dubbeldiagnos

Det är Söndag och jag ligger i soffan och tittar på en mini-serie från Stephen Kings bok Bag of Bones.
Den hade 5.7/10 på imdb så det är ju helt okej. Tänkte betygsätta den själv efteråt också.
Älskar att ha amerikanska utbudet på netflix istället för svenska dåliga där det knappt finns nåt man aldrig sett.
Det är skräck som jag gillar och för en gångs skull är det en film som det händer rätt mycket redan från start, det va just det som fick mig att skriva detta inlägg också.
Jag har ju varit borta ett tag här ifrån bloggen men nu blev jag bara tvungen att skriva nåt jag känner.

Jag har varit lite sjuk till och från psykiskt. Försökt utreda min diagnos och så kan vara lite krävande då det känns som att man kan ändå inte göra mycket åt det. Vilken jävla diagnos jag än har så kommer medicinerna ändå knappt förändras , man kan liksom inte göra nåt allt typ förutom terapi, terapi och mer terapi.

Utöver allt detta så går jag runt med en ilska, saknad, önskan och en otroligt frustrerande känsla.
Det börjar mer och mer kväva mig för jag saknar så mycket det där, jag är så arg över att mamma inte kommer vara där, önskan om att det hela skulle gå runt och att alla parters hjärta skulle klappa för det. Det frustrerande är tiden.. Den jävla jävla tiden.
Jag vill nu, helst igår men jag får vänta och vänta..
Har haft starka känslor för många saker i mitt liv, för olika saker och det har varit liknande känslor men denna känslan slår ändå allt.
Den håller hårdare bara för att det inte går. Önskar jag slapp känna så här men jag gör det.

När jag nu tittade på filmen och såg dom olika känslorna som va i tillfället av filmen så kände jag allt själv ända in i hjärtat.
Jag kände den förtvivlan jag känner för gammal jag missat och för nytt som aldrig kommer, i alla fall inte på länge.

Jag har till och med fått svårt att träffa vissa människor pga saker som har med mina tankar och känslor att göra och jag känner mig fruktansvärt hemsk.
Förlåt massor för jag kan inte hjälpa det, jag får för ont.
Jag blir fruktansvärt ledsen och jag vill bara gråta när jag träffar vissa människor.
Känner mig nere i flera dagar efteråt och det känns så egoistiskt men det är så svårt.

Nu har jag fått ur mig det jag velat idag och ska försöka skriva oftare.