dubbeldiagnos

Idag har vart en av dom mest isolerade dagarna i mitt liv.
I början av min drogfrihet så höll jag mig bara inomhus också med Fredrik för att inte jag skulle göra något dumt eller att man skulle springa på någon dåre som viftade med påsen eller någon annan skit.
Det va en sån otroligt känslig tidpunkt så jag mådde riktigt bra av att både ha någon hela tiden vid min sida som gav mig en sådan trygghet som Freddan gjorde och att jag äntligen hade kommit igång med substitutionsbehandlingen.
Vi va drogfria, jag hade en ny lägenhet, datorn va tankad med film och vi kunde hela tiden ha varandra.
Som sagt, den mesta tiden spenderades i sängen sovandes eller tittandes på film. Det blev en del skräckfilm måste jag erkänna.
Men nu idag fick sova till lite innan 11. Efter det hade jag en sådan huvudvärk så jag va tvungen att gå upp.
Jag antar att det berodde på en vätskebrist för jag har druckit så jävla lite dom senaste dagarna.
När man är så uppe i varv i huvudet så glömmer man så mycket saker som är viktiga, som dricka och duscha.
Igår fick jag iofs duschat men jag brukar vara väldigt noga med att göra det varje dag, någon tvångstanke jag har haft i några år så det märks direkt om jag är deprimerad eller är manisk för då struntar jag i det fullständigt.
Idag har jag i alla fall inte duschat och det är inte för ens nu på kvällen som jag har börjat att dricka.

I alla fall, jag har stängt in mig med mina hjärnspöken. Vägrat gå utanför dörren utan någon och ingen annan än pappa har gått ut idag så då har heller inte jag gjort det.
Det gäller att vara på sin vakt nu när det är som det är och jag kan säga att jag sköter mig bra denna gången.
Dom få sekunderna jag va ute idag va för att lämna tillbaks en sak till min Älskade Lizze i bilen så jag gick kanske högst 5 meter ifrån huset då dom inte ville köra ner med bilen på gatan för att slippa fastna i backen.

Hela dagen har jag ältat om och om i huvudet saker som inte borde ältas. Jag saknar folk så sjukt mycket som jag ABSOLUT inte borde sakna.
Jag hoppas detta är en liten snabb uppgång så jag slipper känna såhär mer.
Inte mycket har jag fått gjort men det är bättre än inget alls..

Den otroligt fina och underbara människan Agneta gav mig en kommentar som värmde. Hennes ord har i över ett år alltid gett mig en mening och hon får mig att tänka till en extra gång.
Av människor som inte har varit involverade med mig på ett familjärt sätt så är hon den som har satt mest spår.
Hon har för alltid satt en fot i mitt liv och det kommer jag alltid vara väldigt glad över att hon fick göra.
För er som inte vet så va hon ju min kontaktperson på behandlingshemmet. (Märker att jag har många nya läsare så då får man ge lite extra info ibland.)


Jag märker det att mycket blir osammanhängande här i bloggen när jag är manisk och det får det bli då. Rörigt och många tankar på en gång.

Men i alla fall, jag ska återgå till att förklara minsta detalj för min bror angående Sagan om de två tornen som vi nu tittar på. Den går på kanal 6.

Förresten, jag letade upp mobilnumret till Chefen på iris idag här på nätet. Tänkte skicka en julhälsning och det gjorde jag. Fast att jag sabbade det så mycket för mig där uppe så jag blev omedelbart utskriven i Maj så vill jag i alla fall vara tacksam till dom där uppe och skicka en hälsning. Hoppas att det va rätt nr och att det kom fram bara..

Ha en bra fortsatt kväll..