Antingen Älskad eller Hatad.

Många ser på mig ur samma perspektiv som jag.
Borderline personlighetsstörnings perspektivet.
Eller som den "manliga motsattheten" Antisocial personlighetsstörning.
Killar kan ju även dom vara Borderline fall och tjejer Antisocial.
Men oftast är det så att killar blir fel diagnostiserade och får då just den diagnosen.

Jag har gjort bort mig.
Har svårt att skilja på rätt och fel.
Och tycker nästan aldrig att det är mitt fel trots att det är jag själv som gör fel.
Ibland kan jag känna att saker är jävligt fel dock och då får jag sådan ångest att jag näst intill stoppar fingrarna i halsen och hoppas på att kräkas ut råttan som klöser med sina vassa klor inuti mig.
Eller så skär jag mig för att se blodet rinna och med det också släppa ut lite av det jobbiga som rinner i mina vener.
Dricka alkohol hjälper många gånger också, men ångesten som kommer dagen efter blir dubbelt så jobbig med tanken på att man både får den där lyx-problems ångesten samt att ångesten från dagen innan som man försökte dricka bort hinner ifatt en igen.

Just nu har jag sårat en person som jag Älskar så sjukt jävla mycket.
Tagit saker för givet samt att jag har nog i mitt undermedvetna försökt testa vart gränserna går.
Jag vet att det är jävligt fult och dumt, men det blir bara så.
Har aldrig vart med om att killar har vart snälla emot mig.
Dom har slagit, misshandlat mig psykist så att jag många gånger va apatisk i flera dagar och va likgiltig till allt och va nog mindre mänsklig emot vad någon annan är.
Som en slags koma man hamnar i.
Det är nog kroppens sätt att stänga av och beskydda.
Om du emot all förmodan skulle läsa detta så vill jag bara säga att jag Älskar dig.
Och jag vet att jag är en jävligt svår människa att älska och leva med.
En person som inte många klarar av.
Men också en person med stort hjärta, men det är för tillfället fortfarande rätt så tomt på blod.
Istället för att det ska ha sprängts i bitar så har det endast blivit tömt på blod.
Det måste sluta vara kletigt där i mina vener nu utan måste börja rinna, hjärtat måste börja slå.
Mitt tillstånd kallar jag zombie aktigt.
Lättare va det när man hade Heroin och Subutex i kroppen.
Då va allting bra.
Gräset är alltid grönare på andra sidan när man är i ett sånt tillstånd.
Men jag har hittat mitt gräns, min andra sida som är utan droger.
Det är med honom.
Tätt intill.
Att ligga där på bröstet och känna lukten av honom.
Höra hans underbara röst säga så mycket fint som gör att jag får gåshud och svårt att andas.
Saken är den att jag inte visat hur mycket jag uppskattar honom och sedan gjort massa andra skit grejer vid sidan av.
Men jag måste säga det.
Jag verkligen Älskar honom, mer än någonting annat.

Ja, jag har gråtit i två dagar nu.
Funderat helt på att ta mitt liv.
Ge efter.
Jaga tills sista andetaget är taget och sista hjärtslaget är slaget.
Det va min största önskan efter att bli förlåten.
Förlåten av den jag sårat.
Alltid är jag så klumpig.
Men sen måste man förstå lite också att jag som sagt kommer ifrån dom mest trasiga förhållandena man kan ha och jag är en aning skadad efter det.
Jag vet många gånger att du velat väl men jag har haft massa konstiga känslor som sprungit runt i kroppen på mig och jag har många ventiler öppna pga att samtalen med min kontaktperson gör mig otroligt ledsen.
Oftast inte utanpå, men inuti skriker jag.
Som ett litet barn.
Jag är rädd.
Instängd i ett mört rum och det finns ingen utgång.
Våldtäckten har satt sina spår också vilket visade sig för ett litet tag sedan.
Det va inget kul alls.

Så är mitt liv.

Nu sitter jag och lyssnar på The Velvet Underground.
Mamma va precis inne och berättade att vi åker till Lager 157 så fort vi vaknar imorgon.
Sedan så ska vi hem hit och måla.
Jag ska få måla om mitt rum också.
Vitt med schabloner hade jag tänkt mig.

