dubbeldiagnos

Under en period av mitt liv så kände jag mig mer död än levande.
Jag trånade efter döden och struntade i livet fullständigt.
Livslusten fanns inte där och man skapade en egen verklighet som inte va alls som "normala" människors.
Jag är glad att jag har kommit ur det där nu och att jag äntligen lever på riktigt.
Döden är borta och även Herr Ågren har jag skiljt mig ifrån.
Visst hälsar han på ibland men jag kan hantera honom nu.

Jag har en del funderingar och saker som irriterar mig något så fruktansvärt som man aldrig har brytt sig om innan.
Avundsjuka är något jag HATAR.
Varesig det är mellan syskon, familj/släkt, vänner eller ifrån sådana jag inte känner.
Den är ju som värst när den kommer ivägen för folk som man har nära.
Och igentligen vill jag bara klappa till den som håller på med det.
För det för med sig en utstuderad elakhet och en jävla massa irritation.

Nej, just nu är jag rätt irriterad på en person som inte fattar själv vem det är jag skriver om så då gör det ingenting att jag skriver.
Men hon är elak och hon vet det själv också. Hon säger elaka saker och gör elaka handlingar och jag vill egentligen bara säga till henne.
Fast jag orkar inte bråka för hon är så jäääävla jobbig när man kommer till det där.
Jävla CP säger jag bara.
Hoppas hon någon gång växer upp lite och förstår att det där kommer man ingen vart med.

Men nu ska jag fortsätta jobba lite.

Ha det fint!
HEJ