykolog idag sa att i själva sjukdomen är väldigt egoistisk.

Man är inte sjukdomen utan man har den och där i mellan när jag är som en vanlig människa så finns inte egoismen där.

Jag önskar att någon kan förstå mig, men hur många har haft ett horribelt och djupt missbruk och blivit ren, sen fått en mamma som fick cancer som sedan tog hennes liv, sen en bipolär sjukdom och på det dör sedan dennes lillasyster?

Självklart vill jag inte att någon i hela världen skulle behöva gå igenom det jag går igenom men samtidigt hade det varit skönt att ha någon som har en liknande historia att prata om precis detta med. Någon som känner samma som jag och vet exakt vad som händer i ens huvud.

Jag ville så gärna att Moa skulle fått träffa Link. Det va min och hennes plan att skaffa hund ihop och ha delad vårdnad. Hon sa dock att den hade varit hos mig mer då hon förmodligen hade haft ett vanligt jobb och jag inte och utan hon skulle komma hem till mig varje dag och sen ha skrutten på helgerna. Men nu blev det Nicke och jag istället. Han är på papper Nickes så det hade blivit svårt om vi gör slut men det är jag som har hand om vår lilla pälskling.

Spinger runt i skogen, tränar, leker och gosar mest. Nicke har kvällar och helger till det.

Hade inte min bror, Nicke och Link funnits där hade jag antagligen gett upp min drogfrihet.

Men sen har jag min pappa, farmor, mormor & morfar och alla mina andra nära släktingar som finns där, mitt skyddsnät.

Jag hoppas vi slipper gå igenom fler svårigheter utan att det får vara slut på det nu, denna familjen har fått nog nu.

Den dagen jag får barn, nu hoppas jag faktiskt att jag får en tjej först, då ska hon få ditt namn i mellannamn. 

Nu får det vara bra med skrivandet för idag men jag sätter nog igång nu igen när allt praktiskt är över och jag kommit ett myrsteg framåt.

Jag vill ha dom tillbaka, ni fattas mig.

Finaste Mammsen 12/10/66 - 16/05/12

Vackra Söstra Mi    05/05/92 - 13/05/14

Jag älskar er till månen och tillbaka!

Sänder bara världens kram till dig vännen, det är helt otroligt vad du tvingas genomgå och du är sjukt stark som klarat dig igenom allting. Kram

Jag är så ledsen.. Det finns inte ens ord till det. Hoppas dom får vila i frid. Stor kram till dig!

Alexandra, du är den starkaste människan i världen. Jag ryser i hela kroppen när jag läser om det du gått igenom och undrar om man själv hade klarat det. Det finns ingenting du inte tar dig igenom. <3

Kämpa på Alexandra har inte Facebook längre men åkte tåg förbi Alingsås och började tänka på dig. Det kommer gå fint man måste vara modig och ha tålamod bara. Med vänliga hälsningar från Robin, kommer aldrig glömma dig vill bara du ska veta det. Min gamla själsfrände från iris. Är också drogfri det är värt allt slit med det :)