dubbeldiagnos

Måndag morgon åker jag.
Fy fan säger jag bara.
Jag hoppas att min mamma kan komma och vara med när jag ska bli inskriven eller va fan man nu blir.
Mår verkligen illa och fick panikångest på vägen hem igår.
När jag är med hundarna så försvinner hela världen runt omkring mig.
Jag har bara fokus på att hundarna ska ha det rent inne hos sig, att det ska vara städat på hela dagiset.
Att hundarna mår bra.
Ja, helt enkelt att allt ska vara i ordning.
När det är fint så går jag in och myser med dom.
Kramas och pussas.
Inte med alla hundar fast med många av dom.
Absolut inte Oscar för han äter bajs.
Och det gör typ wiggo och kurt med.
Milton också tror jag.
Vissa småhundar helt enkelt.
Nu nästa vecka kommer det 2 eller 3 nya hundar.
En fralla, en cocker å sen någon lite blandras.

Ska bli kul att komma tillbaks på Torsdag och mysa med dom igen.
Slippa alla tankar, all ångest.
Hela mitt liv helt enkelt.

Jag hoppas för allt i världen att någon av hunddagisen som jag skrivit till angående praktikplats svarar.
Och jag hoppas på att det blir ett svar som jag blir glad över.
Så jag har något att se fram emot.
Något som gör mina dagar.
Som gör att jag mår bra.
Det är så lång tid att vänta på att må bra annars varje gång jag åker till Alingsås.
Jag vill inte må dåligt.
Jag får inte ha tråkigt.
För har jag tråkigt försvinner allt va självdisciplin är.
Tar dumma impuls besked och det slutar bara för jävla dåligt.
Och mår jag bra då, vem säger att jag kan sluta.
Jag kan falla tillbaks lika fort som jag blev inlagd på avgiftningen.
Alltså bara några få timmar.

Det går fort när man springer ner i nedförsbackar.
Och jag springer fort.

Nej resten av kvällen ska jag tillbringa själv här hemma.
Ska städa och packa dom få grejerna jag behöver ha med mig till Alingsås.
Helt dundertrött är jag dock.

Hej så länge..
Och vet ni en sak?
Jag älskar min lilla bebis Loppan.