dubbeldiagnos

När ska tankarna sluta snurra så förbannat?
Är det bra saker eller dåliga?
För alltid bra saker med sig skit?
Varför måste man fortsätta betala ett sånt högt pris för att någon gång om hundra år få ett normalt liv?
Men vad vet jag om normalt?
Och socialen, inte fan hjälper dom något vidare heller kan jag säga.
Just nu känns det bara som att jag vill spy på dom allihopa.

Jag har så mycket i huvudet just nu.
Mår bra och dåligt samtidigt.
Det va längesedan jag skrev av mig så jag tänkte att jag gör det nu när jag har tid.

Det enda jag kunde tänka på igår va hur jag vill ha min begravning.
Mådde så jävla jobbigt att jag gick upp och satte mig på kyrkogården och pratade med gamla vänner och släktingar.
Konstigt nog va det de enda stället som jag kände mig själv accepterad på igår.
Igår hörde jag inte ihop med människovärlden alls.
Det känns som att jag vissa dagar stampar runt på samma ställe igen.
Precis som när man kom upp till ytan och verkligheten så går det nu nedåt igen.


Det hag dock har full kontroll på är att jag vill inte knarka bort hela hjärnan igen och jag vill inte heller dricka mig as full och bli som "förr".
Nej, det livet är så jävla långt bort ifrån mig nu.
Aldrig mer skulle jag göra som då.
Men egentligen, man ska aldrig säga aldrig.
Men jag vill inte gå den vägen och jag vill inte göra på det sättet mer.

Nej usch, ska kolla klart på Idol hos mina päron sen ska jag gå hem och lägga mig.
Imorgon är en ny dag och jag måste verkligen prata av mig med Mariana eller någon annan på beroendeenheten.
Så mycket tårar igen, jag vill inte..


FUCK YOU!