dubbeldiagnos

Ingenting beror på dem utan det är jag som har svårt för vissa saker i deras liv.

Med allt som hänt i mitt eget privatliv senaste halvåret har jag svårt att se den lycka som jag själv gått förlorad.

När jag träffade min Case idag pratade vi just om det.

Jag sa det att jag längre inte vill träffa mina vänner, att jag inte orkar bry mig för det är för svårt.

Jag älskar vissa, mycket mer än andra då dom betytt mycket för mig jämt.

Men det gick fel på vägen för mig och rätt för dom och jag klarar inte av att se på det då.

Hon vet att vissa saker är extra svårt och det är det.

Som exempel så skulle jag gå in och köpa en present till en vän, som jag skulle gjort för längesen, och jag hade tänkt att antingen skicka den eller bett affären ringa personen i fråga och sagt att personen hade ett paket att hämta i affären, bara för att jag vet hur lång tid det hade tagit för mig att släppa det mötet.

Jag vet vad jag ska köpa för jag bestämde det här för längesen men jag vet bara inte hur överlämnandet ska gå till.

Mest av allt hade jag velat lämna över det själv men jag kan bara inte, har tänkt och velat bara få det överstökat så många gånger.

Men varje gång jag är på väg att ringa det där samtalet eller skicka det smset så tar det bara stopp.

Inte ett ord kommer fram och jag kan bara inte trycka på knappen.

Att träffa dem hade gjort mig sjuk av allt grubbleri och ältande.

Hur Nicke hade fått ta all den skit, då känner jag nu att det ännu inte är värt det.

Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men presenten är första steget att få iväg varesig jag själv lämnar över den själv eller inte.

Vet redan nu att det inte blir ett personligt överlämnande.

Men i vilket fall är det ett litet steg så hoppas jag att det känns någorlunda lättare efter det.

I övrigt förutom att tankarna går som vanligt så är jag väldigt nöjd med mitt liv just nu.

Jag och Nicklas har ett väldigt bra förhållande. Visst har det sina skavanker men utöver dom små felen har vi ett väldigt enkelt och fungerande förhållande.

Så bra som jag går ihop med denna helt bästa människa har jag aldrig gått ihop med någon.

Men jag somnar ju tidigt som sjutton också.

Allt går som det ska, typ.

Nu ska jag ägna tiden åt att spela terraria, kolla på älsk när han dansar och glo på tv.

Förbereda mig inför tandläkarbesöket i Borås på måndag, tur att jag har en psykolog som är så underbar att hon till och med ställer upp på att följa med mig.

Hur många kan säga att deras psykolog håller en i handen hos tandläkaren?!

Ha en bra helg alla!

 Det är inte spöken i vita lakan eller någon ande eller demon som smyger omkring som jag tänkte på. Det är spökena ur ditt förflutna, människorna som en gång i tiden fanns runt omkring dig på ett eller annat sätt som sen försvann ut i tomma intet och någonstans på vägen blev slukade av ett svart hål.

Det är dom spökena jag pratar om.

 

Jag har många spöken som man nog aldrig kommer se eller höra något från, både dom man har haft en bra relation till, sen så finns det dom som nu bara finns i ens mardrömmar.

Fick tanken på detta då jag fick en kort hälsning av ett av mina spöken nyligen. Jag förstod vem det kom ifrån utan att det fanns någon att svara till. Ett smeknamn som någon i det förflutna har haft glömmer man aldrig.

Varje gång någon skrivit några få ord eller en hel novell så blir det blandade känslor, både bra och dåliga.

I det här fallet va det inget dåligt. Jag trodde dock aldrig att jag skulle höra ett ord till från denna person någonsin utan den skulle förbli ett spöke.

Men titt som tätt kommer det en liten hälsning eller liknande och då blir man ju nyfiken och undrar hur deras liv ser ut nu, vad dom gör och vad som hänt sen sist. Nåt åt det hållet..

 

Jag tänker hålla alla dom negativa och dåliga spöken utanför den här gången, orkar inte ödsla tid på någon som bara suger energi.

Jag önskar många gånger att flera roliga spöken kunde skicka åtminstone en liten hälsning nån gång då och då.

Det är roligt både att komma ihåg roliga minnen och att få tänka på alla de roliga saker man gjort.

Bara en liten hälsning kan göra ens dag..

Tjipp