dubbeldiagnos

Helt från tomma intet så kom helt plötsligt en jävla tsunami av ångest och tårarna bara spruta.
Jag fattar inte vad som satte igång det så jävla fort.
Visst misstänker jag lite vad det va som orsakade en del av det men varför det känns som att hela världen rasade samman på en sekund förstår jag där emot inte.
Ångesten sitter verkligen i halsen och jag mår riktigt illa.
Vill egentligen bara spy och det känns som att jag ska göra det så fort jag rör på mig.
Tårarna verkligen bara sprutar och jag ser knappt vad det står på skrämde då hela ögonen är suddiga av tårar.

Jag är verkligen så trött på att det ska vara så här hela tiden, att allting ska svänga och att det inte kan vara helt rakt.
Det får vara bra i några dagar och sedan så rasar allt ner i ett svart hål eller går åt andra hållet och tar mig långt upp över molnen istället och sån hatar jag verkligen att vara.

Jag ska åka hem sen och gräva ner mig under täcket och försöka kväva mig själv en aning med kudden tills jag somnar i alla fall.
Vilket säkerligen slutar med att jag gråter mig till sömns och känner mig jävligt ynklig och ensam.
Det är det jag känner nu, att jag är jävligt ensam. Det känns som att det inte finns någon runt mig för alla har så fullt upp med sina liv nu. Jag förstår ju om folk har det men det kan inte alltid vara så.
Man brukar alltid ha någon men just nu har jag verkligen inte det.

Hoppas drömprinsen kommer snart och räddar mig ifrån detta helvete!