Jag föddes i en snöstorm.
Det är s.k vår och jag har inga vårkänslor, inga känslor överhuvudtaget om jag ska vara helt ärlig.
Känner absolut ingenting till motsats från gårdagen då det va ett överflöd av känslor.
Antar att det blev någon sorts torka efter det..
Sitter här på golvet i mitt älskade hem, tänker mycket men känner jävligt lite.
Jag är så jävla osäker på livet och på allt och alla som finns i mitt liv nu också.
Vad händer? Är det inte mer än så här? Vilket jävla håll skall jag gå och vad är rätt och fel?
Vill dränka alla mina tankar i sprit och cigaretter och ge fan i vad alla andra säger för helt ärligt så bryr jag mig inte särskilt mycket utan det är mest att orden sätter sig och jag analyserar sönder saker...igen.
Alla tankar har gjort suget efter cigg bra mycket värre och jag får skylla mig själv som har gett suget övertaget.
Just nu saknar jag trygghet, känslor och vägledning. Bärs saknas också.^^
Nej jag tänker inte gå och bli som min kära far så jag ger fan i alkoholen, knarket kan dra åt helvete och allt annat destruktivt ser jag inte någon större glädje i heller.
Så jävla odramatisk just nu verkligen, eller..
Jag vill bara vara jag för en gångs skull, göra någon annan glad och slippa bry mig om någonting.
Är just nu jävligt trött på sub-behandlingen. Jag måste hålla kontakten vilket jag rent utav har skitit i senaste veckorna för att jag inte har orkat. Trött på att behöva ta någon jävla medicin hela tiden alls.
Känner mig som någon jävla emo-unge men jag kan skylla på mina diagnoser och mitt dåliga humör.
Ska ringa min psykolog när hon har gått ifrån jobbet och prata in på hennes telefonsvarare så jag slipper prata med henne, orkar verkligen inte det.
Jag måste säga att min lilla psyk vistelse på östra vart jävligt givande och jag mådde bättre där än här. Nu kommer jag hem igen där jag gärna isolerar mig bara för att jag tycker att folk är så jävla krävande som lever i den gråa vardagen. Vart är all färg?
Jag kan inte agera färgklick själv tyvärr.
Man saknar alltid tryggheten och att man tillgodoser alla dagliga behov med solljus, kärlek och mat.
Äh nu svävar jag snart iväg vilket jag har en förmåga att göra här i bloggen, ville mest bara säga hej och ord-kräkas lite.
Ciaoo
Kommentarer
Postat av: Sandra "Piik" - "Att leva som psykiskt sjuk"
Jag försöker nästan tvinga fram vårkänslorna för att "man måste och alla andra gör det och jag vill också vara normal". Men det går fan inte. Allt känns grått fortfarande. Och det är det ju. Inget grönt på träden, ingenting. Det är sol och lite varmt. Det är det enda.
Jag brukar göra samma sak... Ringa och prata in på telefonsvararen så man slipper prata med personen i fråga. Känns alltid mycket lättare.
Och sväva iväg, det är intressant att läsa vad du skriver, för du skriver väldigt bra.
Kram!
Svar:
Alex
Trackback
