3.5 år i verkligheten!
Igår va det 3 år och 6 månader sedan jag hoppade ut i verkligheten från dimman.
Det har varit så mycket som hänt under dessa år sen dag 1, inte jättemycket bra heller måste jag säga.
Mammas sjukdom och att hon sen gått bort är det som slagit undan benen hårdast men jag fixade det trots att jag va övertygad om att jag inte skulle göra det.
Min pappa har mest orsakat ilska. Det är en relation som för alltid kommer att vara infekterad. Det är inget jag ser som en jobbig sak längre men det är nåt som är ett störningsobjekt.
Det har ju hänt bra saker också. Jag träffade Nicke och det va det bästa som kunde hända trots att vi haft motgångar också.
Jag är så fruktansvärt glad att han finns och att han får mig att må bättre och att han står ut med mina humörsvängningar och allt därtill. Nu den 21 december har vi bott ihop i ett år och jag skulle inte vilja vakna bredvid nån annan.
Det är men än så som hänt men jag har tagit mig igenom det och det fortsätter framåt, lite snabbare nu än det gjorde första året.
Inget sug på samma sätt vilket kan bero på suben men det är mycket bättre och inte så mycket tankar på det heller.
Att slå sig fri från tidigare liv som på slutet inte va roligt alls. Det fanns inget positivt och det kunde inte va värre. Man kan inte sjunka längre ner än så och det är så jävla skönt att bara få leva utan detta eviga jagande.
Det tar ju aldrig slut om man inte dör eller åker in på lvm eller kåken.
Jag är stolt över vad jag har åstadkommit och hur många motgångar jag fått gå igenom och ändå fixat det.
Nu ska jag fortsätta denna måndagen med att ligga på soffan och glo på Nyhetsmorgon och vänta på att vårdcentralen ringer tillbaka.
Ha en bra dag i regnet allihopa!
Ciao
Kommentarer
Postat av: Sandra Piik - Att leva som psykiskt sjuk
Du SKA vara stolt över vad du åstadkommit. Sträck på dig och var stolt.
Kram
Svar:
Alex
Trackback
