dubbeldiagnos

Vi människor går runt i ett vimmel av problem, oftast vardagliga andra mycket värre.
Idag har jag funderat på hur man värderar saker.
Har du aldrig fått kämpa för saker så som en missbrukare får göra under hela livet så har jag märkt på folk att dom inte uppskattar små saker på samma sätt som jag, dom ser det som en sak i livet, en självklarhet.
Alla som har levt i världen där misären är det enda. Man flyttar runt, problem i överflöd och det finns inga lyxproblem för 5 öre.
Man har ingen bostad, oftast så tappar man kontakten med människor man umgåtts med nästan dagligen, man skiter i familjen på det sättet att du helst håller dig borta för att du inte vill visa hur du ser ut i det tillstånd du är i. Man dricker, knarkar eller är på någon avtändning då ångesten regerar och tar över dig helt.
Ingenting kan lindra ångesten, har den väl börjat så blir du aldrig av med den. Inte med droger. Inte med alkohol. Inte med någonting.
Själv fick jag en fixering på döden, jag skadade ofta mig själv och tog ibland alldeles för mycket tabletter eller så för att kanske hoppas lite på att man inte vaknar igen efter att man lagt sig för att sova.
En människa med en bipolär sjukdom eller vilken psykisk sjukdom som helst så brukar dom fysiska konsekvenserna bli värre.
Nu när jag snart har varit ren i ett år så har jag fått kontroll över min sjukdom, jag har haft lätta manier som jag ändå kunnat göra någonting själv åt, mitt undermedvetna har sagt åt mig att ta min behovsmedicin för att komma ur tankarna och mina ideer om olika saker som inte är passande.
Mina depressioner klarar jag av att hantera också, man lär sig och har fått många redskap igenom att prata med personerna som jobbar på Solhem, dom har hjälpt mig väldigt mycket.
Jag har ju haft en del ångest, och jag kan fortfarande få det. Men nu har jag även lärt mig att hantera den, det går ju inte alla gånger men dom flesta i alla fall.
Och jag uppskattar verkligen varje dag då jag klarar av att hindra mig för att gå för långt både upp och ner.
Känner mig rätt så grym ibland för att jag kan om jag anstränger mig ordentligt.
Jag uppskattar även varjde drogfri dag, att jag har klarat det och att jag faktiskt kan leva som en vanlig människa.
Jag uppskattar att jag faktiskt har fått ett eget hem, på riktigt! För många människor utan dom problemen som jag har haft ser det mer som en grej som är självklart och att alla får en lägenhet lätt utan att be till soc och måste ha hjälp med allting åt det hållet.
Jag uppskattar att jag får dom lilla pengar jag får, och att jag faktiskt klarar mig på 3800 i månade fast att jag har räkningar och annat att betala. Jag önskar självklart att man skulle få mer pengar av soc men man får ju någonting i alla fall.
Jag uppskattar allting jag får och som jag har kämpat mig till, trots många motgångar och allting som sätter käppar i hjulet för en.
Alla småsaker som gör att jag får ett liv tillbaks uppskattar jag hur mycket som helst.
Jag uppskattar alla "självklara" ting som de flesta människorna ser det som på ett helt annat sätt, för jag har kämpat mig till det på ett sätt som inte alla andra har, jag har fått ta den hårda och ansträngda vägen dit.

Vi tittar inte på samma saker, inte åt samma håll i det verkliga livet. Vi tittar på allting ifrån olika viklar på livet.
Vi går på olika vägar.

Uppskatta allting som händer i livet, både dom små sakerna och dom stora.
Ta ingenting för givet för allting kan rasa på en sekund, även för människorna som har levt hela sitt liv utan större problem, vardags problem.