dubbeldiagnos

Jag undrar hur jag ska komma till ro.
När, var och hur?
En vacker dag när jag har varit singel ganska så länge så ska jag skaffa mig en grabb.
Vi ska ha jobb, bostad och sådana saker.
Han ska ge mig all den trygghet jag behöver och tvärt om.
Kunna varandras spel och ta vinst i det.
Hålla varandra om ryggen vad som än händer.
Tills döden skiljer oss åt.

Måste man verkligen gifta sig för att man ska ha ett fullbordat äktenskap?
Det känns som att en relation håller längre ifall man inte har den där festen.
Festen där allt ljus är riktat emot två personer som har fängslats till varandra igenom ett löfte på ett jävla papper och med några ord.
Man har efteråt ett jävla kalas där det är dans, mat och andra festligheter.
Men sen då när allt är slut.
Är man bara man och kvinna då?
Make & Maka.
Herr & Fru.

Skulle jag träffa Mr. Right en vacker dag så tänker jag faktiskt aldrig ha tanken på att gifta mig.
En lite förlovning kanske utan större uppmärksamhet.
Dra på en schysst resa som man kan göra precis när som helst.

Det enda stora i livet kommer nog vara att få barn.
Men jag tänker definitivt inte göra mig själv till någon jävla avels kossa.
Nu för tiden finns det ju folk som gör det.
Som skaffar barn för andras skull.
För sin partner.

Om jag hade bestämt mig för att aldrig skaffa barn men min kille vill ha barn så får han faktiskt hitta någon annan.
För det kan även jag göra.
Jag tänker inte hyra ut min kropp till ett litet liv som ska bo i min mage i 9 månader för att han vill.
Nej, då får det allt vara bra.
Man kan hitta massa killar som aldrig vill ha barn.
Och man kan hitta massa tjejer som verkligen vill ha barn.

Nej, gifta sig är som att fängsla fast sig själv i en lyckstolpe utan nycklar.
Enda utvägen att ta dig där ifrån gör ont, riktigt ont.
Och barn skaffar man endast om båda är överens om det och kan ta sitt ansvar.
Annars, fuck it!!

Nu är klockan mitt i natten och det va en film som gjorde att jag behövde skriva av mig.

Sleep tight everyone!