Människan - den ensamma varelsen.

Nu ligger man äntligen i sängen. Gött som fan!
Tog mig en bärs som sällskap framför datorn ute i köket innan jag hoppade ner i vår sköna säng, Nicke sitter vid datorn så då kan jag passa på att avnjuta både öl och säng i ensamhet.
 
Känns som jag har varit jävligt aktiv idag och fått gjort grejer, dock ser det inte som jag kom någonstans.
Diskat, städat, bytt lampskärm och duschdraperi, vart på apoteket, läst lite om hur den psykisk hälsan påverkas efter olika ingrepp, handlat, lagat mat och bakat godis.
Så va jag även på möte med min Case manager under eftermiddagen också.
Vi pratade lite om att idiot-jäveln på försörjningsstöd fuckat mig totalt och att jag inte fått ett jävla öre denna månaden, att hon räknat att jag fått bostadsbidrag osv fast jag inte fått något beslut om det än i år.
Så jävla dum i huvudet är hon.
Min case tyckte jag skulle ringa henne på Måndag under hennes telefontid men inte en chans att jag gör det, jag skickar ett mail så får det vara bra för jag kommer bara bli arg och frustrerad av att prata med henne.
 
Vi pratade också om det här med ensamheten, att jag känner att jag fortfarande är den ensammaste i världen trots människor kring mig, trots mannen i hemmet.
Jag lever fullt ut i ensamheten och jag hade även samma diskussion med min psykolog för 2 veckor sedan. Egentligen är alla människor ensamma trots att vi råkar ha massa människor runt omkring sig.
Man är ensam i sina egna tankar, man är ensam i sina val, man är ensam i sin sorg och man är ensam i sin smärta. Släppa in folk kan man, en bit men du kan inte få in dom i ditt privata rum, i ditt ensamrum.
Alla har ett sådant rum och det är ingenting vi kommer ifrån.
Jag tror mer eller mindre att alla också har fått känslan av att vara helt ensam trots att du är på ett ställe med massa människor omkring dig, både som du känner och inte känner.
 
Trots att jag är en person som kräver en del ensamtid, som inte har några problem att åka rätt ut i skogen helt ensam bara för att andas en stund så hatar jag ändå den ensamhet jag känner just nu.
Den är så påtaglig, riktigt jobbig på nåt vis och jag gillar den inte alls.
Det kan ha att göra med vad som har funnits i huvudet på mig senaste veckorna, trodde det skulle va över nu. Eller så beror det på det andra alternativet jag också kommit på.
Kan tänka mig att det har med lite av varje att göra och tyvärr finns det inga botemedel för det.
Bita ihop och låtsas som att det regnar, frammana mina röster i huvudet så kanske jag känner mig lite mindre ensam.
 
Jag får lita på min psykologs ord att vi alla är ensamma egentligen där vi står och att vi bara har folk omkring oss. Symbios existerar inte på riktigt. Ingen annan kan nå in i dina hörn.
 
Jag kanske ska ringa L eller E och kolla om dom har någon tid över snart.
Tror att jag behöver göra något annat än att bara vara hemma, det brukar bli att jag klättrar på väggarna när jag har för lite saker på schemat.
Det va en grej att ligga hemma och inte ta ett steg utanför dörren när jag och Nicke precis träffats och vi inte bodde ihop men det funkar inte längre det heller.
Jag antar att jag behöver någon annan att prata med just nu, tjejsnack och sån skit.^^
 
Nu har John Blund varit här med sitt magiska pulver och blåst lite i ögonen på mig känner jag.
 
Sov gott!
 
p.s Jag undrar om jag inte håller på att få en lättare mani. Känslan av rastlöshet och att jag måste träffa folk brukar ju vara små tecken. Vi får vänta och se ;)!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0