dubbeldiagnos

Just nu känner jag hur jag verkligen har kommit tillbaks till livet.
Det har känts rätt långt bort ifrån där jag tror att jag har stått men i själva verket va det bara ett stenkast bort.
Jag umgås med folk och går utanför dörren, är mycket med familjen men det kan ju vara bra att ta igen den tiden som jag har varit borta till och från under många år.
Man känner sig liksom hemma, min egen lägenhet är mitt palats. Lite så känner jag faktiskt. Min fristad där jag kan sitta för mig själv eller ha någon hos mig utan att behöva tänka på att man har folk i de andra rummen.
Det känns som att jag har det skapligt bra nu i alla fall.
Man känner hur skönt det är att inte ge mamma några fler problem för det skulle inte kännas bra då det är hon som blir väldigt lidande, hon har ju redan eget att tänka på.

Men jag ville mest få ut av det här inlägget att det faktiskt finns hopp för alla där ute.
Ha tålamod för det går att leta sig ut, ta en ficklampa och lite jävlar anamma så ska ni se att det går.
Motivationen tar er dit ni ska, men ni får också göra ett tufft jobb på vägen sedan. Håll fast vid era delmål för att ha en morot hela tiden.

God natt!