Jag gjorde det!

Jag tog förut och packade badgrejer, cola, cigg och snus.
Gick och hämtade cykelnyckeln och sen bar det av.
Det va ca 1.5 mil till min slutstation ute på Fånö.
Helt ensam cyklade jag och hade bestämt att jag får inte hoppa av en enda gång på vägen.
Utan jag skulle ha hjulen rullande hela tiden.
Sagt och gjort.
Jag är grym.
Bränt mig lite till och med idag.
Lite solsting kanske.

Har gjort min egen diet nu för träningen.
Det är nästan bara start och youghurt som jag äter.
Robin ska fixa iordning en bättre träningsdiet för jag håller nästan på att ta ut mig.
Men jag vägrar.
Jag ska klara det här med träningen.
Och imorgon kommer det hårda.
Två pass efter varandra.
Först Body Step sen blir det då Body Pump.
Jag hade tänkt att gå in  i väggen en dag.
Haha, nog lätt att det blir så.
Men det är inget som jag tänker bry mig om nu.
Lika bra att köra stenhårt för det är det enda som får mig att sluta tänka.

Har betett mig som en idiot och haft sån ågren för det idag.
Robin låg och höll om mig i sängen och jag grät och snorade.
Vad är det som händer med mig?
Extra neuroleptika har jag fått.
Men tankarna spinner runt där inne värre än värst.
Värre trassel än det blir på ett kassett band som fastnat i en spelare.

När släpper det?
Ska jag behöva åka in en sväng på psyk här i närheten också?
Det får allt vara bra nu tycker jag.

Gråten tar aldrig slut.
Har mått illa av ångest idag och bara velat vara för mig själv.
Kan säga att när dom andra som skulle bada kom i bilen kände jag bara; LÅT MIG VA OCH ÅK HEM!
Jag ville inte ha dom där.
Jag ville ingenting.
Ensamheten på stranden gjorde mig mycket.
Va en söt liten tjej som kröp upp i sin mammas famn.
Mamman såg att jag tittade och log.
Jag log tillbaks för det fick mig att tänka på när jag va liten.
Saknar det.
Bekymmersfritt och oskyldigt.
Min mammas famn att krypa upp i.
För det mesta.
Hur underbart va inte det?

Jag saknar min mamma något så fruktansvärt.
Vill bara ha henne här.
Min älskade mamma som fått stå ut med all skit.
Men jag ska en dag betala tillbaks till henne.

Det enda jag inte saknar är tiden då dom va med Moa på sjukhuset hela tiden.
Jag har blivit mycket förstörd utav det utan att veta om det själv.
Är det är min bi diagnos kommer ifrån.
Emotionell störning.
Är det så när känslorna är helt fucked up?
För det är mina verkligen.
Sen all jävla psykisk misshandel jag har fått igenom åren.
Vi tjejer blir så sjukt drabbade av idiotsaker i missbruket.
Det finns knappt en enda pundande brud som inte har vart med någon som slår, psykar ner dom totalt eller liknande.
Även våldtäckt är vardagsmat.
Vi får stå ut så sjukt mycket och det tar aldrig slut.
Man måste slita sig ifrån det.
Enda sättet att saker som är vardagsmat ska bli som något man mer sällan stöter på är att ta sig ur missbruket.
Annars är det inte långt ifrån döden.

Många gånger har jag tänkt att jag har vart närmre döden än livet.
Men inte längre.
Nu ser jag äntligen världen på riktigt.
Jag känner mig längre ifrån döden.
Och det finns något som heter liv.
Men jag kan än inte ta på det.
Antagligen kommer det med tiden.
Trots mina jobbiga svackor.

Jag ska bli en fri människa.
Njuta av livet.
Smaka på det.

Jag ska!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0