dubbeldiagnos

Sitter på bussen nu och är på väg tillbaka till Nickes lägenhet, han är och pluggar.
Jag har irrat runt i stan och letat efter ett solarium att öka på brännan lite, jag vill bli pepparkake-brun.
Efter att Nicklas stack iväg idag så kom alla tårar jag har hållet inne under tiden jag varit här.
Jag bröt ihop på toalettgolvet och blev sittande där en stund och kände att allt är meningslöst.
Hade inte mina syskon funnit hade jag knarkat järnet efter att mamma gått bort, det är jag hundra på.
Klart att jag håller mig drogfri för min egen skull också då skiten inte funkar längre så som jag vill.
Visst känner man inget när man tar en fix men det som kommer efteråt är ångest så du spyr och jag önskar att jag va död.
Så jag gör det mest för min skull men också mycket för mina syskon.
Jag vill inte svika alla igen, det räcker nu.
Och jag har ju även Nicklas som det inte hade känts allt för bra att vara så elak emot bara för ett jävla meningslöst rus som ändå inte hjälper mig någonstans.
Hur i helvetet hade det varit bra?!

Jag tänker även på hur stolt min älskade mamma var, är så jävla glad att hon fick uppleva min 2års dag.
Kan inte ens föreställa mig hur rädd hon va när M släpade upp mig för trappan, jag vet att hon grät när hon ringde M's mobil när hon stod ute med polisen.
Och jag kan absolut inte föreställa mig den skräcken när IRIS personalen ringer och säger att jag har tagit en överdos och ligger på sjukhus i Sthlm.
Personalen på S:t Göran sa ju inte ett skit heller när hon ringde dit och hon fick absolut inte komma in på avdelningen då den va hel låst.
Hon och Moa satte sig direktq i bilen och körde upp för att hämta mig.
Jag har sån jävla ångest när jag tänker på vad fan jag har utsatt min familj för, speciellt mamma.
Hon blev jävligt rädd vilket nästan resulterade i att hon blev arg på mig istället för att visa hur besviken och ledsen hon va.

Enda gången hon har varit ledsen och gråtit i telefonen va när jag va 16år.
Jag fattar att hon varit ledsen många gånger men hon är som jag och visade det aldrig från någon.
När hon fick beskedet att hon inte skulle överleva cancern en gång till så grät mest tysta tårar, jag bröt istället ihop i bilen på väg från sjukhuset och hon tröstade mig.
Kändes nästan respektlöst.

Det är nu som när jag jämförde livet med ett glas tidigare som blir kantstött och repigt.
När mamma dog sprack mitt glas och nu försöker jag att limma ihop det igen.
Men mitt bryt va skönt för någon gång måste det komma ut också och jag pallar inte att gråta framför Nicklas, har gjort det en gång och det får räcka för ett tag.
Gråter ju knappt ens framför min psykolog hur tunga saker vi än pratar om, biter mig i läppen och får tårfyllda ögon men inget mer.

Jag vill verkligen bara dö vissa dagar nu.
Sedan jag börjat låta en del känslor komma fram när jag började gilla Nicklas så kunde jag inte bara ta fram en känsla utan då pös allt annat ut också.
Känslor är bäst avstängda men nu när jag väl har dom så är det bara att klamra sig fast i kanten för att inte trilla ner, vissa händer håller som tur är kvar mig men det går inte riktigt att få mig hela vägen upp.
Det gör så ont att inte mamma fick träffa Nicklas och se hur bra han är, helt övertygad att hon hade gillat han och varit jävligt glad att jag för en gångs skull hittat någon som inte blivit rädd för mig & mina laster. En person som tar hand om mig och att jag själv heller inte jagar bort honom som jag gjort med andra jag träffat senaste 2 åren, som jag inte kommer vara ihop med i en månad och sen dumpa för att det är bättre att jag gör det än han.
Jag älskar så mycket vad han är och har.
Helt klart bäst.

Men nu om nåt annat.
Det är jävligt skönt att vara här hos Nicke och det blir massa mys och ligga.

Jag älskar morgonmyset och hade inte sagt nej till att vakna upp till det varje morgon. Vet inte varför jag berättar detta men så blir det i alla fall.

Det jag själv tycker är mest positivt är som jag tidigare sagt att jag har fått sexlusten tillbaka, den va ju lika med noll innan och jag va mer äcklad av det. Låg några få gånger under mina 2år som singel och det va mest typ välgörenhets ligg. Hur kul är det liksom?
Jag själv tjänade ju i alla fall inte på det.
Nu har jag inga problem med att smussla under täcket mer eller mindre varje dag och jag hoppas verkligen inte att det är en sån sak som går över efter ett tag, när nykär perioden är förbi fast man har kärleken och passionen kvar. Jag tänker fan hålla det här vid liv och i värsta fall får man ju verkligen experimentera på olika sätt.
Ha sex ute på nåt ställe där man vet att man eventuellt kan bli upptäckt trots att oddsen inte är så höga och prova på massa andra roliga saker, jag är rakt av på!

Men nu har jag skrivit massa och har inget mer att berätta om idag.
Over and Out!