dubbeldiagnos

Idag har jag varit i Uppsala.
Inga affärer va direkt öppna men vi åkte dit och fördrev 2 timmar i alla fall.
Bättre än att sitta här i huset.
Jag gick med Jani och Robin och det kändes verkligen som att det lyste knarkare om oss.
Vet inte varför men det är nog min paranoia som jag har.
En skada efter allt Amfetamin jag har intagit på nog alla sätt som går.

Den drogen fuckar verkligen upp hela huvudet på en.
Fy farao vad jag har tagit stryk av den.
Både psykiskt och säkerligen fysiskt.
Men det fysiska är nog alla tics som jag har fått.
Dessa muskelryckningar som kommer i tid och otid.
Man får betala ett högt pris för att ha varit på "toppen".
Förstår bara inte vad det är för topp som man har kommit till med drogerna i kroppen.
Det jag fått har varit bättre självkänsla, bättre självförtroende, tryckt bort all ångest jag många gånger haft och så har jag blivit så sjukt social.

Nu när jag är utan drogerna märker jag mer av mina diagnoser.
Får psykbryt lite när som, dom kommer helt oförberett och jag sjunker verkligen ner i kolgruvans mörkaste håla.
Ligger där och gråter, känner mig hjälplös och som att livet inte har någon mening alls.
Sist på en skala 1-10 gick jag upp till ca 7 eller 8 på självmordstanke skalan.
Vanliga dagar har jag inte så mycket tankar på det alls.
Är ca 1-2 kanske.
Och det är verkligen ingenting alls för mig längre.
Men går det över 6 är det inte långt kvar till handling.

Samt att när jag sedan har varit en del på opiaterna och liknande substanser så ligger man ju bara där "noddad" i en dvala.
Yrat ihop med någon man gillar.
Men även då har jag fått mig ett psykbryt.
När jag låg i sängen med killen jag älskade men som kanske va för bra för mig?
Jag började gråta ohejdat.
Men efter många försök att göra mig lite glad fick han fram ett leende.
Jepp, det va Niklas det.

Efter den att vi drack den där jävla GHBn och jag gick loss inne på avenyn.
Jag har fått reda på att jag tidigare under kvällen har spytt som en gris och stått och trampat i mina egna spyor.
Grabben hade fått bära runt mig.
Det sista jag minns är att jag skulle kissa på någon tvärgata till Avenyn och där försvann han med min väska och jag gick vidare och satte mig vid en jävla lyckstolpe och lutade mig emot den en stund.
Sedan vaknar jag upp av att en polis knackar på min axel.
Tydligen ska en herre försökt att få liv i mig innan och jag hade vart helt medvetslös och då ringde han polisen.
Jag är fan körd i huvudet som använder en drog som jag absolut inte kan kontrollera.

Aja polisen kollade upp mig och jag va efterlyst av Alingsås Polisen.
Och då fick jag eskort till Lerum och där bytte jag polisbil till en ifrån Alingsås.
Jag måste säga att poliserna ifrån Alingsås va tusen gånger trevligare än den jävla fitt snuten ifrån Göteborg.
Fan dagens ris och mycket annat borde idioten ha.
Mannen va inte riktigt lika elak men hon.
Jävla satkärring!
Det va sista polisresan för denna gången.
Fick gjort mitt förhör och sedan släppte dom mig.
Puckot till grabb hade dragit ifrån sitt hem och skitit fullständigt i det pga oro över vad som hade hänt för mig.
En snäll tanke som startade något jävligt dumt.
Han kom till Alingsås på morgonen och redan där va det kört för oss.

Höll oss gömda ute i stugan ett tag sedan fort vi till Skåneland.
Kul hade vi.
Sex i källaren, sex i tvättrummet sex när tidningsbudet såg oss ute och fick en generad min m.m.
Fan den grabben är det bästa som jag någonsin haft.
Helt supernajs.
Men hela situationen ändrades när vi tog pillrena ihop på utsidan och han senare blev häktad.
Jag höll mig kvar en stund hos hans polare.
Rökte heroin, åkte iväg till annan ort där det blev tjack och mer av mina piller.
Våldtäckt.

Sen va det självmord som gällde för mig.
Piller och skära.
Psyket i Borås.
5 veckor rakt av.

Sen kom jag hit.
Till Iris Utvecklingscenter i Enköping.
Herregud.
Och nu ska jag bli drogfri!
Jag är starkare än någonsin och motivationen är sjuukt hög.

Nu ska jag börja lära mig att leva livet som man ska.
Med diagnoserna och att klara av att vara nykter Narkoman.
Det tar emot att säga att jag har vart en narkoman.
Men det är ju egentligen bara sanningen, hur hårt den än svider.

Slut för denna gången!