dubbeldiagnos

Jag är en sådan person som har så sjukt svårt för att släppa mitt förflutna.
Både på det ena och på det andra sättet.
Personer, händelser och annat.
Händelser är nog kanske något man inte ska släppa.
Minnen är underbara ifrån många saker man gjort tidigare ihop med olika personer.
Fan, barndoms minnena är det som är mest underbara.
Ihop med Emelie.
Vi hade så sjukt kul.
Dock bestod våra hjärnor till 98% av killar och snusk ifrån typ 3-4an och uppåt.
Helt sjuka, men fan va kul.
Hamilton utan kläder och jag vet i fan inte allt.

Förresten, snart öppnas bloggen igen och alla kan läsa så fort Robin har åkt här ifrån.
Då kan vi äntligen ha förhållandet öppet så andra kan veta.
Annars kan någon av oss bli utslängda och jag tänker inte riskera det.

Sascha har ju kommit tillbaks och vi umgås ganska friskt.
Det är kul för hon är en jävligt schysst tjej.

Jaja, det va bara lite uppdatering.

Nu ska jag duscha.

Peace Out!

SItter här med blekmedel i hela håret och hoppas verkligen att det blir riktigt ljust nu.
Fan skaffat en helt ny look.
Det va ju ett tag sedan jag gjorde det sist. Eller egentligen inte, men men.
Här på hemmet händer inte allt för mycket.
Ska bli hjälpt med att få subutex.
Känns jävligt bra för jag vägrar att börja med heroinet igen.
Jag klarar mig bäst utan faktiskt, men jag önskar ju ändå att jag kan vara så avstängd som jag är på knarket nu i det verkliga livet.
Men det är önsketankar.

Robin och mig går det perfa mellan.
Dock ska älsklingen här ifrån snart.
Hans fittiga social nötter vägrar att ge honom förlängning här på IRIS.
Fattar inte varför man sätter någon på ett behandlingshem och sedan tror att dom ska bli drogfria på 3-4 månader. Helt jävla sjukt för fan.
Men jag ska försöka få utsluss lägenhet så fort som går så han kan vara där.
Hade vart massa mys hela tiden.
Sen så flyttar han bara med mig till Alingsås när jag ska tillbaks dit.

Annars idag har inte mycket hänt.
Inget kul iaf.

Så jag avslutar här för idag.

Ja, det är ju så att här är det blandat.
Man kan bli kär och så är det.

Jag har min Robin.
Angelika har sin Kenny.
Vi är dom sötaste som finns här på IRIS.
Vill gratulera par nr 2 här till förlovningen som sker runt den 1a Oktober.
Och det är så jävla kul att vi ska flytta till Alingsås båda två.

Kenny å Angelika flyttar ju också till Alingeby så vi kommer att ha massa kul vi 4 antar jag.

Det är ett jävla tjat ifrån personalens sida angående olika relationer.
Här har vi inte sex utan känslor utan det är ju verkligen med dom.
Inget som kan hjälpas, det kan ju bli så.
Om det skulle vara att vi blir utskrivna så blir det en par-behandling istället.
Vem vet, tänk om det blir ett barn?
Det kan hända sjukt mycket grejer.
Men vi är faktiskt bestämda att vi ska bli drogfria.
Blir nog lite jobbigt för Robin som flyttar så långt ifrån där han kommer.
Från Värmland ner till Alingsås.
Angelikas kärlek kommer ju ifrån Göteborg så han har ju sin hemstad nära.

Aja, men nu ska jag vika tvätt.
Dricka massa vatten så min huvudvärk kanske kan försvinna sen måste jag cykla till Tempo och köpa snus.

Tjillevippen!

