dubbeldiagnos

Jag tänker då inte ge upp.
Inte i första taget.
Drogfriheten står bakom hörnet men jag har fortfarande människor runt omkring mig som sätter käppar i hjulet.
Ni "vanliga" människor får ödsla mer tid på mig när jag är hemma.
Min allra bästa vän Coffe finns ju alltid där för mig och det underlättar allting.
Man säger ju att ett gott skratt förlänger livet, och ifall det nu är så då kommer jag att bli väldigt gammal om jag fortsätter umgås med honom.
Verkligen skriker av skratt och sedan så kan han även chocka mig värre än någon annan.
Så mitt råd till dig Grod-Buddah, mindre snack och mer handling.
Älskar dig min bästis! <3

Nu håller jag på att packa. Det är för jävla tråkigt.
Foten värker men jag vet inte om jag ska ta med mig dom jävla krångliga kryckorna. Fast det är nog ett måste.
Fick IRIS personalen att ringa och boka om min resa till 18:30 istället för att åka vid 16:30.
För i så fall hade jag åkt precis nu och det är inget jag har tid för.
Har ju inte fått med mig allt än.

Jag saknar Robin något så fruktansvärt nu att jag drömmer om honom hela tiden.
Det är skit jobbigt för han är där när jag vaknar, när jag somnar och under den mesta tiden över huvudtaget.
Fick västa flashbacken när jag duschade igår från när han hade tänt massa ljus och grejer inne på toaletten och satt dit ett täcke för fönstret och sedan duschade vi ihop.
Massa sånt som jag uppskattar mer nu när det är ett minne.
Men det är la så det brukar vara.
Jag undrar dock vart våra känslor kommer att vara när jag kommer ifrån IRIS.
Det beror ju helt och hållet på om vi träffas och sånt också när jag är inskriven fortfarande.
Önskar ju verkligen att det ska funka.
Skulle betala med blod, svett och tårar rakt av för att få behålla den mannen.

Nej, men jag ska packa ner min lilla datorn nu.
Skriver kanske en blogg när jag kommer fram.

Peace, Love And Aids.