Sen ska jag ju packa igen för jag ska tillbaks till mitt nuvarande hem på IRIS.

godnatt säger jag med dessa ord!

Tuggar mig igenom fass.

Vaknade idag av att Owe väckte mig vid 8:30 som personalen alltid ska väcka mig.
Va trött som bara den och somnade om en stund.
Sedan kom Robin in och sölade ner mitt nystädade rum med start och Yoggi.
Tack för den televerket typ.

Igår va en sådär halv idiotisk dag.
Jag vart fly förbannad på personalen.
Mustafa den idioten hittade på en egen story om hur fan det hade sett ut kvällen då han jobbade.
Fanskapet hade sagt i sin rapport till dagspersonalen att han hittade mig och Robin tillsammans i sängen.
Och så va fan inte fallet.
Jag låg och grät värre än värst och hade gjort det en stund.
Robin satt på min sängkant och försökte prata med mig när idioten kom in i mitt rum och började blåsa ut mina ljus.
Man får ju inte ha sånt här för det är brandrisk.
Vilket jag skiter i för jag vet la för fan hur man hanterar ljus och jag tycker det är en jävligt fjantig regel.
Mustafa frågade inte hur jag mådde.
Ignorerade mig totalt och brydde sig bara om att informera om ljusen och la inte ens märket till hur jag mådde.
Tummen upp för fan din jävla skada.

Sen igår då när jag höll på att städa så kom Iris, min kontaktperson, upp och knackade på min dörr och hon berättade vad Mustafa hade sagt.
Jag sa som det va och blev jävligt irriterad över det hon berättade.
Hur fan kan en personal ha rätt till att ljuga?
Fick relationsfrågan igen och det va samma svar som alltid.
Och hon förstod.
Pratade med Ingela senare under kvällen när jag va och hämtade min medicin och Robin va också med.
Hon berättade det att personalen själva tycker det är idiotiskt att springa och jaga oss som någon jävla häxjakt i svar på något dom aldrig kommer att få veta.
Vi har sagt här att vi har en "syskon" relation och inget annat.
Vilket dom flesta tror på utan han då.
Så dom ska ge fan i oss nu.

Det är inte lätt att ha en relation på ett behandlingshem, speciellt inte när man gillar varandra en del.
Men vi har ju haft som regel hela tiden.
Inget kramande eller pussandes utanför rummet.
Och det har vi hållt på stenhårt.

Annars här på hemmet då?
En del tisslande och tasslande, men det får man ju helt enkelt stå ut med.
Andreas ska flytta upp hit till övervåningen på huset.
Massa kul.
Dock ska han ju inte va kvar här så länge men under tiden han är här ska det bli skönt att ha honom i närheten.
En av dom bästa personerna jag har träffat här.

Jag själv tränar en massor.
Bygger en del muskler och försöker att fina till min kropp ordentligt.
Och man mår verkligen sjukt bra av det också.
Igår tränade jag i 2,5 timma inne på gymmet.
Först va det gå på bandet i 30 minuter.
Efter det va det ett Body Pump pass som har satt sig ganska bra nu.
Kul som fan är det nu när man hänger med i svängarna.
Såg många som va där för första gången igår och att det måste sett lika kul ut när jag började och inte hängde med alls.
Efter det va det en timmas Body Pump.
Tar mera vikter hela tiden nu.
Ska snart börja köra med 5orna.
Så blir det 10 kilo allt som allt på stången.

Och en sak till förresten.
Jag har fått förlängning här tills den 3 Januari.
Är jävligt glad över det att det blev godkänt och så.
Bättre att vara här för länge än för kort.
Och jag hade ju tänkt att börja studera, så nu är det dags att kolla efter skola och program.

Nej, men nu ska jag städa igen.

Ha en bra dag.


Söka sinnerfrid.

