dubbeldiagnos

Jag har under dagarna mött människor som tar ut sina problem över andra, bara för att man mår dåligt behöver man inte lägga dumma kommentarer till andra som att man vore helt efterbliven.
Att människor inte kan förstå att när man får frågor på ett nästan nedvärderande sätt.

En sak som jag blev jävligt ledsen över va att jag fick frågan vad jag skulle få pengar till en soffa ifrån, och inte på ett vanligt sätt utan på ett sånt där sätt som känns som att man inte hade något liv och har några pengar alls. Men det har jag även om det är lite i månaden.

Hm.. Jag sparar ju inte eller så?!
Nu denna månaden ska jag köpa mig en ny tv som jag nu har sparat ihop 4000 på socialbidraget, plus att man fått några hundringar från mamma för att städa deras hus, panta alla deras flaskor som blir en del efter några veckor m.m, och allt sånt lägger jag i spargrisen. Så nu kan jag äntligen åka iväg med mamma och köpa min tv som verkligen behövs.
Jag kan betala både räkningar och köpa mat m.m på socialbidraget, till och med kunna lägga undan nästan 1000 kronor då jag inte behöver allt för mycken när jag är ensam.
Nu får jag ju lite lön då jag jobbar lite då och då vilket gör det ännu lite lättare att kunna spara pengar.
När jag cyklade där ifrån så va jag jävligt förbannad och när jag kom hem till mamma gick jag ut och ställde mig i solen och försökte rensa ur tankarna fort innan fotbollen. Pratade med mamma i bilen om det också på vägen hem.

Saken som gjorde mig mest ledsen va att det är en person som står mig och familjen väldigt nära. Och det va även mycket annat under vårat samtal som kom ut så negativt och som om allt runt omkring är så jävla illa just nu.
Visst, vi är en trasig familj. Men säg mig hur många familjer nu för tiden som inte är halvt om halvt trasig.
Det är ytterst få där det inte finns några problem.
I våran familj är det dock en enda källa som nu är problemet, jag antar att det problemet inte går att göra så mycket åt eftersom att en person som inte inser att han själv har problem är ett problem för alla andra.
Det smittar även omgivningen och till och med vänner vet hur saker och ting ligger till, det finns ytterst få som klarar av det och som fortfarande finns där. En av dom bästa är ju kvar men han vet också hur det ligger till.
Men som sagt, vi andra klarar oss rätt bra.

Mamma mår ju bra nu vad det ser ut som i alla fall, hon kanske har någonting som hon döljer men hon har haft mycket och det är egentligen inte så konstigt om det skulle finnas något där.
Bröstcancern är dock borta och man kan inte göra annat än att hoppas att den inte kommer tillbaks. Hopp är det sista som lämnar människan.
Hon jobbar nu igen och det verkar som att det gör henne gott, och så är det skönt för henne om det inte blir en massa jävla gnäll och tjat när hon kommer hem för då fortsätter dagen i lugn och ro.

Limpan är ju som han är och har ju tendensen att bara sitta hemma helt själv och spela tv-spel utan att vara med kompisarna.
Tack och lov började skolan nu i Måndags och då har han börjat umgås med sina kompisar igen.
Det va tydligen ett problem också som va tvunget att dras upp under samtalet.
Men när jag och Moa pratade om det så va det faktiskt så att när vi va små så bodde vi på en gata med ungefär 12-15 barn i alla åldrar som vi va ute och lekte med jämt, året om.
Mamma och pappa va ju ute ännu mer som barn.
Dagens barn har tv-spel och datorer, även alla jävla kanaler som sitter och zappas på.
Men nu har det vänt.

Moa har ju inga problem med att vara jävligt tjurig men säger att alla andra är det för att man svarar på hennes frågor och kommentarer i en helt vanlig ton, hon har tydligen svårt att urskilja hur man är när tålamodet inte riktigt räcker till. Men annars funkar det ju för henne. Hon är ute på helgerna som alla andra i hennes ålder, vilket det också kom en kommentar om.
Hon får ju inte gå i pappas fotstpår, men det har jag svårt att tro för vem fan va inte ute och drack i den åldern. Det va ju även våra föräldrar och jag och alla mina vänner.

Och jag, jag är ren och mår bra, 14 månader har jag hållt mig ifrån frestelsen.
Nu när jag mår bra finns det så mycket mer man kan göra än att bara ligga inomhus och hoppas på att dö.
Har mina fobier som gör sig mer synliga titt som tätt men jag överlever.
Tänkte också börja hos psykologen igen för att få ur mig all skit och börja prata av mig så att jag slipper en dag då allt bubblar upp på en gång, jag kan rensa ut allt och slippa gå och grubbla. Kanske hitta svaren i det som jag fortfarande undrar. Dra ut allt som ligger i det undermedvetna som inte kommer upp som tankar. Minnen och allt annat kommer att kunna skuffas undan till ett fack som jag kan stänga sen och låsa.
Något jag tyckerr är bra att göra nu medan man fortfarande är glad.

Jag vet att personen som gjorde mig väldigt ledsen nu har det väldigt svårt själv, men jag vill inte tycka synd om för det känns nedverderande då jag själv kände så på sättet sakerna sas åt mig.
Men jag vill gärna finnas där som en support på ett positivt och stärkande sätt.

Äntligen har jag fått ur mig den ilska och det som gjorde mig så ledsen och kan nog låta det gå nu.


Igår va jag, mamma och Limpan på IFK - Gefle förresten. Mamma köpte IFK tröjor åt oss allihopa, det står Andersson 7 på mammas å Linus och Andersson 11 på mig. 11 kan ju stå för Robin Söder men annars tänkte jag också på 11 istället för älva. Så det är ju vilket som. Mamma köpte också en tröja till Linus kompis Albin, på den stor det Lund 7. 7:an står ju för Hysen, jag tycker han är grym också men jag ville ändå ha något eget.

Men nu ska jag gå och lägga mig, en ny dag imorgon.

Sov gott!