dubbeldiagnos

I natt så sköljde allt över mig som en jävla tsunami.
Hur fan kunde det gå så, hur kan en människa göra så mot någon annan. Någon som man påstår att man älskar?
Att slå, bita och kasta omkring. Göra precis vad som helst med då den andra personen inte kan göra ett skit tillbaks.

Det är Martin jag pratar om. Han som förstörde mitt liv totalt, han tog allt ifrån mig.
Allt jag ägde och hade, då menar jag precis allt. Sånt som jag har haft sen jag va liten, dom ända minnen jag hade ifrån personer som har lämnat mig och gått över till den andra sidan. Inte någonting fick jag med mig. En väska med kläder va det enda.
Det som va värst är att han tog all fysisk och psykisk styrka av mig, det fanns inte den minsta lilla gnutta av glädje, lycka och allt annat som gör livet lite lättare att leva.
I natt kom precis allt tillbaks. Alla känslor främst och återigen fick jag uppleva varenda händelse i mitt huvud igen.
Alla dom månader jag levde i terror, som ett slaget och torterat djur. När jag väl kom där ifrån va jag en strykrädd hund som levde i någon sorts apati inuti och även utan på under en väldigt lång tid.
Jag levde på autopilot och gjorde det jag skulle göra. Jag sov väldigt mycket och sedan blev det att jag började dricka mer och mer. Jag använde alkoholen för att bedöva mig och för att jag trodde att jag skulle må så mycket bättre av det, men oftast blev det bakslag och effekten blev tvärtemot den jag ville ha.
Mamma ordnade så att jag fick komma tillbaks till jobbet och det gjorde ganska mycket. Ju mer jobb jag fick desto bättre för då va jag tvungen att vara konsentrerad hela tiden. Men det va mycket tankar så fort det inte va så mycket arbete, men jag hade blivit världsmästare på att dölja allt jag hade inom mig, försökte vara glad och le och det fungerade för det mesta.
Det va nog inte någon som någonsin såg något annat på mig, jag va bara en vanlig tjej med vanliga bekymmer som alla vanliga människor har.

Råttorna och insekterna ville ut ur bröstet på mig och dom riktigt rev där inne. Dom gjorde allt för att komma ut och det gjorde så jävla ont.
Dom senaste dagarna har jag haft just så ont. Det kliar i kroppen på ett sånt där obehagligt sätt som det gör när ångesten kryper över kroppen, och som att mina lungor va på väg att fyllas med vatten och jag fick svårt att andas.
Den onda människan har övertaget igen, återigen har han och hans beteende tagit över min hjärna och jag vill bara slå, skära eller spy ut han. Jag vill att han ska bort.
Alla mina ärr på benen och långt upp på låren kommer ifrån då jag va ihop med Martin, när han hade slagit mig och han gick runt i lägenheten satte jag mig oftast i ett av hörnen i sovrummet och skar mig flera gånger för att slippa ha så ont, för att bara fokusera på att det kom blod. Jag försökte komma bort på mitt eget sätt helt enkelt. Jag satt alltid och hukade där inne medan han sprang runt och skrek på mig, hotade mig eller kastade saker i lägenheten. Hörnet va mitt och jag va precis som en hund i det förhållandet.
Han behandlade mig så och det va bara att finna mig i den situationen. Att han satt på makten och jag va något han kunde behandla som skit. Allt på hans beställning.
Enda tiden då jag kan säga att jag trivdes i hans sällskap va precis när vi träffades och va påtända dygnet runt med en massa av hans idiot kompisar omkring hela tiden. Han hade dock en kompis som jag skulle ha lyssnat på, en jävligt bra kille. Men jag tog inte det han sa på allvar, och jag kan inte ångra mig idag.
Tiden då vi bestämde oss för att vara rena, bara rökte gräs lite då och då, startade hela helvetet. Då kom hans narcissistiska och psykopatdrag fram. Han blev helt annorlunda.
Sen när vi kom till Vänersborg så började vi med drogerna igen. Amfetamin, piller och heroin. Han va för det mesta på tjacket och det är någonting jag inte har gillat dom senaste åren. Man blir alldeles för uppe i varv och jag får dödsångest. Avtändningarna har jag alltid haft problem med vilket också va en av anledningarna till att jag började avsky den drogen.
I slutet av tiden tillsammans så köpte han alltid mycket piller åt mig, ibland gick vi hem till några som bodde där borta och jagade draken. Det sist nämnda va det som jag va överlycklig om jag fick för jag visste precis vad som skulle hända när vi kom hem, innanför våra dörrar. Då va jag ändå helt inne i mitt eget huvud, jag förberedde mig.
All hans ångest och frustration tog han ut på mig varje dag. Men om jag va hög på något så hjälpte det mig bort, jag såg på mig själv utifrån och kände inte slagen eller smärtan ifrån dom saker han kastade på mig, inte huvudvärken efter att ha fått huvudet dunkat in i väggen gång på gång och inte heller hur hans tänder gick igenom min hud. Efter att han va klar och jag hade gråtit klart, vilket jag egentligen inte heller fick göra för då va det mitt fel om vi blev vräkta, då hade jag alltid mer piller undangömt som jag hade låtsas tagit vid andra tillfällen. Jag somnade efter det och önskade varje kväll att jag inte skulle vakna mer, aldrig mer.
Men det jag gjorde, och det gjorde också han.
Nätterna då jag låg vaken för att jag inte ville sova, då skulle det bli morgon mycket fortare, låg jag och tänkte på hur jag skulle döda han när han sov. Jag ville verkligen göra det och om jag hade stannat kvar så skulle jag ha varit så avtrubbad efter ett tag av både hans förnedring och våld som ha utsatte mig för, gjort att jag faktiskt skulle ta livet av honom till slut. Jag är ganska säker på det.