Ja i helgen har jag ju vart hemma hos morsan och dom på permis.
Åkte i Torsdags och kom tillbaks hit i Måndags kväll.
Har haft det jävligt skönt faktiskt.
Mest tagit det lugnt men på Lördagen blev det lite mycket alkohol kanske.
Sedan på Söndagskvällen så ringde Robin och sa att han va i Alingsås.
WTF?!
Haha, men det va bara att åka och möta upp honom på stationen och ta med honom hem till mig.
Och han kom med den dåliga ursäkten att han hoppat på fel tåg.
Eller hur?!
Men så va det ju inte.
En kille som jag umgåtts med lite i vintras hade tagit livet av sig och jag kände la att jag vart rätt låg eftersom jag ändå har umgått med människan.
Känns fortfarande rätt konstigt.

Det är konstigt när folk söker sinnesfrid på det sättet.
Skadar många omkring sig som familj och vänner.
Vi vart la inte bästa vänner på slutet direkt,
Men som sagt, jag har ändå umgåtts med honom och han hjälpte mig med Martin sista gången jag träffade han, mitt ex alltså.
Har minnet ifrån när jag och Patrik låg och kollade på film.
Hade lite kul och drack.
Haha, det va glidmedel högt och lågt.
Nej men det va en sjuk natt.
Jag spydde ner hans ena täcke och dagen efteråt vaknade jag med en bakfylla som hette duga.
Han sa då att han hade suttit och kollat på mig när jag sov.

Ja, det är verkligen konstigt när folk på ett drastigt och hastigt sätt dör.

Jag har själv försökt att söka ro.
Att få ta ett sista andetag men aldrig lyckats.
Undrar många gånger hur det hade varit för dom i min omgivning om jag lyckats.
Är idag glad att jag aldrig har fått min vilja igenom till den slutgiltiga sömnen.
Den där sömnen som alla någon gång kommer att sjunka in i.
Döden är ett kraftigt ord och det innebär något stort också.

Men av dom som avlider så får man tänka tillbaks på det bra.
På saker som är roliga och som dom gjort bra.
Jag tackar P för det med Martin.

Vila i Frid grabben och jag hoppas att ditt gräs är grönare på andra sidan.

Diamanttårar

Tunga tårar har ramlat nedför mina kinder denna morgonen.
Monster har kommit att visa sig i mina drömmar denna natt och morgon.
Minnena spelas upp om och om igen.
Jag förstår inte hur jag ens har orkat hålla mig såhär stark under så lång tid.
Men när det helt plötsligt blev en repris igår ifrån ett tidigare liv så känns det som att jag inte vet hur länge jag ska bära på mina bördor.
Flera frågetecken har framträtt och jag har svårt att koncentrera mig på annat.
Jag kommer att bli mer insluten i mina tankar, emot min vilja och emot vad jag hade tänkt.
Att jag är en dålig människa vet jag.
Hur fan kan personer stå ut med mig?
Olycksfågel?
Kanske.

Jag kommer aldrig hitta vart jag hör hemma.
Och ni kommer inte att finna något här, så det är ingen ide att hänga på.
Endast ni utan drogproblem får nu lära mig om lyxproblem och vad som händer i era huvuden.
Analysera er från topp till tå, från noll till hundra and so on..

Fan, saknaden efter att höra ett skratt efter att jag sagt mitt namn eller att jag får repetera ordet hundra flera gånger är stor.
Kan du hjälpa mig att komma ur det här?
Du är nog den som kan mig bäst på ett sätt.
Jag fick se hur saker kan vara utan allt ont.
En trygghet som kändes overklig och ett sätt att vara utan att trippa på tå.
Att försöka lära känna mig själv.
Emelie får hjälpa mig att hitta mitt förflutna för du har bäst koll på det.

Så mycket gör så ont idag så jag ska fråga om jag får cykla iväg och bada själv.
Det är dock nästan en mil att cykla i den här sjuka värmen men det ger jag fan i.
Kommer att bli underbart skönt när jag väl kommer fram och får hoppa i vattnet.

Skriver kanske senare om jag blivit något gladare.

Jag säger varken bu eller bä.

Peace Out

Dåligaste dagen i mitt drogfria liv.

