dubbeldiagnos

Jag har en dålig dag och tänker mycket tillbaks till då jag mådde bra.
Så många minnen, så mycket kärlek och så lite som va dåligt.
Just då, dom få tillfällena.
Naken sanning.
Vackra ord.
Personer.

Ett stark minne som kom idag va när jag lyssnade på en låt.
Jag stannade upp i min städning och la mig i sängen när låten sattes på.
Hörde orden som kom ur högtalarna och melodin, basen.
Ja allting.
Tänkte tillbaks då till mitt mörk lila rum, stjärnor i hela taket och över hela väggarna.
Tillsammans låg vi där och tittade upp i taket.
Persiennerna va nere.
Det va sen eftermiddag.
Fortfarande varmt ute.
Och lyssnade på just den låten.
Den skivan.
Vi sjöng ihop i dom flesta låtar.
Va det en tjej och en kille som sjöng så delade vi på dom på det sättet också.
Alla texterna kunde vi utantill.
Latin Kings låtar va våra.

Hur kan man sakna någon som man inte har haft kontakt med på flera år?
Varför känner man känslorna man kände just då när minnena kommer tillbaks?
Jag har så många frågor men jag får aldrig några svar.
Inga bra svar alls.

Ett annat minne som jag spolat tillbaks i idag va i en lägenhet på citronen.
En 1a i samma länga som min farfar fast i trappuppgång 14D.
Hela lägenheten va fylld av alla dessa knarkare.
Amfetamin missbrukare.
Alla va inne i sina djupa samtal.
Folk känner igen varandra ifrån höger och vänster och det snackas om vilka folk man kände för att eventuellt komma på att det är med någon av dom man tidigare stött på personen.
En enda va det som inte vart påtänd och jag skrattade lite åt att hennes pojkvän började bli så avig att det såg ut som att han nästan skulle gå sönder där.
Han såg att jag visste vad felet va på honom när han skyllde på att han kände sig sjuk till sin flickvän.
Efter en stund gick han ut en snabbis.
En panna.
Ja det va precis det han tog.
Och när han kom in mådde han betydligt bättre.
Vilket han förklarade till henne berodde på att han vart ute och tagit frisk luft.
Jag bara flinade och sa inte så mycket mer.
Pratade med en lång tjej som senare visade sig va ganska blåst och som också stannade kvar i Alingsås och snurrade runt med olika pundare och sov utanför dörren till den lägenheten en dag.
Lite små pinsamt.
Men i alla fall.
Den kvällen minns jag som att den vore igår.

Precis som med så många andra minnen som jag har tänkt på idag.

Snälla ångest släpp.
Låt mig bli fri ifrån dina vassa klor.
Hade jag vart Madicken hade jag tagit mitt paraply och hoppat ut igenom fönstret i hopp om att jag kunde flyga som John Blund.
Men jag är inte Madicken.
Egentligen är jag ingen alls.
Jo, Alexandra Andersson är jag men mer?

Nu ska jag snart in och ha kvällsmöte.
Sen blir det medicin och bye bye till denna dag.
Hoppas på en bättre imorgon.

SLUT!