Jag är inte dum i huvudet...
Jag är ett psykfall. En person som inte fixar närheten, en sån som stöter bort dom jag älskar.
Hur fan kan man vara så jävla dålig att man bara skiter i allt och alla?
Jag orkar verkligen inte med det här.
Saknar det som va förut och jag hatar nuet, precis i denna stund.
Det är klart att jag fattar vad som håller på att hända, det finns dom som är bättre och mer intressanta.
Vad har jag att ge egentligen?
Ångest för oss båda, en bergodalbana av känslor, ett likgiltigt jag och ett superglatt monster. Beroende av piller i alla dess former för att kunna klara av vardagen. Och ett drogsug från helvetet till och från.
Mot mina missbruk av droger och alkoholen, mot psykoser, för att hålla min stämning i schakt och mot ångesten.
Jag sitter på toaletten och håller i ett rakblad för att få nån sorts tröst.
Håller det mesta inom mig då det bara skadar att öppna munnen. Han vet allt dock.
Jag sitter på toaletten och håller i ett rakblad för att få nån sorts tröst.
Håller det mesta inom mig då det bara skadar att öppna munnen. Han vet allt dock.
Men jag pratar inte om mina känslor vidare mycket och jag är paranoid, svartsjuk även om det är jävligt sällan.
Jag är glad så få stunder att jag själv känner mig som en idiot. Får för mig saker som jag många gånger gör till en sanning i huvudet, vilket skapar en dålig Alex.
Ofta äcklas jag av mig själv och det finns inget som kan lindra det. Jag försöker duscha bort det men det går inte.
Gråter i smyg. Har ingen som helst självkänsla och heller inget bra självförtroende.
Aldrig kan jag se det han säger att han kan se i mig. Vad gör det mig till för en människa?
Aldrig kan jag se det han säger att han kan se i mig. Vad gör det mig till för en människa?
Jävligt ofta har jag dessa vakendrömmar om självmord och riktiga självmordstankar finns hela tiden där, det skapar ju bara en oro för han..
Jag förstör för mig själv, och även för honom.
Hur ska han kunna förstå mig överhuvudtaget, det krävs mycket uppmärksamhet, tålamod och försåelse både för min sjukdom samt missbruket för att ens förstå en liten del.
Att älska honom mest av allt men jag kan inte lita på han till 100procent. Tilliten har av någon anledning försvunnit ut igenom fönstret, långt ifrån helt. Den är inte borta.
Han betyder så mycket för mig och jag vill aldrig att han ska må och känna så som han antagligen gör. Det suger att jag måste ha det på sitt samvete också.
Jag är inte dum i huvudet jag ser vad framtiden har i sin famn och det är inte den ensamheten jag känner nu, det är den ensamheten som jag inte får välja själv.
Men som sagt har jag orsakat det själv och får då också skylla mig själv.
Allt är bättre än jag och det vet jag. Jag skulle välja vem fan som helst för att slippa mig.
Ändå vill jag bara bli älskad men hur skall någon klara av att älska mig så mycket som jag kräver och med alla mina problem och laster?
Min jävla sjukdom har tagit över helt, jag kan inte kontrollera den nu och jag tar extra lugnande för att inte försvinna in i mitt apatiska tillstånd som ibland dyker upp, som tur är så är det väldigt jävligt ovanligt.
Jag ligger i sängen med täcket över huvudet och har nästan min krokodil i munnen så han inte ska höra mig.
Förtvivlad, förvirrad och har en helvetes ångest över att veta vad som ska hända.
Jävla-fitt-hor-skit-fan!
För att lämna allt depp nu så pratar jag lite om gårdagen istället.
Jag och min syster rensade nu ut mammas garderob vilket vi verkligen behövde eftersom pappa börjat slänga saker.
Vi valde vartannat plagg och vi fick typ det vi ville ha båda två.
Nu har vi bara smycken, skor och jackor. Det ska bli skönt när det är över, då slipper vi tänka på det och kan gå vidare ytterligare.
Det har dagen efter min födelsedag gått 9 månader sedan hon gick bort. Tiden har sprungit iväg dom senaste månaderna, tidigare stod den helt stilla men för alla andra så va det som ingenting och dom jäktade som vanligt.
Det är en konstig känsla när tiden springer iväg för alla andra och man själv sitter kvar i stillheten.
Riktigt skönt att även den är borta, att bara sitta där helt förvirrad och fatta noll av vad som händer.
Tillbaka till kläderna så va det väldigt mycket som varken ja eller min syster ville ha så jag har nu lagt ut en massa annonser. Hon hade massa märkeskläder så det skall nog inte vara så svårt att få sålt dom..
Nu ska jag försöka klara av resten av kvällen och försöka överleva härdsmältan.
Peace, Love and fucking understanding! ♥
Kommentarer
Postat av: inzi
kom gärna in och visa ditt intresse för bloggen
och eventuellt namnbyte, förslag är välkomna
inzi
Trackback