Ja, jag har gömt mig här i min grotta.
Alltså mitt rum.
Jag gick inte upp och medverkade på gruppen idag.
Endast morgonmötet.
Efter det gick jag hit igen och låste in mig.
La mig i sängen och drog täcket över huvudet.
Palla med den där jävla drogsurfingen som dom snackar om.
Det är inte mitt största problem.
Mitt största problem är ångesten och den kraftiga känslan av att villa skada mig själv.
Jag håller på att blomma ut i en personlighet som är självdestruktiv.
Alla dagar flyter och jag är bara deprimerad.
Därför ska jag slita ut min kropp till max och ta två pass på Söndag.
Blir Body Step först sedan efter den är det Body Pump.
Träningen är det enda som ger mig en gnutta hopp.
Alla tankar försvinner och jag är en fri människa.
Fri ifrån allt som rör sig i mitt huvud.
Det är fortfarande många låsta dörrar där inne.
Jag hoppas på att finna nycklarna till varje lås för att kunna se mitt eget inre.
Skönheten finns på insidan.
Men man måste få bort den gråa massa som flyter runt.
Och sluta lyssna på dessa röster som kommer om kvällarna.
Vad är det för fel på mig?

Enda som egentligen betyder något är min drogfrihet.
Jag vägrar ta ett återfall och så är det.
Kör fortfarande på det att ta en dag i taget.
Samt att varje morgon då jag vaknar bestämmer då att idag ska jag inte ta en drog.
Det är rätt bra tänkande om man bestämmer sådant redan i förväg.
Den dagen jag tvekar den sorgen.

Känns inte som att jag har båda fötterna på jorden just nu utan jag hoppar vingligt fram på ett ben och försöker att inte tappa balansen.
Måste se till att sätta ner andra foten för att inte falla igen.

Annars har allting gått framåt här liksom.
Jag har ett sällskap som jag trivs så sjukt mycket med.
Kan prata med dom flesta.
Både ytligt och mer ingående.
Men jag pratar inte allt för mycket om mitt förflutna till andra.
Jag blir till en ännu mer bitter person av att bara tänka på det.
Och ju mer man delar med sig av ens liv desto lättare är det att bli sårad.
Ingenting jag skulle orka alls nu faktiskt.

Mitt undermedvetna säger förmodligen att jag ska dra här ifrån och ta mig ett fett återfall.
Jag har planerat det i hemlighet i mitt huvud.
Men jag ska vara stark och stå emot mitt begär efter drogerna helt och hållet.
Jag vägrar att släppa efter.

Ska skriva igen när jag mår lite bättre för just nu känns det bara som att jag sitter och klarar.
Men nu ska veta, det är fan inte lätt att bli drogfri.

PUNKT!

Rakblad och Blod?

Allting bara snurrar runt i huvudet på mig.
Varför kan det inte bara sluta?
Det är ingen svacka jag har kommit in i, det är ett stort jävla mörkt hål som aldrig tar slut.
Vet att en dag gör det ju det, men jag har bara kommit in i början av den här jävla fitt-perioden.

Ännu en vecka, några veckor, en månad eller mer av alla självdestruktiva tankar.
Gråt till sömns, hat och förakt emot sig själv.
Isoleringen börjar bara här.

Sist jag kom in i detta så va det som tur va bara en mindre psykos och några utbrott och annat skit som kom fram.
Får se hur det blir den här gången.
Förstår nu att det är därför rösterna i mitt huvud kommit tillbaks så tydligt.
Inget mummel längre utan nu hör jag varenda litet ord.
Jag väntar nu bara på dom riktiga elakheterna.

Tänker inte duscha innan jag går till soc.
Varför skulle jag liksom?

Äh fan, varför ska det vara så jävla jobbigt att leva med dessa idiotiska diagnoser?
Varför kan dom inte bara försvinna?
Ska tjata på mig soc idag så hon får ringa dom på Beroendeenheten igen å säga att dom får skynda sig med att ändra min medicinering.
Det får gå lite fortare det här!
Jag hinner ju avlida och sedan återuppstå igen innan dom är klara.
Morr, morr morr..

Nej, jag måste faktiskt göra något nu innan jag ska dit.
Typ strypa mig med duschslangen eller något.

Fuck off världen!


Från bäst till sämst..

