dubbeldiagnos

Det är nästan så bra att jag inte riktigt kan förstå det själv.
7 hela år har jag levt på att få i mig så mycket skit som möjligt under så kort tid som bara går.
Pulver hit och pulver dit.
Tabletter i mängder och allt annat som går under namnet Narkotika.

Jag har sjukt mycket ångest och har nu kommit in i den här 3 månaders fasen som tydligen alla missbrukare går igenom.
PAA = Post Akut Abstinens.
Idag satt jag ute på gräset med Classes (våran sköterska) Rottweiler hane Buster.
Det va så grymt skönt och avkopplande så det finns inte.
Hade fått både min vanliga 14 medicin samt två behovsmediciner för att jag dalar så sjukt i mitt mående.
Men det enda som fick mig att må bra va att sitta där ute under trädet i gräset med Buster.
Han är en stor och tjock rottis, men helt underbar.
Fick taget lite kort på honom också.
Sen kom Agneta ut och pratade en stund.
Dom har någon förbannad extra koll på mig nu för att jag sa att jag tänkte gå ut och lägga mig på spåret i förrgår.
Vi diskuterade drogsurfing som är en metod för att klara av det värsta drogsuget.
Eftersom jag har legat och gråtit två kvällar i rad har även det gett mig ett otroligt sug efter att få stoppa en nål i venen och få den där kicken.
Jag vet hur sjukt och äckligt det låter, men det är precis så det är.

Hade ett samtal på telefon igår också som gjorde mig rätt så glad.
Ett skratt mitt under allt lipande underlättade definitivt.
Jag kände mig bara så sjukt liten och ensam innan.
Men det fick mig upp på ett ben i alla fall.
Precis som han sa; Tänk att din hjärna är ett bibliotek, tänk att det är helt osorterat och att du nu får börja sortera det.
Och det är ju så sant som det är sagt.

Jag är ju en känslomänniska som antagligen har knarkat dom senaste åren för att jag inte har kunnat hantera mina känslor.
Emotionell störning som det står i min journal.
Det är la något som stämmer.
Har märkt av här att antingen så har jag alldeles för mycket känslor angående något eller så blir jag helt likgiltig.
Men en sak jag vet, jag har känslor för vissa personer.

Nej, men nu orkar jag inte skriva.
Får bli lite mer djup nästa gång.
Fick lite skrivet till mig medans jag va och tränade så det får komma med här.
Peace Out


Alexandra......
Det är rapin, sitter på ditt rum nu är helt proppmätt.. Tänkte på dig nu och tänkte prova att skriva till dig lite för jag har så svårt att visa känslor samt att känna dom. Men något kapitel som alltid återkommer i mitt huvud är min respect till dig. Respecterar din intigritet som människa mer än jag har förmåga att  förmå till mig själv. Något som också får mig att känna mig hjälplös är att du ser på dig själv som du gör. Önskar liksom att jag hadde ett trollspö som kunde trolla framm översikt till ditt inre. Som fick dig att se hur vacker du är från själ till utsidan det vill säga skalet. Skalet utgör ingenting jämfört med din underbara förmåga att få folk till att se din karisma som något possitivt. Många förmår inte att få folk i deras närhet till att respectera deras intigritet. Jag önskar du såg alla som får sig att inte känna sig anolunda i din närvaro. Dom ser en person som vågar stå upp för sina brister och samtidigt speedar på dina possitiva sidor hos dom själva. Jag är en av dom som inte ser dig som något annat än självständigt oslagbar.. Du är en one of the kind, som samtidigt flockar folk till att få ta på den förmågan du har till att inte vara rädd för att visa din sjukdom.. Du får många sjuka att inte känna sig ensamma.. Varför är det en nackdel enligt dig att inte vara som alla andra? Om du liksom jag har att arbeta med att blunda för dom människor som får dig att känna dig liten och tittar efter dom som levt hårt och pressat sig själva till max. Människor som är trötta och behöver lagas. Människor som inte dömmer dig utan snarar ler och tänker att du borde vara stolt över den du är.. Jag älskar dig alexandra, älskar dig därför att du är en av dom få människor som får mig att känna mig frisk. Jag är ju anti social personlighets störning duvet. Erkänner inte det så ofta men är ofta avundsjuk på folk som förmår att känna.. Önskar att jag kunde vara som dig och känna alexandra. Önskar att du inte var så rädd för att ta på det du känner.. Om du bara förmår att våga ta på det fina du känner och pratar dig igenom det olyckliga du känner så tror jag att du en vacker dag kommer få bukt och ranson på det hela. Precis som jag måste lära mig hantera det lilla av dom överhuvudtaget känslor som strömmar genom mig. Vi har ett liknande jobb framför oss. Kanske binder det en skeps knut mellan oss som är omöjlig att knyta upp eller upphäva.. Kanske är du den jag letat efter under alla år som singel. 5 år sedan var det jag tyckte om någon, är inte det stort? Du är en one of the kind. Problemet med one of the kinds är att dom ofta kan nå dit att dom känner sig enamma.. Men är det inte one of the kinds som är flockledare? Hittar man rätt flock och öppnar ögonen så ser man i slut ändan att det är dom som är som alla andra som står lägre i näringskedjan. Dom måste hela tiden vara olyckliga över att dom aldrig förmår att vara såpas ärliga mot sig själva för att bli ett med sitt inre. Blir man ett med sitt inre så uppnår man optimal lycka. Det vill säga NUET...

//Mvh din Robin aka Rapin