Dom 3 år som har gått sedan jag kom bort där ifrån har jag plågats av hans spöken hela tiden. Jag har tur att jag under rätt långa perioder mår skapligt bra nu men hans finns ändå där i alla stunder. Bara att jag kan handskas bättre med dom när jag är glad.

Förhållanden som jag har haft efteråt har verkligen varit svåra. Jag är fortfarande rädd för konflikter i förhållanden jag är rädd att dom ska höja handen och att allt börjar om igen, jag kan inte lita på dom fast jag verkligen vill.
Många gånger har dom fått trösta mig när jag sover pga att jag gråter, dom har väckts när jag själv vaknar upp helt kallsvettig och med ett tystare skrik. Och dom har så svårt att förstå hur dåligt jag egentligen mår.
Det dom skyller på när jag mår dåligt är alltid - "Jag vet att det är din sjukdom som...", och jag kan säga till dom att det inte bara är det utan att det även har med saker som har hänt.
Men dom vet inte hur det va att vara jag då.
Dom kan inte ens föreställa sig hur det va. Och jag är både glad och ledsen för det ibland, man kan inte förklara på rätt sätt till någon som inte förstår.

Hela mitt huvud har varit fyllt av allt som Martin gjorde emot mig, hela natten och hela dagen.
Det hände en sak som inte va meningen men det gick inte att motstå tillslut. Men helt ärligt så skiter jag i det fullständigt. Jag va bara tvungen att slippa smärtan i bröstet och magen ett tag. Jag somnade i alla fall tillslut. Runt 5 i morse. Ska snart in i sängen och lägga mig och hoppas verkligen att jag slipper hela karusellen i natt igen.

Jag har ännu en dag då jag känner mig osynlig, bara finns där utan att någon lägger märket till mig.
Har slutat att träffa folk igen, eller Coffe är ju hemma hos mig nästan varje dag och då vet jag att jag ändå existerar en liten stund, att jag existerar för någon annan. Han bryr sig och han lämnar aldrig mig, vänder aldrig ryggen till och finns där när jag behöver han. Jag kan vara hur jobbig som helst utan att han försvinner bort från mig.
Om man har en sån vän så är man lyckligt lottad, jag är glad att jag har den turen.
Jag önskar att han hade kunnat ta bort det här mörka och svarta som finns omkring mig nu, men det är det enda som han inte kan.

Jag vill bara bli synlig igen, att folk ska märka mig. Någon sorts bekräftning på att jag finns måste man ha ibland också. Men det finns ingen, inga tecken på att jag finns eller behövs.
Känns som att jag kommer att springa ifrån mig själv till slut och då kanske jag sitter fast i det här. Det är det sista jag vill.
Jag hör av min älskade trashdoll varje dag nu, det har inte riktigt varit tid för det innan. Hon är på Gotland och jag här. Vi va två pusselbitar som hörde ihop, hittade varandra på psyk i Uppsala. Men det är inte samma förhållande till henne som jag har med alla andra som jag har mött på psyk och som man har hållit kontakten med.
Vi har något litet annat. När hon kommer där ifrån och ska hälsa på mig då ska vi göra våra tatueringar. Våra trashdolls.


Nu känner jag att jag faktiskt är riktigt trött. Jag ber till gud att jag slipper att bli misshandlad när jag kommer in i sängen utan att jag får somna helt lugnt och skönt, gärna snabbt också.

Sov Gott!