dubbeldiagnos

Hur många människor har man inte suttit fastklistrade till? Så många förhållanden man har haft till olika personer igenom livet, pojkvänner, släkt, vänner och familj.
Nästan alltid uppstår ett mellanrum, för det mesta i alla fall.
Pojkvänner försvinner oftast till slut, kanske inte när man blir äldre, då sitter man ihop förhoppningsvis hela livet. I familjer brukar det också uppstå väldiga mellanrum, det är ofta svårt att sitta fastsvetsade med syskon som ett exempel. Jag och min syster till exempel, vi har varit väldigt nära nästan hela livet. Men det har ju varit då när ålderskillnaderna har gjort sig markant synliga. Det är 5 års mellanrum vilket om andra ord inte gör det så konstigt att vi i våra liv har särats på. Hur kul skulle det vara för mig om vi hade umgåtts när jag kom upp i tonåren och hon va rätt mycket mindre. Då fick man helt plötsligt ett eget liv på ett helt annat sätt, jag trodde då att jag höll på att bli vuxen, vilket jag självklart inte höll på att bli, men hon va bara ett litet barn i mina ögon. Och även nu har våra vägar skiljts åt.
Nu tål jag henne inte, kan ju vara för att vi är bra olika, vi har likheter men ändå inte.
Jag har kommit någonstans i mitt liv, det har inte hon.
Nu orkar inte jag bråka, tjura och vara allmänt otrevlig mot folk vilket hon är. Visst kan jag säga att jag har varit lite sån själv, men inte riktigt på det sättet hon är på. När jag va 19 så satt jag i mitt missbruk en bra bit hemifrån, jag va inte hemma speciellt mycket utan jag satt med min pojkvän i våran lägenhet i en annan värld av droger och allt som kommer med det.
Inte fan orkade jag tjura på det sättet som hon tyvärr gör, jag tjurade en del också men det va över helt andra saker och inte över lyxproblem.
Man kan inte säga annat om henne än att hon är bortskämd vilket har gjort henne till den hon är. Jag är också bortskämd på ett annat sätt men jag kan ändå uppskatta saker, hur ofta gör hon det i mer än 1 minut.
Just nu tål jag henne inte då jag faktiskt har blivit vuxen på så många plan.
Jag är en lugn person och orkar inte bråka om saker och ting längre, jag vill ta tillvara på mina relationer och inte skrämma bort dom.
Håller man på som min syster då får man det jävligt svårt för sig i längden.
Hon kan bråka om saker som att hon inte får sitta fram i bilen, vilken ålder gjorde man det i? Man va inte gammal i alla fall.
Jag känner inte riktigt för att vara hemma hos mina föräldrar när hon är där för hon sprider sin negativitet över på andra, hon säger elaka saker och får en att känna sig så ovälkommen som bara går.
Undrar hur långt jag hade kommit med en sådan attityd? Ingen av mina vänner hade orkat med mig, det är nog svårt att behålla ett jobb i längden för en dag kommer det även att komma med dit ju längre tiden går på samma ställe. Pojkvännen hon hade senast utnyttjade hon på ett sådan elakt sätt så att hon blev arg och skällde på honom tills han gick och handlade den där jävla chokladen åt henne, bara för att hon inte orkade gå själv. Hon är alltid trött därför ska alla andra göra saker åt henne.
Jag hoppas verkligen att hon inser själv en vacker dag hur hon faktiskt beter sig emot andra, det är inte okej!
Hon kan vara jättesnäll och bra men hon blir mer och mer en snorunge i mina ögon, tyvärr.
Detta är inte skitsnack utan bara det att jag måste få säga det någonstans också. Har sagt en del till mamma också för det blir för mycket oftast.
Man måste få ut frustration ibland också.


Idag orkar jag inte gå hem till mamma överhuvudtaget, ska ner till gbg istället.

Ha en bra dag!