dubbeldiagnos

Tunga tårar har ramlat nedför mina kinder denna morgonen.
Monster har kommit att visa sig i mina drömmar denna natt och morgon.
Minnena spelas upp om och om igen.
Jag förstår inte hur jag ens har orkat hålla mig såhär stark under så lång tid.
Men när det helt plötsligt blev en repris igår ifrån ett tidigare liv så känns det som att jag inte vet hur länge jag ska bära på mina bördor.
Flera frågetecken har framträtt och jag har svårt att koncentrera mig på annat.
Jag kommer att bli mer insluten i mina tankar, emot min vilja och emot vad jag hade tänkt.
Att jag är en dålig människa vet jag.
Hur fan kan personer stå ut med mig?
Olycksfågel?
Kanske.

Jag kommer aldrig hitta vart jag hör hemma.
Och ni kommer inte att finna något här, så det är ingen ide att hänga på.
Endast ni utan drogproblem får nu lära mig om lyxproblem och vad som händer i era huvuden.
Analysera er från topp till tå, från noll till hundra and so on..

Fan, saknaden efter att höra ett skratt efter att jag sagt mitt namn eller att jag får repetera ordet hundra flera gånger är stor.
Kan du hjälpa mig att komma ur det här?
Du är nog den som kan mig bäst på ett sätt.
Jag fick se hur saker kan vara utan allt ont.
En trygghet som kändes overklig och ett sätt att vara utan att trippa på tå.
Att försöka lära känna mig själv.
Emelie får hjälpa mig att hitta mitt förflutna för du har bäst koll på det.

Så mycket gör så ont idag så jag ska fråga om jag får cykla iväg och bada själv.
Det är dock nästan en mil att cykla i den här sjuka värmen men det ger jag fan i.
Kommer att bli underbart skönt när jag väl kommer fram och får hoppa i vattnet.

Skriver kanske senare om jag blivit något gladare.

Jag säger varken bu eller bä.

Peace Out