dubbeldiagnos

Jag försöker att drömma mig bort.
Mot framtiden och se vad den har att ge.
Ingen vart kommer jag, allting är bara svart.
Ett stor hål.
Mörker som aldrig tar slut och som omfamnar mig.

Håll mig hårt, släpp aldrig taget!

Jag har börjat använda den där ridån igen.
Muren har börjat byggas upp.
Öppnar mig inte alls längre på samma sätt för folk.
Vad är det som händer med mig?

Så fort jag är ensam låser jag in mig.
Gör saker för mig själv och vill inte umgås direkt mycket mer människor.
Men det är ju dina vänner?!
- Och?

Jag känner verkligen så.
Orkar inte med någonting.
Det har blivit för mycket av allting och då tar jag ett steg tillbaks och låser in mig.
Gömmer mig i den svartaste grottan och låtsas om som att jag inte existerar.
Jag vet hur dålig stil det är av mig, men det är verkligen så att jag inte orkar bry mig.
Ingen är mindre värd eller något.
För det är inte er det är fel på, det är MIG!
Vissa personer är klart att jag fortfarande gör stora uppoffringar för.
Men det är dom som har gjort det för mig.

Bönan dig går jag näst intill över lik för just nu.
Trodde inte det skulle vara såhär jobbigt.
Men jag vill bara att du ska vara stolt över mig.
Det får mig att känna mig som en människa igen.
Att veta att man har gjort bra ifrån sig och att någon annan blir glad för det är en grym känsla.


Bästa känslan jag känner nu är egentligen att vara kär.
Niklas är något av det bästa som hänt mig.
Som jag sagt till honom så är han så grymt olik alla andra killar jag haft.
Ingen självisk idiot som endast tänker på att dom ska må bra och att deras krav uppfylls.
Han har allt den killen.

Nej, jag ska fixa lite här hemma nu.
Ska sola sen också vid 15. :) Ska bli skönt.

Peace out folket