Dessa äckliga idioter som sitter och gråter över hur utmobbade dom har vart och hur folk har pikat dom och sedans så gör dom precis samma sak själva. Är inte det en sån sjuk dubbelmoral?
Jag förstår inte hur man kan med om jag sak vara riktigt ärligt, tänker dom inte på hur jävla dåligt dom själva mådde.
Psykfall är vad dom kallar mig, men vafan har dom själva inte för problem.
Psykos sjukdomar har dom själva också.
Vill inte lämna ut någon med namn men jag kan nu göra det med tanken på att jag har förminskat antalet läsare igenom att sätta lösen på min blogg.
Skönt nog har jag en del trogna läsare kvar ändå. Känns dunder att dom finns faktiskt.

För övrigt så har jag fått yrsel och konstigheter av medicinerna så jag höll på att svimma.
Va något av det värsta jag har vart med om.
Läkaren sa att det finns en del risk för att svimma men man ska helst sätta sig ner då eller lägga sig ner.
Ja, det låter ju som ett bra råd.
Haha..

Nej, men jag har inte så mycket mer att säga nu.
Skriver ikväll.

Tjaoo

Jag har legat inne på den jävla psyk akuten i Uppsala.
Helt värdelösa va dom där men jag träffade en skit söt tjej som heter Emelie.
Trasdockorna är vi rakt av.
En tatuering på ryggen mellan skuldrorna blir faktiskt två trasdockor som sitter och håller i ett hjärta.
Får klura lite på den själv faktiskt.

Aja, i alla fall.
Jag gjorde ett nytt självmordsförsök.
Helt utan vidare satte jag mig på spåret.
Med mp3n i öronen satt jag där på spåret och lyssnade på högsta volym och blundade.
För jag tänkte att om jag inte hör eller ser tåget så kommer jag inte känna lika mycket.
Ännu idag önskar jag faktiskt att jag dör.
Har skapat mer skit än lycka här på behandlingshemmet.
Och jag känner ett sjukt stort hat emot mig själv och även ett ansvar för vad jag har orsakat för känslor hos dom andra patienterna.
Helst av allt vill jag till psyket och vila upp mig en vecka.
Jag orka inte mer här.
Dom känner inte min smärta och förstår inte att jag eventuellt gör ett nytt försök.

Sedan stör jag mig så otroligt på folk som tror sig förstå.
Visst dom har säker vart i samma sits.
Men dom förstår ju inte precis vad jag tänkte, vad min last är.
Vad som orsakade att jag gick så långt.
Det blir med dömande än hjälp.

Jag mår illa, jag vill spy. Jag vill ännu dö.
Men jag får klara det här på något sätt.
Det har alltid vart så många som har stått bakom mig och hjälpt mig upp efter dom andra självmordsförsöken.
Men nu känns det som att jag har ingen alls.
Skit känns det verkligen.

Och så till pojkvännen då.
Jag älskar dig Robin så oerhört mycket.
Du säger dig förstå, men du gör inte det.
Du kan bara se på och låta mig förvandlas till det monster jag nu kommer att bli.
Jag vill inte ha dig nära för jag vill inte suga din energi.
Därför tar jag avstånd så jag får gråta själv.
Så jag får ta hand om mig själv ett tag.
Den omvårdnanden jag behöver är nog mer att läka i mig själv.
Helt sjukt mycket vill jag ligga hos dig att gråta.
Men jag kan inte.
Önskar att jag kunde, men det går helt enkelt inte.
DU är något av det bästa som hänt mig för du är en pojkvän utan det där elaka i dig.
Visst. Ett kontrollbehov utan dess like har du men inte sånt som inte går att hantera.
Jag älskar din närhet och det är så mycket jag just nu kräver av dig som inte går.
Förlåt men så är det.

Peace Out

Jag har dom senaste dagarna blivit jätterädd för att jag har åkt på hepatit.
Några tecken på att jag har det har börjat komma så jag får se om det är så.
Hoppas inte.

Om jag inte har det lär jag nog åka på det om jag skulle fortsätta med skiten.
Nästan alla knarkare jag känner har ju för fan den jävla skiten.
Och jag har ju delat både vattenflaska m.m. med en som har hepatit B.
Samt tandborste, lösningskopp m.m med folk som har C.

En mardröm känner jag.

Men nu ska jag fixa i ordning mig och städa rummet.

