Jag mår superbra dåligt!
Mår verkligen kanon idag, men någonstans där inne sitter jag och mår inte alls så bra.
Jag är på väg upp, upp, upp i det blå för att leka med fåglarna en stund antar jag.
Det är verkligen underbart att må bra för en gångs skull men det är ju inte så jävla häftigt när man kommer ner sedan, och det är inte så kul att må dåligt inuti heller.
Mitt riktiga jag sitter inne i min kropp och skriker och vill ut, men det går inte för nu har det "braiga" tagit över.
Än så länge har jag inte kommit upp så långt för stegen, kan fortfarande hoppa ner utan att skada mig.
Det dröjer nog dock inte länge till innan jag klättrat ifrån mig själv och närmar mig toppen. Eller så har jag oturen att trilla ner för fort och hamna i kolgruvan istället.
För min och Nickes del, som ändå bor med mig hoppas jag att jag inte hamnar i någon rapid cycling och svänger upp och ned hela tiden.
Det är bättre om det nu går upp och är där en stund och sedan ner i så fall.
I min sjukdom så har jag lärt mig att jag aldrig kan gå bara upp utan det blir alltid en nedgång i samband med att man får må bra ett litet tag.
En sak som kan vara rätt påfrestande dock nu när jag vet vart jag är på väg, än så länge... Det är att jag får för mig massa saker, blir paranoid och då mycket värre än vanligt.
Trodde ju fan till och med att min psykolog och kontaktperson på beroende snackade skit om mig och skrattade när jag gick upp lite för mycket senast.
Alla är arga på mig, alla tittar konstigt på mig, alla hatar mig mer eller mindre.
Det va ju en av anledningarna till att jag la mig på tågspåret ´09 när jag va på behandlingshemmet.
Då fick jag ju för mig att alla tittade konstigt på mig, det va något i ögonen som fick mig att bli rädd och få mig att tro att alla verkligen hatade mig och snackade skit om mig så fort jag vände ryggen till.
Eller jag behövde inte ens göra det utan enligt mig så snackade dom även när jag va där, fast ett tyst språk med blickar och näst intill osynliga grimaser.
I efterhand så förstod jag att det mesta va inbillning, det va rösterna som sa till mig vad dom andra tyckte och tänkte. Jag va ju mitt inne i en psykos också så då blev det ju ännu mer verkligt.
Det är ju också nackdelen med att bli manisk, dessa psykoserna som till och från kommer.
Nu har jag inte haft någon riktig psykos på några år, känningar ja men inte hamnat i någon.
Jag har ju varit duktig och lärt mig tecknen som visar sig precis innan det slår till och då är det bara att proppa i sig lite Zyprexa eller en Seroquel extra.
Man tycker ju att 600mg Seroquel skall hjälpa mot dessa hjärnspöken och psykoser, men icke!
Får se hur Nicke fixar det här nu då när vi bor ihop och jag inte har varit riktigt sjuk på ett tag.
Det kan ju vara så att detta endast håller i sig i någon vecka, men med lite otur så kan det ju hålla i upp till 2 månader lite drygt.
Och på detta så har dödsångesten satt igång då det är dags för en ny födelsedag alldeles snart.
Förra året hade jag mamma att ligga och kräkas galla och ha ångest ihop med, nu får Nicke ta hand om mig.
Fy fan vilken påfrestande människa jag måste göra som vare sig jag ill eller inte behöver folk som mer eller mindre tar hand om mig i perioder.
Och som de flesta människor jag mött med Bipolär sjukdom så blir skov och depressioner värre med åren.
Det känns riktigt för jävligt för jag har ju sett även hur dem blivit i olika situationer.
Jag vill verkligen inte bli sån, jag vill verkligen inte vara den krävande och omständig människa som jag ibland tyvärr blir.
Om jag fick bestämma hade sjukdomen försvunnit och jag blivit frisk för evigt, men annars om jag nu ska leva med denna skiten så önskar jag att jag hade sluppit bli så krävande, paranoid och överdrivet needy när jag blir sjuk.
Det jag kan göra nu är att vänta ut stormen och hoppas på att jag överlever denna gången också, det vet jag iofs att jag gör.
Snart kan jag återgå till mitt vanliga jag igen hoppas jag och så blir det bra igen.
Denna veckan ska jag hålla igång så mycket som möjligt för att slippa hamna i alla jobbiga tankar.
Imorgon är det stan och Borås som händer. Tisdag ska jag promenera med farmor och träffa Lizze. Onsdag vet jag inte än, torsdag träffa min Case och på fredag så blir det party hos syrran.
Jag ska snart lägga mig i sängen och krama krokodilen. Han finns alltid där när man behöver honom, han har ju till och med bott med mig på psyk.
Han lyssnar på allt, är mjuk och alltid tillgänglig. Han lämnar mig aldrig. <3
Natti natti!
Kommentarer
Postat av: Emmelie- Mamma till Ebba och Hugo
Låter verkligen jobbigt. Hoppas vi kan ta en promenad nån dag, eller så kan du komma hit o hälsa på =)
Svar:
Alex
Postat av: Johanna
Äter du någon stämningsstabiliserande, Alex? Det verkar inte så och det är kanske något du borde tänka på för både din egen och din omgivnings skull.Kram <3
Svar:
Alex
Postat av: Emmelie- Mamma till Ebba och Hugo
Har du samma nr som sist?:)
Svar:
Alex
Trackback