Idag har jag hunnit med en jävla massor.

Sessan kom runt 7:30.
Sov till 11:07.
Gick upp, duschade och klädde på mig.
Koffe kom vid 12:30.
Gick ut, och mötte Sara och Fahm vid Mio.
Vandrade upp till Mia och gjorde min tatuering.
Va klar där vid ca 15.
Sen stack jag hem igen.
Pillade lite hemma.
Va med Sessan och myste.
Mormor & Morfar kom.
Körde Sessan till Petra i Vårgårda.
Åkte tillbaks till Alingsås.
Hade släktkalas då min lillebror fyller 7 år.
Och under denna tiden har allting varit frid och fröjd.
Jag är sjukt nöjd med min tatuering och det har liksom bara flytit på.

Sen startade kaoset.
Hela huvudet spelar mig detta spratt.
Gör mig osäker på hela världen.
Vill gråta och .
Känna smärtan igen som man gjorde förr.
Knarka bort den totalt.
Vafan blev det såhär för?
Ett litet spöke knackade mig på axeln och gjorde mig påmind.
Påmind om den jävla misären jag lever i.
Hur förbannat äcklig och värdelös jag är.
Totalt jävla misslyckad.
Sorg, sorg och ännu mer sorg bara sköljde över mig.
Jag saknar så jävla mycket nu.
Ett liv, en själ, en själkänsla och en hård spark i huvudet.

Sluta, sluta....men SLUTA då!
Jag vill verkligen inte mer nu.
Knarka vill jag göra, glömma en stund.
Orsaka mig smärta som tar bort mina bekymmer för en stund tjänar ingenting till längre för jag kommer ändå bara att ångra mig.
Och varför ge efter det begäret när jag så länge vart utan rakblad, knivar och andra vassa föremål emot min hud?
Varför förstöra min kropp ännu mer och ge mig mera ärr för livet.

Det måste vara bra någon gång.

Måste bort här ifrån.

Just nu hatar jag verkligen livet och allt vad det innebär.
Hade behövt Niklas vid min sida.
Bönan gör mig också alltid glad.
Mycket iofs jag hade behövt nu.

ILLA!


I will make you proud!

Jag försöker att drömma mig bort.
Mot framtiden och se vad den har att ge.
Ingen vart kommer jag, allting är bara svart.
Ett stor hål.
Mörker som aldrig tar slut och som omfamnar mig.

Håll mig hårt, släpp aldrig taget!

Jag har börjat använda den där ridån igen.
Muren har börjat byggas upp.
Öppnar mig inte alls längre på samma sätt för folk.
Vad är det som händer med mig?

Så fort jag är ensam låser jag in mig.
Gör saker för mig själv och vill inte umgås direkt mycket mer människor.
Men det är ju dina vänner?!
- Och?

Jag känner verkligen så.
Orkar inte med någonting.
Det har blivit för mycket av allting och då tar jag ett steg tillbaks och låser in mig.
Gömmer mig i den svartaste grottan och låtsas om som att jag inte existerar.
Jag vet hur dålig stil det är av mig, men det är verkligen så att jag inte orkar bry mig.
Ingen är mindre värd eller något.
För det är inte er det är fel på, det är MIG!
Vissa personer är klart att jag fortfarande gör stora uppoffringar för.
Men det är dom som har gjort det för mig.

Bönan dig går jag näst intill över lik för just nu.
Trodde inte det skulle vara såhär jobbigt.
Men jag vill bara att du ska vara stolt över mig.
Det får mig att känna mig som en människa igen.
Att veta att man har gjort bra ifrån sig och att någon annan blir glad för det är en grym känsla.


Bästa känslan jag känner nu är egentligen att vara kär.
Niklas är något av det bästa som hänt mig.
Som jag sagt till honom så är han så grymt olik alla andra killar jag haft.
Ingen självisk idiot som endast tänker på att dom ska må bra och att deras krav uppfylls.
Han har allt den killen.

Nej, jag ska fixa lite här hemma nu.
Ska sola sen också vid 15. :) Ska bli skönt.

Peace out folket


Nyare inlägg
RSS 2.0