Skriver blogg ikväll igen.

Sitter här på rummet.
Börja känna ett sorts rus av Stilnocten.
Robin sitter bakom mig i sängen och pratar i telefon med sin pappa.

Är nöjd med mitt rum nu idag.
Städat riktigt ordentligt.
Gillar att ha det snyggt ut här i mitt egna lilla hem.

Men jag ville mest skriva in en dikt som jag tillägnar Patrik.

Do not stand at my grave and weep,

I am not there, I do not sleep.

I am in a thousand winds that blow,

I am the softly falling snow.

I am the gentle showers of rain,

I am the fields of ripening grain.

I am in the morning hush,

I am in the graceful rush

Of beautiful birds in circling flight,

I am the starshine of the night.

I am in the flowers that bloom,

I am in a quiet room.

I am in the birds that sing,

I am in each lovely thing.

Do not stand at my grave and cry,

I am not there. I do not die.

Jag har en dålig dag och tänker mycket tillbaks till då jag mådde bra.
Så många minnen, så mycket kärlek och så lite som va dåligt.
Just då, dom få tillfällena.
Naken sanning.
Vackra ord.
Personer.

Ett stark minne som kom idag va när jag lyssnade på en låt.
Jag stannade upp i min städning och la mig i sängen när låten sattes på.
Hörde orden som kom ur högtalarna och melodin, basen.
Ja allting.
Tänkte tillbaks då till mitt mörk lila rum, stjärnor i hela taket och över hela väggarna.
Tillsammans låg vi där och tittade upp i taket.
Persiennerna va nere.
Det va sen eftermiddag.
Fortfarande varmt ute.
Och lyssnade på just den låten.
Den skivan.
Vi sjöng ihop i dom flesta låtar.
Va det en tjej och en kille som sjöng så delade vi på dom på det sättet också.
Alla texterna kunde vi utantill.
Latin Kings låtar va våra.

Hur kan man sakna någon som man inte har haft kontakt med på flera år?
Varför känner man känslorna man kände just då när minnena kommer tillbaks?
Jag har så många frågor men jag får aldrig några svar.
Inga bra svar alls.

Ett annat minne som jag spolat tillbaks i idag va i en lägenhet på citronen.
En 1a i samma länga som min farfar fast i trappuppgång 14D.
Hela lägenheten va fylld av alla dessa knarkare.
Amfetamin missbrukare.
Alla va inne i sina djupa samtal.
Folk känner igen varandra ifrån höger och vänster och det snackas om vilka folk man kände för att eventuellt komma på att det är med någon av dom man tidigare stött på personen.
En enda va det som inte vart påtänd och jag skrattade lite åt att hennes pojkvän började bli så avig att det såg ut som att han nästan skulle gå sönder där.
Han såg att jag visste vad felet va på honom när han skyllde på att han kände sig sjuk till sin flickvän.
Efter en stund gick han ut en snabbis.
En panna.
Ja det va precis det han tog.
Och när han kom in mådde han betydligt bättre.
Vilket han förklarade till henne berodde på att han vart ute och tagit frisk luft.
Jag bara flinade och sa inte så mycket mer.
Pratade med en lång tjej som senare visade sig va ganska blåst och som också stannade kvar i Alingsås och snurrade runt med olika pundare och sov utanför dörren till den lägenheten en dag.
Lite små pinsamt.
Men i alla fall.
Den kvällen minns jag som att den vore igår.

Precis som med så många andra minnen som jag har tänkt på idag.

Snälla ångest släpp.
Låt mig bli fri ifrån dina vassa klor.
Hade jag vart Madicken hade jag tagit mitt paraply och hoppat ut igenom fönstret i hopp om att jag kunde flyga som John Blund.
Men jag är inte Madicken.
Egentligen är jag ingen alls.
Jo, Alexandra Andersson är jag men mer?

Nu ska jag snart in och ha kvällsmöte.
Sen blir det medicin och bye bye till denna dag.
Hoppas på en bättre imorgon.

SLUT!