dubbeldiagnos

Det är nu natten mellan torsdag och fredag.
Jag har känt mig lite bättre idag trots att tankarna fortfarande går runt hej vilt.
Skulle egentligen ha jobbat idag men jag fick sjukskriva mig då jag mår mindre bra.

Nu är det natten och jag börjar bli riktigt trött.
Blir att stänga av tv-spelet och vänta på att min man blir klar med sitt spel så jag kan släpa honom där ifrån.
Det är för tråkigt att lägga sig själv i sängen.

Har idag i mellan stunderna fått konstiga lyckorus som har fått mig på bra humör.
Jag har fått känslor som fått mig att tro att allt ska bli bra och allt kommer gå som det ska, för att sedan känna att allt kommer braka åt helvete.
Någonstans tror och hoppas jag på att alla bra känslor stämmer till stor del och alla dom dåliga bara är sånt man skapar som hinder för sig själv i sitt eget huvud.
Jag hoppas allt blir bra och att mina drömmar en vacker dag slår in.
Men det behöver inte vara alla på en gång utan en åt gången med jämna mellanrum när allt känns som värst.
Något som motiverar en att fortsätta framåt igen när det känns som att hela världen ligger på ens axlar.
Litet som stor beroende på situationen.
Tänkt om det faktiskt kunde vara så?!

Nu ska jag börja göra mig i ordning för sängen.


Sov gott!

Cioo ❤

Det är Onsdag och jag ligger här i sängen, just nu vill jag bara dö.
Inte långsamt eller snabbt utan bara hård och söligt.
Tog min seroquel för natten som har börjat verka men just nu man jag inte sova.
Jag kan inte andas genom näsan, snustorr i munnen och det känns som mitt hjärta slår ojämnt och för hårt. Det enda jag hör är mina hjärtslag.


Det är dock inte medicinen som får mig att vilja dö. Jag är så trött på att vara jag och jag är trött på att ha den här sjukdomen som förstör mitt liv.
Den är något mer kontrollerad nu än hur det faktiskt har varit men ändå så är det för mycket.
Att lägga mig i badet med rakbladet känns hela tiden lockande och jag kan inte påstå att det känns lika långt till handling som det gjort innan.
Som jag känner mig själv kommer jag dock inte så hur mycket jag än vill. fast man vet aldrig vad som kan putta någon över kanten.
Folk har dött för mindre och ca 65% som försökt att ta sitt liv försöker ofta igen. Så står det i den bipolära statistiken i alla fall.


Jag är trött på att finnas och trött på allt som har med mig att göra.
Jag är så jävla trött på att vara manodepressiv!
Ett skott in pannan, ETC eller stänga av totalt känns som det är dom få enda utvägarna.

Jag hoppas fan man kan hitta ett jävla botemedel för alla psykiska åkommor, först bipolära.


Det suger att min sjukdom gör att jag påverkar andra.
Trött på att ha ett twisted mind och att ingen jävel förstår.
Jag är trött på att det är en sjukdom man inte kan ta på, trött på mediciner, svängningar och att vara så delad.

Jag ska dock inte säga att inte alla förstår. Andra som också lever som bipolära förstår ju med all säkerhet om vad det är jag pratar om.
Denna underbara tjej P som jag träffat nyss förstår mig och mina tankar, vilket är jävligt skönt för jag har aldrig kunnat dela och ventilera med någon som förstått på riktigt innan.

Man är fuckad i huvudet av egna fel och andras kommentarer på annat sätt än vad man är som en så kallad normal person, va fan det nu är?!

Jag ska sova nu!
Orkar inte.

XOXO / Älvan